Vetlanda kommun – där guldet blir till sand
Jag ska inte sitta och påstå att jag har någon vidare insyn i kommunala finanser. Jag ska inte heller ge mig på att spekulera i vad olika verksamheter kostar eller borde kosta. Och jag kan definitivt inte förstå hur en kommun som Vetlanda, med rekordlåg arbetslöshet och efter åratal av högkonjunktur, har en så panikartat dålig ekonomi som man säger sig ha.
”Här växer både människor och företag”, säger Vetlanda kommun, och det är klart att människor växer! Jag är ingen biolog, men mig veterligen växer människor alldeles oavsett var de bor någonstans. Själv bor jag i Hultsfred och jag ser dagligen folk som vuxit, mer eller mindre naturligtvis.
Företagen växer helt klart bättre i Vetlanda kommun än på många andra ställen, därom råder inga tvivel.
Kommunen verkar emellertid inte kunna dra nytta av denna medgång över huvud taget, varför det förefaller högst rimligt att kommunen pantade sin gamla slogan ”kommunen med ax”. Man kan helt enkelt inte ha en slogan som så uppenbart talar osanning.
Den skrala ekonomin sprider effektivt grus i det maskineri som i åratal jobbat för bandyns fortlevnad i Vetlanda. Sedan 2004 har hallfrågan debatterats, på såväl gator och torg som i kommunfullmäktige. Tjustkulleredaktionen har redan tidigare rapporterat om att man nu jobbar efter en inriktning där det befintliga arenabolaget både bygger och driver en anläggning. En lösning som inte innebär några som helst extra kostnader för kommun och skattebetalare utöver de som redan finns. Offerter på olika alternativ av hallar är framtagna och det enda som nu behövs är en överenskommelse som ger arenabolaget rätt att köpa loss erforderliga markytor på Tjustkulle.
Bandyklubbarna har helt enkelt gått så långt som de kan göra för att få igång sitt hallbygge, men i lördagens tidning dementerar kommunalrådet Göran Lindell att det över huvud taget finns någon överenskommen arbetsinriktning. På frågan om vad som händer nu med Tjustkulle säger han till tidningen att ”Vi lyssnar vidare och pratar med representanterna för de olika sporterna och var och en jobbar vidare på sitt håll”. ”VI LYSSNAR VIDARE”. ”VI PRATAR VIDARE”. ”VI JOBBAR VIDARE”. Visserligen tillhör inte tålamod något av mina starkare karaktärsdrag, men vad är det som är så jävla svårt?
Jag ringer och pratar med arenabolagets ordförande Stewe Jonsson och han berättar att förhandlingarna just nu är känsliga och att ingenting är avtalat med kommunen. Att kommunpolitikerna skulle motsätta sig ett köp av mark ser han dock som osannolikt, och då kvarstår min fråga, vad är det som är så jävla svårt?
Stewe säger att det är stor omställning för kommunen att göra sig av med drift och underhåll av anläggningar och att det är naturligt att detta måste diskuteras inom kommunen. Jag börjar fundera över om svaret på min fråga helt enkelt är… demens?
Risken för icke överskådliga utgifter för kommunen är det som hela tiden angetts som orsak till att förekommande projekt inte kunnat förverkligas. Nu får man på kommunen ett förslag serverat på silverfat, som innebär att man inte får något annat än just överskådliga utgifter, och vad gör man då? Man ”lyssnar och pratar vidare”. Demens, ja så måste det vara. Man har helt enkelt glömt bort hur man resonerade förra gången. Eller kan det vara så att man helt enkelt vill motarbeta bandyn, hockeyn och fotbollen, som är de tre idrotter som berörs av detta projekt. Nä, det verkar alltför orimligt.
Arenabolaget och kommunen har fler möten inplanerade och de närmaste veckorna beskriver Stewe som ”intensiva” och förhoppningen om att få en överenskommelse om markköp till stånd under hösten lever. ”Vi hoppas på det här, säger han”. Det är sannerligen tur att det är människor som Stewe som sitter med vid nämnda förhandlingar och inte undertecknad…
Själv ska jag ta mig en allvarlig funderare över huruvida jag bättre stöder Tjustkulleprojektet genom ett bidrag till Alzheimerfonden än till själva Arenabolaget.
FOTNOT: Tjustkulle-redaktionen frångår lätt sin saklighet när frustationen blir för stor.
