Blått och vitt – ”bott” eller mitt?
"Tveklöst är det laget IFK Vänersborg som är den stora styrkan. Inga egentliga storstjärnor, men heller inga direkt svaga punkter. Man spelar en tuff, tät och fysisk bandy som bygger på stor delaktighet över hela linjen. Såväl i anfall som försvar. Lata bandyglidare göre sig icke besvär i dagens IFK Vänersborg" skriver Peter Cederberg om IFK Vänersborg.
Om man utgår från premiärens bottennapp på Motala Isstadion är svaret på rubrikens fråga definitivt att årets upplaga av IFK Vänersborg är ett lag för de nedre regionerna. Man ska dock ha i åtanke att Vänersborg av tradition alltid haft det svårt i Motala. En oavgjord match och resten förluster är ett bistert facit för de senaste årens bataljer. Dessutom anser jag att Motala något oförtjänt anses som den kanske klaraste nedflyttningskandidaten. I själva verket har laget visat ett överraskande gediget spel och fler lag än Vänersborg kommer att få problem på Motala Isstadion.
Om man däremot svarar på rubrikens fråga baserat på vad IFK Vänersborg visade mot betrodda Vetlanda, då är IFK en het slutspelskandidat.
Det ska sägas direkt; IFK gjorde en briljant insats och spelade precis så bra som laget förmår. Ett alltmer frustrerat och mot slutet av matchen solokörande Vetlanda, med släkten Einarsson som de värsta syndarna, hade inte en chans och segern var odiskutabel.
Antagligen finns svaret på den inledande frågan någonstans mitt emellan de två matcherna, men förhoppningsvis lite närmare det som Vetlanda fick smaka på. I sina bästa stunder, speciellt hemma i Vänersborg, går inget lag säkert. Det kan räcka riktigt långt och jag tror att laget har stora chanser att blanda sig i kampen om ”åttondeplatsen”, vilket innebär gräddfil in i slutspelet. Men då måste det bli lite ”extrapoäng” i matcher som just den mot Motala.
Var ligger då styrkan i dagens IFK Vänersborg?
Tveklöst är det laget IFK Vänersborg som är den stora styrkan. Inga egentliga storstjärnor, men heller inga direkt svaga punkter. Man spelar en tuff, tät och fysisk bandy som bygger på stor delaktighet över hela linjen. Såväl i anfall som försvar. Lata bandyglidare göre sig icke besvär i dagens IFK Vänersborg.
En annan betydande faktor är att bredden på truppen kanske är bättre än någonsin tidigare.
Det är konkurrens om i stort sett alla platser och få kan känna sig säkra på spel. Det fick inte minst superlöftet Tony Eklind erfara när han fick bevittna matchen mot Vetlanda från läktaren.
Utan att förringa någon i lagbygget IFK Vänersborg vill jag ändå kommentera några namn.
IFK har en av seriens stabilaste målvakter i Peter ”Löken” Johansson. En i bandy-Sverige tämligen anonym och underskattad spelare. Sällan några spektakulära räddningar, men lika sällan några avgörande misstag. Hemma på Isstadion är han dock lite av en publikfavorit och han styr försvaret med järnhand. Eller kanske snarare järnröst. Inte ens supporterklubben Älgarna kan överrösta ”Lökens” dånande stämma.
Backlinjen är intakt sedan ifjol och den kontinuiteten är guld värd. Mattias Nordin, som ifjol så succéartat ersatte Hammarbyflyktade Martin Röing som libero, saknades mot Vetlanda.
Det var det knappast någon som märkte eftersom främst Rickard Wallin och Magnus Sjöling effektivt täppte till i mitten. Det är trångt framför ”Löken” och när någon i undantagsfall lyckas tråckla sig förbi de hårdföra mittfältarna Henrik Eriksson och Jesper Larsson, så stöter de ofta på patrull. Inte minst nämnde Sjöling imponerar och är kanske en av IFK:s allra viktigaste spelare. Så lugn och placeringsäker, med ”vältajmade” och publikfriande brytningar.
IFK:s akilleshäl har ofta varit det offensiva spelet och det var inte överraskande att årets nyförvärv främst var inriktade på att förstärka den delen. I matchen mot Vetlanda visade laget upp ett ovanligt variationsrikt anfallsspel, med sedvanligt långt spel i luften men också attraktivt och fartfyllt spel efter isen.
Glenn Skoglund, Tony Eklind (ej med mot Vetlanda) och Robin Lundqvist har bra fart på grillorna och har tillfört årets IFK en till viss del tidigare saknad dimension.
Speciellt måste jag uppmärksamma den i Vargön fostrade ynglingen Robin Lundqvist.
Han har knappt lämnat ”lego-byggandet”, men snurrar redan upp Vetlanda försvaret på läktaren och lägger in sitt första elitserie-mål på egen målvaktsretur från en för dagen halvdarrig Dennis Gustavsson.
Sammanfattningsvis kan det bli en rolig sista utomhussäsong på Vänersborgs Isstadion. Ledartrion Nordin-Uhlin-Andersson har efterlyst bättre kontinuitet i truppen och det har de fått nu. Om IFK Vänersborg fortsätter att spela som mot Vetlanda kan det räcka långt. Mycket längre än vad många ”proffstyckare” trodde inför seriestarten.
