Derbyseger mot Gripen
IFK Vänersborg kunde efter mycket möda och stort besvär besegra ett Gripen som stod upp riktigt bra inför hemmapubliken i det första Tvåstadsderbyt på 7 år.
Blott 1851 åskådare hade tagit sig till Slättbergshallen för att bevittna det första Tvåstadsderbyt på sju år i bandyns elitserie. Och de som dök upp fick se en typisk derbymatch med mycket kamp och ett hemmalag som hämtade energi från publiken och möjligheten att skrälla mot storebror,
Gripen inledde således piggt och var aggressiva i sin press och sjönk djupt när IFK anföll, vilket gjorde det svårt för IFK att få igång sitt spel och hitta ytor på Gripens planhalva. Gripens skapade även ett par giftiga chanser framåt efter lyft där sylvasse ex-IFK:aren (det fanns tio såna i Gripens lag denna kväll) Tony Eklind ständigt var ett hot med sin snabbhet och förmåga att plocka ner bollarna. Även IFK Vänersborg skapade en hel del chanser, framförallt när man tryckte sig runt Gripens kompakta försvar.
Efter Gripens inledande positiva start var det dock mest IFK resten av halvleken, förutom när Gripen fick några hörnor som blev farliga. IFK Vänersborg kunde - och borde - haft ledningen med ett par mål efter den första halvleken där känslan var att det gick troll i bollen, som helt enkelt inte vill in i nät trots många bra skottlägen. Kvaliteten på skotten var dock ofta för dålig och David Erkenborn (en annan ex-IFK:are) storspelade i Gripens mål. IFK:s bästa målchanser fick Adam Herou Löf som mer eller mindre fri tog i för kung och fosterland men tyvärr träffade bortre stolpen, och sedan när Joakim Hedqvist missade en straff.
Trots många hörnor och flera högoktaniga målchanser åt båda håll så stod det anmärkningsvärt nog 0-0 i halvtid. Känslan var att IFK saknade lite fart och kanske även var lite påverkade av att man hade allt att förlora mot ett lag som hade allt att vinna, samtidigt som Gripen var bättre än tabelläget visar.
I andra halvlek dröjde det dock inte många minuter innan Martin Röing, den med mest derbyrutin av alla på isen, tryckte in en hörnretur till 1-0 för IFK. I det läget trodde man kanske att det skulle lossna för IFK-spelarna, men matchbilden fortsätte på samma sätt och IFK hade fortsatt svårt att skapa hela målchanser. I 65:e minuten borde IFK dock fått sin andra straff för dagen då Felix Pherson tryckte sig fram till vänster och trots hugg och slag tog sig hela vägen till första stolpen innan han revs ner.
Solklar straff tänkte alla, men domare Valdemar Olsson valde att istället ge frislag utanför straffområdet för en tidigare förseelse (som han för övrigt inte visade avvaktande utvisning för i förstaläget). Protester från de månghövdade IFK-fansen (visst var det fler vänersborgare än Trollhättebor på plats?) och IFK-spelarna. Som ett brev på posten efter den uteblivna straff så lyfter Gripens Henrik Larsson in bollen mot mål i princip på vinst och förlust, och där dyker Adam Blomster (jodå, ex-IFK:are) upp och styr in 1-1. Ett mål som kom i princip från ingenstans.
Gripens glädje blev dock kortvarig, för några minuter senare gick Johan Koch på genombrott från mittlinjen och kunde på ren och skär vilja pressa sig fram, runda Erkenborn och lägga in 1-2 till IFK Vänersborg. Gripen började därefter jaga en kvittering och IFK fumlade med bollen en del på den allt mer uppkörda och hoppiga isen, men kunde ofta rädda upp det i sista stund. Matchen levde definitivt fram till 87:e minuten då Alexander Zitouni kunde peta in 1-3 i öppet mål efter Mikko Lukkarilas förarbete. Där och då dog matchen, och på två minuter gjorde sedan Joakim Hedqvist två frilägesmål och fastställda slutresultatet 1-5.
Matchen blev tuffare än många trodde på förhand och Gripen visade att man defintivt inte är något stryklag. Man växer in i elitseriekostymen mer och mer och med Magnus Nordin vid spakarna är laget välorganiserat, de är duktiga på att anpassa sig efter motståndet och spela ett enkelt spel som utnyttjar deras svagheter. Gripen lär bli en lurigare och lurigare motståndare ju längre serien lider, och laget förtjänar definitivt bättre publikstöd från Trollhätteborna än de får idag.
David Erkenborn i Gripens mål var bäst på isen och höll nere siffrorna rejält, bland annat klistrade han Joakim Hedqvists straff i den första halvleken. I IFK var Adam Herou Löf pigg och initiativrik matchen igenom, men ingen IFK.are stack egentligen ut. Det var en kollektiv seger av ett IFK där ingen riktigt nådde sin absoluta toppnivå.
- - -
Stämningen på läktarna var god, båda klackarna höll igång i 90 minuter och var manstarka. Efter matchen ska dock en klick Gripensupportrar ha kastat sten på IFK-supportrarnas buss samt polis och vakter och försökt bryta sig in i densamma. Ett tråkigt efterspel till en derbymatch som annars hade det mesta. Gripen som klubbar eller Yellow Front som supporterklubb ska inte lastas för vad enskilda wannabehuliganer gör utanför arenan, men för klubbens och klackens skull är det nog bra om man lyckas identifiera puckona och se till att de inte släpps i närheten av Slättbergshallen i framtiden. Huliganism är nog inget varken Gripen eller anrika Yellow Front vill förknippas med, och de enda som på allvar kan göra något åt problemet innan det växer sig ännu större är Gripen som klubb och YF som supporterklubb (som huligannissarna säkerligen återfinns i periferin av). Bandy är en liten sport och klackarna är små, det borde inte vara särskilt svårt att ta reda på vilka som extraknäcker som huliganer efter matcherna.
