Prövningarnas säsong del 2: Publikrekord, måstematcher och veteranernas effekt
Vetlanda BK sattes under hårda prövningar säsongen 2011/2012, men lyckades till slut klara nytt kontrakt i Elitserien. Andreas Söderman sammanfattar på ett personligt och känslosamt sätt säsongen i tre delar och fortsätter med tiden då allt vände, från annandagen och framåt.
Missat del 1? Läs den här!
Säsongens värsta ögonblick, plats 2:
26 december 2011, någonstans i skogarna mellan Vetlanda och Virserum. På väg hem från en dålig annandagsmatch i Sapa Arena. Radiosportens måljingel plingar till i bilen och sändningen lämnar över till Kalix. Med glad röst förkunnar kommentatorn att Kalix har gjort 4-0 mot Vetlanda efter 56 minuter och går mot två oerhört viktiga poäng i bottenstriden. Jag stänger av radion, skickar ett sms med texten ”det går åt helvete det här” till Daniel och Jens och ger upp.
Säsongens bästa ögonblick, plats 3:
26 december 2011, i mitt föräldrarhem i Virserum. Sedan jag stängde av radion har VBK gjort två mål och tänt hoppet. Jag tar fram Elitrapport och får på webbradion i samma ögonblick som Andreas Lysell gör 4-3 på straff. VBK har tagit över matchen och går för en kvittering. När Philip Lennartssons (!) 4-4-mål dyker upp på skärmen jublar jag. Jag har aldrig varit gladare över att se två röda siffror dyka upp på en datorskärm. Jag kände direkt, det här var vändningen. Förlåt för att jag tvivlade.
Det jag inte nämnde i del 1 var att samma dag som Akhlestin försvann till Tranås blev en annan ryss med nummer 15, Andrej Sannikov, klar för en comeback i Vetlanda BK. Sannikov debuterade i förlustmatchen mot Edsbyn men visade direkt att han var lika bra som den dagen han slutade. Sannikovs intåg som libero innebar att VBK stabiliserade upp sitt försvarsspel, där tyvärr Simon Hagström haft svårt att komma in i Elitserien. Sannikov visade stort hjärta för VBK, spelade varenda match resten av säsongen och var det kanske bästa nyförvärvet man kan tänka sig mitt i säsongen.
Den där dagen i december när Akhlestin och Sannikov blev klara åt varsitt håll började det ryktas om en annan veteran som var på väg tillbaka till Vetlanda BK. Stefan Nordén hade sagt upp sitt kontrakt med Frillesås och bara några dagar senare var han med och tränade. Dagen före julafton blev han klar för Vetlanda, debuterade i Kalix och gjorde 4-2-målet. Tre dagar in på det nya året tog Nordén över kaptensbindeln från Björn Einarsson och behöll den säsongen ut. Ytterligare en spelare med stor rutin och stort hjärta, ett nyförvärv som visade att åldern bara är en siffra och blev oerhört viktig för VBK.
Stefan Nordén är en spelare man antingen älskar eller hatar, det känns inte som att det finns något mellanting. Ofta har man också ganska starka åsikter om Nordén. Jag har alltid tyckt om Nordén, från sejouren som slutade 2006, till hans korta comeback 2009/2010 och ännu mer efter den här säsongen. Med den inspiration han själv spelade med betydde han oerhört mycket för laget och det syns väl inte minst i resultaten som VBK gjorde med Nordén och självklart även Sannikov i laget. Efter deras båda intåg vann laget sex matcher och spelade två oavgjorda. VBK vann alla måstematcher, lyfte sig från jumbo till kvalplats till säkrat kontrakt.
Stefan Nordén gjorde poäng i åtta av de 15 matcher han spelade för VBK. Samtliga matcher som VBK vann eller spelade oavgjort efter jul gjorde Nordén poäng i. Inte minst minns vi det avgörande målet hemma mot Vänersborg i 2-1-segern. Det är med stor tacksamhet jag ser tillbaka på Nordén och Sannikovs comeback i laget och den effekt som veteranerna hade. Utan att förta något av att även VBK:s övriga spelare lyfte sig efter jul så visade Nordén och Sannikov återigen att alla lag måste ha rutin för att lyckas. Ett lag måste ha stabilitet och spelare som har varit med förr, för att väga upp den brist som ungdomlig entusiasm kan ha.
Januari och februari var två nervösa månader. Det var månader där jag aldrig fick någon riktig ro från bandyn, månader där jag hela tiden hade en tanke på hur det egentligen skulle gå. Jag räknade på hur många poäng som skulle krävas och i vilka matcher VBK skulle ta dem. Jag byggde förväntningar och blev många gånger oerhört besviken. Säsongen var en känslomässig berg- och dalbana, men efter det stora stupet under november och december hade känslobanan nu också en del uppåtgående kurvor. Mycket tack vare ett gäng måstematcher med ett imponerande krigande från VBK-spelarna.
Men det fanns också djupa dalar även under inledningen av 2012.
Säsongens värsta ögonblick, plats 1:
18 januari 2012, Sparbanken Lidköping Arena. Jag har sedan länge blivit sittande på ståplatsläktaren och ser VBK:s kanske sämsta och mest oinspirerade match någonsin. Villa har precis gjort 11-3, jag tar upp min iPhone och tar en bild på sju uppgivna VBK-spelare som står i eget straffområde (se ovan). Jag lägger upp bilden på Instagram med texten ”På väg mot Allsvenskan”. Det är så lite kvar av Elitserien, det här kan inte gå. Jag ger upp igen.
Bara två dagar senare väntade en måstematch hemma mot Vänersborg. VBK var piskade att vinna efter smällen i Lidköping och även efter en svag insats några dagar tidigare, återigen mot det där GAIS. Personligen missade jag Vänersborgsmatchen på plats, annars hade den förmodligen funnits med listan över säsongens bästa ögonblick. Matchen slutade som sagt 2-1 och Stefan Nordén avgjorde. Att VBK hämtade sig så snabbt efter Villa-förlusten är inte bara imponerande, det var också livsviktigt. Det gjorde att VBK kunde förlora borta mot Sirius i nästa omgång men ändå ta VM-uppehåll med en viss trygghet.
Det som är oerhört starkt med VBK:s insats efter jul är att VBK vann alla måstematcher. Kalix, Vänersborg, Tillberga och de båda kvalmatcherna får betecknas som måstematcher som alla slutade med VBK-seger. Dessutom seger i en match med god poängchans hemma mot Kungälv. VBK var bäst när det gällde och det var inte de andra lagen i bottenstriden. Kalix inledde Elitserien bra men föll i genom totalt. Det samma gällde Tillberga. Det var därför inte på något sätt orättvist att det var VBK som gick segrande ur det trelagsslaget som stod mellan dessa klubbar. Att vara bäst när det gäller är något som många klubbar har misslyckats med. Det är en konstform, oavsett om det gäller måstematcher i bottenstriden eller SM-finaler. Den här säsongen var VBK svaga under första halvan av Elitserien, men när det drog ihop sig, när det gällde som mest gjorde VBK sitt jobb och infriade målsättningen. VBK gjorde precis det VBK kan begära av laget.
I januari började vi som skriver om VBK här på SvenskaFans planera årets kampanj som skulle följa upp fjolårets uppmärksammade ”Varenda jävel till Kullen”. Det som var positivt med den här säsongen var att det inte behövde handla om att bara lock publik, för den här säsongen ställde publiken verkligen upp för sitt VBK. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit på den här sidan om hur Vetlandaborna är en besvikelse med de låga publiksiffrorna som rådde på gamla Tjustkulle. Men det visade sig att intresset fanns där, men kom inte till sin rätt på ett slitet, grådassigt och tråkigt Tjustkulle. I en helt ny och fräsch hall med perfekta förutsättningar varje gång slöt publiken upp i match efter. 11 av 14 hemmamatcher hade över 1000 åskådare och publiksnittet var det bästa sedan 2004/2005. Det är med tacksamhet mot all publik jag ser tillbaka på det stöd som VBK har haft från läktarplats, trots emellanåt usla insatser och resultat.
Hur som helst, en kampanj skulle det ändå bli och Daniel Engström Stenson kom med idéen att kampanjen skulle gå ut på att vi bjöd på 2150 bullar till alla de som kom och såg matchen. Precis tvärtom från förra säsongen, nu var det så snällt och välmenande det bara kunde bli. Det var många som slet och bakade ihop alla dessa bullar och ska tackas för det. VBK ska tackas för att man bjöd på kaffe. Och de 1786 åskådarna som kom för att se matchen mot Bollnäs ska också tackas. Nytt publikrekord i Sapa Arena och en kväll att minnas, trots den svaga insatsen från VBK:s sida. Den glädjen och uppskattningen som präglade känslostämningen i entrén i Sapa Arena är ett otroligt fint minne från den här säsongen. Där och då insåg jag för sista gången att det var dags att sluta tvivla och istället tro ovillkorligt på Vetlanda BK.
Matchen mot Bollnäs innebar också att ytterligare en veteran gjorde comeback i VBK, nämligen den i december opererade Fredrik Rinaldo. En comeback långt tidigare än vad vi hade räknat med, som innebar att VBK:s bäste och mest kreativa spelare plötsligt var tillbaka i spel och förstärkte laget. Nu var troligen Rinaldo hämmad av sin skada och kom aldrig riktigt till sin rätt efter comebacken, men även Rinaldo hade förmodligen en stor positiv effekt på VBK. Man kan inte heller glömma bort hemmamatchen mot Sandviken där Rinaldo var fullständigt briljant matchen i genom. Finns det någon rättvisa i bandyvärlden kommer Rinaldo få en skadefri säsong 2012/2013. Efter fyra säsonger som har blivit mer eller mindre förstörda av olika skador är han och VBK värda det. Det vore ett nyförvärv som heter duga.
Vi som skriver om VBK insåg innan matchen mot Bollnäs att kampanjen också var en flykt från den jobbiga verkligheten. För efter Bollnäs, som i ärlighetens namn bara skulle sluta med förlust, väntade den största måstematchen, borta mot Tillberga. Jag var inte heller då på plats, men jag ägnade hela helgen åt att vara nervös. Jag är otroligt nervös inför sådana här matcher och just därför skulle jag nog aldrig klarat av att spela dem. Att följa en match via Elitrapport gör dessutom det hela ännu värre men när VBK i andra halvlek lyckades dra ifrån sin motståndare och vinna med 3-6 så kände jag till skillnad från den där kvitteringen borta mot Kalix bara lättnad framför datorn. Det var en otrolig lättnadskänsla att VBK tog säsongens första bortaseger.
Den där matchen mot Tillberga skapade också två saker. En formtopp utan dess like för Jesper Jonsson och en banderoll med vidskepliga förtecken, i all sin enkelhet.
Del 3 publiceras på lördag!
