Tvångsdegradera SAIK
Så tänkte jag efter cirka halvtimman spelad på studenternas idag. SAIK hade genom sitt urusla försvarsspel förstört festen var nästan alla 20 000 som fanns på plats och jag är fortfarande besviken över festen som aldrig började. Så skriver Daniel Engström i sin betraktelse från SM-finalen 2008.
Är nyss hemkommen efter min första SM-final på plats och det är med illa dold besvikelse jag skriver dessa rader.
Väldigt ofta har jag hört om den fantastiska SM-finalen i bandy. Historierna, tillsammans med alla dessa söndagseftermiddagar framför TV:n som bjudit på underhållning och spänning har givit mig en känsla av att bandyfinalen är för Sverige vad FA-cupfinalen är för England och Superbowl för USA. Det var därför med spänning och förväntan jag bjöd min bror till Uppsala för att bevittna våra livs första SM-final på plats. Förväntan blev inte mindre när vi precis efter att klivit av tåget möter ett annat tåg – ett rödblått tåg av Edsbynfans som sjöng sig fram genom Uppsalas gator.
Avslaget redan innan avslaget
Väl framme på Studenternas slogs vi av att det verkade ganska avslaget på läktarna. Kanske skulle det bli den alldeles underbara fest jag hade förväntat mig? Jag hade förväntat mig två röststarka klackar. Men endast vid ett fåtal tillfällen gjorde sig SAIK:arna hörda – oftast på uppmaning från en fågel med snorkig uppsyn. De tidigare så röststarka rödblå hörde jag inte en endaste gång under hela matchen.
När matchen väl kom igång började, som alla vet, SAIK fullständigt miserabelt. Henrik Hagberg förvaltade Alexander Driagins urusla passning på värsta tänkbara sätt och innan vi ens hunnit fundera över hur i alls sin dar Daniel Berlin hunnit kurera sin vad hade Edsbyn gjort 1-0. Det som kom att ske under den nästkommande kvarten var en partydödare av format större. Strax innan Edbsyn gjorde 6-1 skickade jag ett sms till min redaktionskollega Söderman där jag förordade en tvångsdegradering av Sandviken efter denna pinsamma inledning.
Synd om vem?
Bandy kan vara världens bästa sport. Med nästan 20 000 på läktarna skulle en jämn match bli än mer spännande. Jag hoppades så innerligt att det skulle bli en jämn match, med nervös och förväntansfull stämning läktaren. Av detta blev inget och när Patrik Nilsson slog bort bollen helt utan anledning och Edsbyn sekunderna senare fick straffen som innebar 6-1 var vi nog ganska många som helst av allt ville bua ut SAIK. Jag var definitivt en av dem. Jag var direkt arg på SAIK:s icke-existerande försvarsspel.
Jag tycker absolut synd om alla SAIK:are som fick se sitt lag fullständigt överkört. Jag kan även tycka lite synd om SAIK:s spelare, alla som sysslat med lagsport vet att ibland funkar ingenting alls och att det händer när det absolut inte får hända är otroligt frustrerande. Men jag tycker också synd om sådana som jag. Sådana som betalade 400 kronor för någonting som var avgjort efter 15 minuter, för en fest som tog slut redan innan den hunnit börja. Sådana som enbart var där för att se en underhållande bandymatch. Detta lyckades Sandviken förstöra fullständigt.
Tjusningen med idrott?
Någon veta-bättre-typ kan nu påpeka att detta är tjusningen med idrott. Det går aldrig att förutse vad som ska hända. Men precis på samma sätt som att vetskapen om att Edsbyns 4-3 mot Vetlanda efter 91:44 i andra kvartsfinalen var en del av den idrottsliga charmen inte på något sätt lindrade den besvikelse jag kände då, kan inte vetskapen om den idrottsliga charmen idag överbrygga känslan av att jag blev snuvad på konfekten. Och att det var SAIK som stal den ifrån mig. Kanske är det också en del av tjusningen med idrott - att jag anser mig ha rätten att känna så här.
