Lilla Paris-bloggen: Två annandagsderbyn
En blogg om bandysverige och IFK Vänersborg.
Annandagen är bandyns högtid. Trots att hockeyjävlarna försökt åka snålskjuts på bandyns historia och tradition genom att spela sina egna annandagsderbyn - utan att lyckas särskilt bra i och för sig (nog känns väl Edsbyn-Bollnäs lite mer klassiskt än Djurgården-Linköping?).
Själv har jag dock inte sett en annandagsmatch med IFK sedan 2008, av olika anledningar. Och det är dagar som det här årets annandagsderby som jag grämer mig över det, då det var det första riktiga annandagsderbyt här i väst på flera år eftersom Villa de senaste två åren valde att låta ekonomi gå före tradition och spela mot Kungälv på annandagen för att få "fler publikmatcher". Ekonomiskt smart förvisso, på samma sätt som det är ekonomiskt smart att byta sin Ferrari mot en Prius - du tjänar pengar på det men det blir inte riktigt samma sak.
Att IFK sedan gick och vann matchen, inför storpublik, i Lidköping, mot ett Villa som hade nio raka utan förlust, gjorde ju inte att det kändes mindre bittert direkt.
- - -
IFK:s seger satt störtskönt i kistan, som man säger i juletider. Om man är en Disney-läppbjörn med stockholmsdialekt.
Även om Villa givetvis kommer hamna långt före IFK i tabellen så finns det ändå något särskilt i att vinna annandagsderbyna. Det finns en prestige i det, det är som en liten SM-final. En match inför storpublik där skryträtten står på spel och som är större än en vanlig seriematch. Därför är det så mycket skönare att vinna annandagsderbyt än en vanlig seriematch.
IFK gjorde en väl genomförd match och fick Villa ur takt, och det gav två viktiga poäng och säkerligen ytterligare en välbehövlig självförtroendekick för IFK-truppen. Det känns trist att inte ha varit där och upplevt det, men fan vet om man hade pallat det. Det var nog jobbigt att sitta framför datorn och vänta på uppdateringar.
- - -
Själv spenderade jag min annandag i Arena Vänersborg där det förvisso också var publikrekord (för Blåsut, ca 1300 pers och högsta allsvenska annandagssiffran) men inte direkt bjöds på bländande bandy mellan Blåsut och Gripen.
Blåsut kunde inte passa bollen rätt på 90 minuter, och Gripen bjöd inte direkt på bandypropaganda heller. Gripen vann rättvist mot ett rätt blekt Blåsut. Eftersom jag inte håller på något av lagen så roade jag mig med att, som vanligt, kolla hur bra spelarna i de båda lagen är och fundera på vilka som skulle kunna platsa i IFK.
Jag hittade bara två. Om jag fick välja fritt bland spelarna i Blåsut och Gripen så hade jag antagligen plockat Mattias Andersson, målvakt i Blåsut, och Erik Schön från Gripen. Mattias Andersson är en väldigt duktig målvakt som definitivt skulle hålla i elitserien, kanske inte som förstamålvakt på en gång men på sikt skulle han kunna ta en plats där.
Erik Schön är ett exempel på varför det ibland är bra för unga spelare att ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg framåt. I Villa såg Schön liten och hopsjunken ut, som att han bad om ursäkt för att han tog plats i laget, medan han i Gripen fått en framträdande roll och utstrålar pondus. Eller så visar det helt enkelt att talanger måste lämna Villa för att utvecklas, eftersom de enda som har tillåtelse att ta ansvar i Villa är Daniel Andersson, Jesper Bryngelsson och David Karlsson.
I övrigt så är både Blåsut och Gripen rätt profilfattiga lag.
- - -
Blev förvånad över att det blev så stor publik på Gais-Kungälv med tanke på att vädret var rätt kass, matchen sändes på tv och varken Gais eller Kungälv är några publiklag.
Det visar väl bättre än någonting hur stor dragningskraft som själva fenomenet annandagsbandy har. Bara det faktum att det är annandagsbandy gör att två medelmåttiga publiklag i en av bandyns U-städer kan locka över 4000 åskådare till en arena bestående av byggnadsställningar och några skjul i stormigt göteborgskt höstväder.
Annandagsbandyn är unik.
