VBK i dubbel motvind
I ett kyligt Vänersborg tog VBK under söndagskvällen sin första bortavinst för säsongen. Segern satt extra fint sedan de gula under större delen av matchen haft dubbla motståndare.
I bussen på väg hem från Vänersborg hördes en radiointervju med Viktor Weiselius, en av Vänersborgs bättre spelare för kvällen. Han menade att IFK varit det spelförande laget matchen igenom och att de borde haft med sig åtminstone en poäng. Flera andra matchreferat sammanfattar också matchen på liknande sätt, varför undertecknad känner sig nödgad att göra en något annorlunda bedömning.
Jag vet, man ska inte klaga på domarna. Men i söndags var de inte bra, punkt slut, och man måste få klaga när det är befogat! Min tes är att segern för VBK varit helt rättvis, om det inte varit för det faktum att de utöver en domartrio även mötte ett annat bandylag. Låt mig utveckla detta.
Jag kan i stora stycken hålla med Viktor om att Vänersborg var det spelförande och mest initiativtagande laget i matchen. Vad man i sammanhanget inte får glömma bort är emellertid de omständigheter under vilka matchen spelades. Till att börja med fick de tappra gula kämpa i rejäl motvind under större delen av första halvlek, något som Vänersborg slapp i den andra eftersom vinden mojnade rejält. Flaggorna på isstadion såg avsevärt mer avslappnade ut i andra halvlek iaf. Synd om Vetlanda, skönt för publiken, inte mycket att säga om.
Och sen var det det här med domaren… Kent Lisell, Fosshaugs alldeles egna lilla gunstling, såg till att VBK fick spela i dubbel motvind. Gång på gång sågs tveksamheter mot de gula utan att domare Lisell höjde på ögonbrynen. Kent hade ställt in vädersträcket på sin pipa och man önskar att man hade fört lite mer ingående anteckningar om frislag, för de kändes lätträknade för BK:s del. De utvisningar laget åkte på var kanske inte mycket att säga om, men det kändes märkligt att Vänersborg klarade sig undan med liknande förseelser matchen igenom.
Om det var kraftig nordvästlig vind i första, så blev det sydostlig i andra. Visserligen blev det lite bättre allteftersom matchen led, men incidenter saknades inte. Att det i fornnordisk mytologi fanns en Tor som styrde över vindarna kände jag till, men att samma fenomen fortfarande närvarade inom modern bandy var en jobbig överraskning.
Slutligen gick det så långt att Coach Claesson själv fick nog och delade med sig av några visdomsord till Herr Lisell. Eftersom gudar inte skall kritiseras kom det röda kortet omedelbart upp och resulterade i Vetlandas sista utvisning för kvällen. Jonas har aldrig varit känd som någon lättirriterad person på planen, men med tillräcklig motivation kan vem som helst tappa tålamodet.
Med lite distans till matchen så känns detta domaragerande särskilt märkligt med tanke på att det inte alls var någon ful match. VBKs utvisningar och frislag kunde man ha levt med, om bara nivån åt andra hållet varit densamma.
Nu håller jag alla tummar jag har för att jag ska slippa ägna så här många rader åt en domarinsats någonsin igen.
I den andra matchen, den mellan IFK Vänersborg och Vetlanda BK, gjorde IFK en mycket bra insats, och jag håller med Viktor Weiselius om att bollen inte riktigt studsade Vänersborgs väg. Spelmässigt ett inte helt rättvist resultat alltså, men på det hela taget en ovanligt rättvis seger för VBK över Tor och hans två söner.
