Intervju Per Einarsson del 2: Tiden i Vetlanda
I del två av intervjuserien med Per Einarsson berättar Per om sin tio år i Vetlanda BK - med tonvik på de tre senaste åren. Han berättar om besvikelsen över att aldrig riktigt få lyckas med VBK och funderar kring VBK:s framtid.
Efter några säsonger med ömsom vin ömsom vatten var säsongen 2007/2008 den säsongen då Per tog några ordentliga kliv uppåt på utvecklingsstegen och växte ut till en toppspelare. Detta trots, eller kanske tack vare, att han efter Håkan Adolfssons skada tvingades spela vänsterhalv.
- Just då mådde jag bra av att spela halv. Jag tvingades med i spelet på halven på ett annat sätt än när jag spelade på mitten. Då visste jag kanske inte riktigt vilken min roll var. Nu fick jag en tydlig roll, jag fick mycket boll och det är ju då jag är bra.
Pers vikt för VBK:s spel den säsongen visade sig inte minst under kvartsfinalserien mot Edsbyn. VBK ledde i den andra halvleken med 3-1 och hade matchen under kontroll. Från matchreferatet kan man läsa att: "Per Einarsson tvingade med sitt idoga utmanande fram en utvisning på Peter Törnberg och bara minuten senare var samme Einarsson millimeter från att hitta en glipa mellan Anders Svensson benskydd och punktera matchen. Det var så det kändes då."
Men istället blev Per utvisad och Edsbyn lyckades vända matchen, gå vidare till semifinal och så småningom även vinna sitt femte SM-guld.
- Jag får gåshud när jag tänker på det, säger Per och visar upp en knottrig vänsterarm. Jag minns det så väl. Det var jobbigt. Jag hade precis innan blivit knätacklad av Törnberg, utan att få ens frislag. Sedan blev jag utvisad. Jag minns precis var det skedde. Framför deras klack, jag och Magnus Olsson åkte och gruffade lite. Helt plötsligt låg han ner. Det var jobbigt.
- Jag tror inte bandysverige, och framförallt inte Edsbyn, förstod hur nära vi var att slå ut dem. Vi hade fått stryk av Edsbyn med 10-2 i sista omgången. Då bestämde vi oss för några få saker. Vi ändrade bland annat lite hörnruset. När vi fick det att fungera fick vi mer energi och presterade säkert 20 procent bättre även ute på planen. Det är väldigt intressant med idrottspsykologi. Små saker kan ge enorm effekt.
Under Pers tio år i VBK har laget gjort en hel del bra prestationer, men man har inte lyckats få till någon fullträff när det har gällt som mest. På frågan vilket år som var året då fullträffen skulle ha kommit, svarar han först efter en stunds funderande.
- Det jag minns tydligast är när vi för två säsonger sedan åkte ut mot Sirius. Som lag fick vi inte ut tillräckligt med energi när det gällde som mest, trots de förutsättningar vi hade. Det är säsongen som jag främst känner i efterhand var den då vi hade chansen att uppnå något riktigt stort.
Även om det aldrig var någon tvekan i den avgörande matchen om vem som var det bättre laget, var VBK mycket nära att vinna den andra matchen som spelades i ymnigt snöfall. Ett Siriusmål i slutminuten av förlängningen tvingade emellertid fram en tredje och avgörande match.
- Det handlade inte om otur. Även i snömatchen lyckades Sirius utväxla tio gånger mer energi än oss. De var på uppåtgående, vi stod och stampade. Tyvärr.
- Många spelare i laget var sämst när det gällde som mest. Spelare som skulle kliva fram gjorde inte det, säger Per, som med ett okaraktäristiskt korthugget svar visar att han fortfarande grämer sig över att aldrig riktigt lyckats med sitt kära VBK.
Gällande framtiden på längre sikt tror Per att laget, tack vare den bandykultur och det kunnande som finns i staden, kommer klara sig bra. Samtidigt tycker han att VBK framför allt ska ha som självbild att vara en ungdomsakademi. Likt Ajax i fotbollen ska VBK ta vara på den kunskap som finns i klubben, fortsätta få fram egna talanger och förse såväl det egna a-laget som övriga Sverige med bra bandyspelare.
Han inser också att den kommande säsongen riskerar bli besvärlig för klubben han lämnat.
- Kommande säsong blir en kritisk säsong. Det blir det verkligen. Hallbeslutet dröjde, vilket gjorde att man kom efter i spelarrekryteringen. Små orter som Vetlanda måste ha en hall som konkurrensfördel för att kunna locka till sig de bästa spelarna.
******
När jag tänker tillbaka på VBK:s senaste tio år är det påtagligt hur svårt det är att bli en toppklubb, på riktigt. Tänk alla bra spelare som haft på sig den gula tröjan under 2000-talet: Sami Laakkonen, Ulf Einarsson, David Karlsson, Sergei In-Fa-Lin, Andreas Bergwall, Marcus Bergwall, Fredrik Rinaldo, Stefan Nordén, Patrik Gustafsson, Johan Löfstedt, Christoffer Edlund och Per Einarsson. Ändå har VBK inte nått längre än kvartsfinal. Trots alla egna talanger och inköpta stjärnspelare har det alltid funnits minst fyra lag i Sverige som varit bättre.
Det sägs ju att Vetlandapubliken är bortskämd. Och så är det. Under mer än tio år var allt annat än en semifinalplats ett misslyckande. Att nå en semifinal, eller final, är något sällsynt för de flesta klubbar. De flesta kommer aldrig dit. Bara ett fåtal har lyckats få kontinuitet i sina framgångar. Vänersborg och Falu BS är två lag som satsade hårt, nådde långt utan att nå ända fram, och som nu är långt därifrån. VBK och Boltic är långt ifrån sina glans dagar. Edsbyn väntade länge på framgång. När den väl kom, då kom den ordentligt. Nu är det emellertid ingen som vet när de spelar en semifinal igen. Elitserien blir ständigt bättre.
Tänk om Vetlanda BK aldrig mer kommer att spela en SM-final i bandy? Tänk om VBK inte blir mer än en talangfabrik, som vart femte år lyckas behålla sina spelare precis så länge att det räcker för att åtminstone spela jämna kvartsfinaler, och någon gång lyckas nå semifinal. Kanske vart tjugonde år. Det är inte otänkbart.
Det är därför det gäller att ta vara på varje chans. Det gäller såväl spelare som publik.
Jag vill så väldigt gärna se VBK på allvar göra upp om finalplatsen. Jag undrar bara hur länge jag behöver vänta.
