Lilla Paris-bloggen: Vart har de galna genierna tagit vägen?
En blogg om bandysverige och IFK Vänersborg.
En spelartyp som jag alltid gillat, och som jag är rädd kommer dö ut inom kort i svensk bandy, är de galna genierna. Ni vet, de där spelarna som dominerar isen fullständigt med läckra passningar och mål och sen i 75:e minuten klubbar ner en motståndare och hotar domaren till livet. Eller som är magnifika bandyspelare men som kan få för sig att skippa lite träningar och matcher för att åka på några modelljobb.
De finns ju inte längre. Och det är trist, alla bandyspelare är så slätstrukna nuförtiden.
Det är NHL-syndromet. Alla elitidrottsmän, i alla sporter (utom skidåkning, konstigt nog) har lärt sig av NHL-spelarna och svarar alltid med klyschor och är totalt intetsägande och åsiktsbefriade. Ingen vågar sticka ut hakan eller bete sig som en idiot, utan om en spelare är missnöjd med att domslut nuförtiden så sträcker sig kritiken på sin höjd till "jag tycker det var solklar, men domaren gjorde en annan bedömning, surt men inget att hänga upp sig på".
Jag vill att spelare som är förbannade efter en match ska ta på sig hörlurarna och bryta ut i en lång harang av svordomar och sen helst slänga av sig lurarna och gå därifrån om det kommer en för korkad fråga. Kanske rentav tackla Peter Ahnberg när han kommer skrinnande på sina skridskor för att intervjua.
Måste ju vara roligare att utnyttja den lilla tid man får i tv till att göra ett avtryck, säga vad man tycker och vara sig själv och inte sätta på sig den medietränade "nej, men det är sånt som händer"-masken.
Det är för politiskt korrekt i idrottens värld, ingen vill vara en profil och sticka ut. Det är fortfarande Pelle Fosshaug, och till viss del Magnus Muhrén, som är de enda som säger vad de tycker och tänker. Det är för dåligt.
Johan Esplund är väl den som kommit närmast att vara en profil utöver de två nämnda, men inte för att han säger vad han tycker utan för att han inte verkar tänka på vad han säger, utan allt som oftast hasplar ur sig vad som helst som dyker upp i skallen.
Och för att han avslutar varje mening med "... så sätt".
- - -
Jag saknar Fosshaug-typerna, eller Dan Hjelm-typerna eller Stefan Nordén-typerna. Överhuvudtaget har det väl kommit fram få bandygenier de senaste åren, känner inte att det finns några spelare som är under 25 som har det där exceptionella spelsinnet och passningsspelet som de flesta galna genier har haft gemensamt.
Vilket tar oss vidare till nästa frågeställning: Varför får svensk bandy inte fram några duktiga playmakers längre?
Och då menar jag inte spelare som är duktiga på att spela fram, för det finns det många av. Utan spelare som håller till på mittfältet och som tar kontroll över spelet och styr tempot och sköter uppspelen. Känns att det finns väldigt få spelare som behärskar det, att inte alltid sätta full fart framåt och försöka göra mål eller slå en avgörande passning utan som bestämmer när laget ska gå till anfall och startar anfallen med små, geniala passningar som inte nödvändigtvis måste vara avgörande.
Valeri Grachev var bäst i världen på det under sin karriär. Han vann aldrig assistligorna, för att han slog sällan de direkt avgörande passningarna, utan han låg längre bak och styrde spelet och satte andra i lägen. Den spelartypen verkar dö ut mer och mer i och med att fokus bland unga spelare verkar ligga på fart och teknik istället.
Det är lite trist, för det har alltid varit min favorittyp av bandyspelare, den intelligenta spelfördelaren som tar tag i och verkligen leder ett lag på isen.
Jag kan inte komma på en enda sån spelare som finns i elitserien just nu som är under 25 år förutom Daniel Berlin. kanske Johan Löfstedt också, men där tar det stopp.
Trist.
Alla ungdomsledare borde verkligen försöka få fler ungdomar att inse tjusningen i ett effektivt och vackert passningsspel. Att en perfekt avvägd genomskärare är precis lika vacker som en soloåkning från straffpunkt till straffpunkt.
