Inget snack - IFK vann enkelt i returen!
IFK Vänersborg spelar elitseriebandy även nästa säsong. Det står klart efter seger med 9-2 i returen, och totalt 16-7, mot Ale-Surte. Mikael Olsson var återigen bäste IFK:are med sina tre mål.
IFK Vänersborg kom till spel med precis samma lag som i första matchen, som slutade 5-7 till ett då väldigt nervöst Vänersborg. Inledningsvis kändes det betydligt lugnare bland de blåvita i den här matchen, även om Surte ägde mest boll. IFK var mer avvaktande och hade rätt bra koll på Surtes attacker, och försökte sticka upp i kontringar eller slå långt på anfallarna.
IFK-ledning genom Robin
Det var också på en sån lyra från Weiselius som den första halvfarliga chansen i matchen skapades, men en fri Alexander Mayborn tappade bort bollen efter att han, omedvetet, tagit ner den och då rann chansen ut i sanden. Strax innan hade Mikael Olsson åkt på en tuff smäll när två Surtespelare klev ihop och bokstavligt talat klämde luften ur "Osten", som dock kom tillbaka in i matchen igen och gav svar på tal...
Något som märktes tydligt redan från början av matchen var att IFK-spelarna inte tänkt ge Erik Olovsson samma utrymme som i första matchen, utan varje gång han fick tag i bollen hade han tre-fyra spelare runt sig. Trots det skapade han Surtes första farliga chans när han bröt sig in i straffområdet. Surte ville ha straff men domaren viftade bort protesterna. En 50-50-situation där domaren lika kunde ha blåst, kändes det som.
Det hände inte så mycket första kvarten, men då fick IFK ett - något billigt - frislag som Marcus Bergwall bombade iväg mot krysset. Alexander Wetterberg gjorde en fantastisk räddning på skottet, men tappade bollen och på returen höll sig Robin Lundqvist in och lyfte in 1-0 i 17:e minuten.
Nervositeten spred sig
Trots ledningsmålet så kändes IFK lite nervösare i takt med att Surte började jaga mål ännu mer. Framförallt hade IFK svårt att hitta ett botemedel mot Surtes instick centralt i planen och deras diagonala lyror, där Surte överbelaste en av kanterna med fyra spelare mot ensamma IFK-försvarare.
Surte kvitterade i 18:e matchminuten, sedan en lång boll hittat fram till Erik Olovsson, som i sin tur frispelade Jens Samuelsson. Martin Röing läste passningen men fick ett felskär när han skulle kliva dit och bryta och Samuelsson fick fritt fram mot mål.
IFK tog dock tillbaka ledningen snabbt när Johan Koch trampade runt på vänsterkanten, lyfte bollen förbi alla spelare utom Mikael Olsson som dribblade sin in längs kortlinjen och placerade in 2-1-målet. Trots det snabba ledningsmålet spred sig nervositeten i IFK-lägret.
Misstänkt offsidemål
Framförallt slarvades det i passningsspelet i backlinjen vilket gav Surte chans att ställa om på IFK gång på gång, och då var de farliga. Det var bara tur att inget av slarvet resulterade i baklängesmål. Mitt i stressen kom 3-1-målet som en förlösande lättnad för det blåvita hemmalaget. Alexander Mayborn spelade fri Mikael Olsson som fick öppet mål vid bortre stolpen och lade lätt in bollen i mål.
Misstänkt offsideläge, men jag stod på fel sida läktaren och kan inte avgöra om det var korrekt att godkänna målet eller inte.
Strax innan pausvilan fick Erik Olovsson ett friläge där han rundade målvakten och lyfte bollen - utanför. Istället för 3-2 där och kontakt för Ale-Surte så gjorde istället Alexander Mayborn 4-1 på sitt andra friläge i matchen efter en Weiselius-lyra. Det första kom en stund tidigare och då valde Mayborn av någon obegriplig anledning att stanna upp och skjuta från 20 meter, men den här gången rundade han Wetterberg och lade in bollen lugnt och säkert.
Psykologiskt viktigt för IFK att få med sig det målet i halvtidspaus, då luften verkade gå ur Ale-Surte efter det. Nu var de tvungna att göra sex mål i andra halvlek för att snuva IFK på kvalplatsen, och även om Surte inte var ofarliga så kändes det avlägset då Surtes målchanser inte var särskilt många.
Klasskillnad i andra
I andra halvlek var det stor klasskillnad på lagen och IFK lekte med sina allsvenska motståndare, som blev mer och mer uppgivna för varje mål som trillade in. Det började i 84:e minuten med Mikael Olssons 5-1, ett snarlikt solomål som det han gjorde i Ale Arena i onsdag. Därefter föll målen som följer:
* 6-1 genom Petter Andersson på skott mellan benen på målvakten.
* 7-1 av Johan Koch på sologenombrott.
* 8-1 på straff sedan Viktor Weiselius petat bollen till Alexander Mayborn som lade in bollen.
* 9-1 av Jocke Berglundh, som i sin kanske sista match i karriären var så sugen på ett mål och dessutom fick göra ett genom att vända bort ett par försvarare och lyfta in bollen i krysset.
Kaxig blåvit passning
Efter 9-1-målet tog IFK Vänersborg en timeout och passade på att skicka en kaxig passning till sina motståndare i Ale-Surte, genom att istället för att snacka taktik åkte ett ärevarv och hyllades av publiken. Precis som Ale-Surte gjorde under en timeout i onsdags när de ledde med 5-2. Men det var även en möjlighet för spelarna att på ett annorlunda sätt tacka den stora publiken för allt stöd man fått under säsongen, även när det gått tungt.
Ale-Surte fick ett tröstmål genom Erik Olovsson i slutminuterna, samme Olovsson som skämde ut sig genom att dela ut en ful bentackling på Henric Eriksson vid ställningen 8-1. En tackling som kunde tagit väldigt, väldigt illa om Eriksson haft lite högre fart. Otroligt onödig grej att göra, men det var väl mycket frustration inblandat kan man anta.
Det ska påpekas att även Joachim Berglundh gjorde en dum grej i slutet när han gick in våldsamt i en tackling med armbågen i ansiktshöjd, även det lika onödigt givetvis.
IFK visade klass i matchen och var det bättre laget när nerverna släppte. Det är alltid elitserielaget som har mest att förlora i ett kval och det märktes. Men så fort IFK släppte på spärrarna och bara spelade ut så var man ett par klasser bättre än Surte.
Surte gjorde var man kunde
Allt beröm till Surte dock, som gick in i kvalet som allsvenska lag bör göra - med total brist på respekt. Man spelade helt okej bandy stundtals men har mindre individuell skicklighet i laget än IFK och det fällde avgörandet i det här kvalet.
Nu är det bara för båda lagen att börja bygga för nästa säsong, och för IFK blev det ett positivt avslut på en tuff och prövande säsong där det länge såg mörkt ut. Spänningen kan man dock inte klaga på under den här säsongen. Såvida man inte är ett blåvitt hjärta.
Positivt också att IFK återigen drog över 1600 personer på en hemmamatch. Publikmässigt har IFK i år visat mycket god elitserieklass. Tänk hur bra det kan bli om resultaten blir bättre nästa säsong...
Bästa IFK:are idag var Johan Koch och Mikael Olsson, och plus även till Marcus Bergwall som visade vinnarskalle och klass när det behövdes som bäst.
