Gästkrönika: Kärlek på avstånd
Någon har sagt att kärleken växer med avståndet, i verkliga livet kan det absolut kännas så även om man måste skilja på saknad och kärlek, någon och den. Men diskussioner om kärlek till en person hör inte hemma här, den diskussionen tar jag gärna med någon på efterfest någon gång.
Det jag tänkte skriva om är huruvida min kärlek till Vetlanda Bandyklubb har växt med avståndet, eller i alla fall hur det är att älska (ja, älska är ett ord som är ok att använda, de flesta skulle ju kunna tänka sig att klappa på uppmaning i ramsan) på avstånd. Under mina 19 första år hade jag obegränsad tillgång till alla matcher på Tjustkulle, och efter 10 års ålder utnyttjade jag denna, nästan till fullo. Jag har sett VBK utklassa SAIK och gå till final, jag har sparkat hårt i planket framför värmeläktaren när samma SAIK något år senare vann en kvartsfinalmatch i sudden. Jag har sett derby mot Nässjö inför mycket folk, jag har sett matcher i regn mot lika dåligt men mindre publikdragande lag tillsammans med 350 andra. Jag har sett Claesson göra tusen mål känns det som och sjungit sånger till hans ära på födelsedagen. Jag har sett VBK åka ur, och via 15-2 kommit fram till dagen då VBK var tillbaka. Tror att ni ser vart jag vill komma, jag har sett en väldig massa bandymatcher.
Men man växer upp och kan inte låta sig styras enbart av vare sig bandy eller fotboll med ett "ängagäng" lite utanför stan, så i väg till England bar det. Där fick jag ideliga SMS-rapporter från lillebror om hur VBK förlorade annandagsderby trots att Pelle följde i storebrors spår och lobbade in ett frislag och om hur en hotande nedflyttning kom allt närmare. Dagen hade kommit när VBK efter en nödvändig vinst mot Kalix hade gett sig själva chansen att genom en poäng borta mot Ljusdal kunna säkra kvalplats, en kvalplats som ju allt som oftast betyder fortsatt spel i allsvenskan.
Undertecknad sätter sig klockan 18:00 (tidsskillnad ni vet) på ett Internetcafé i Brighton som tar alldeles för mycket betalt. Under de närmaste två timmarna följer något av det mest nervkittlande jag upplevt inom idrottssammanhang. Att under två timmar växla mellan hemsidan och SVT-text är allt annat än hälsosamt. Jag kände hopplöshet när Ljusdal gjorde 1-0, tillförsiktigt när "Sasja" kvitterar genom en alldeles fenomenal solokörning. Om så var fallet har jag inte en aning om, men där, på Internetcaféet i Brighton var jag övertygad om solokörningen påminde om den mot Hammarby någon gång när han var ganska ny och ledning som vanligt förvandlades till förlust.
Jag såg att Sebastian Sjöö hade givit VBK ledningen precis innan paus. Ljusdal kvitterar, men Rolf Hedberg ger VBK ledningen, samtidigt som Gripen har problem med Falun, allt känns relativt lugnt. Men visst kvitterar Ljusdal, Gripen tar i sin tur ledningen och nu hänger den allsvenska existensen på en mycket, mycket skör tråd. Jag sitter där och har inte en aning om vad som händer, utan knappar nervöst på knappen för reload. Jag räknar tabeller fram och tillbaka, oavgjort mellan Motala-Kalix betyder att oavgjort räcker för Ljusdal för att kvalificera sig för slutspelskval. Men det är ju inget vare sig jag eller Ljusdal kan hoppas på. Men så, efter lång väntan, kommer det upp 3-3 i blått på SVT-text, allt är över och jag kan med gott samvete ge mig av till puben för att se det engelska fotbollslandslaget bli utspelat av Australien, kvällen är gjord.
Nu sitter jag i Malmö och bannar den som lade en jätteviktig föreläsning på fredag, vilket ledde till att min planerade hemresa för att se två bra matcher på tre dagar gick om intet, om ekonomin och annat tillåter kommer jag dock att återse Tjustkulle på fredag och alla fall ha koll på vad som händer när Hammarby tas emot. Just nu hör jag att Villa gjort 3-1 och allt känns hopplöst, för jag har inte en aning om hur det ser ut, om vi är så chanslösa som jag inbillar mig att vi är. Men, jag tar på mig den illgula mössan och går ut och lyser upp det inte så lite gråtrista Malmö.
