IFK-bloggen: Skadehelvetet
Andreas Eriksson är bara 29 år gammal, men har redan fått två hela säsonger förstörda redan innan de ens startat på grund av skador. Det är givetvis väldigt tungt, framförallt för Andreas men också för IFK, såklart. Andreas var ju en av de spelarna som lyfte sig allra mest under andra halvan av förra säsongen och gjorde en av sina bästa säsonger målmässigt med 20 mål på 25 matcher. Nu är det en utsliten handled som måste stelopereras efter att tidigare operationer inte gett önskad effekt, och det innebär att säsongen av allt att döma är över för Andreas Eriksson.
Igen.
2010 bentacklades ju Andreas av en flaxig Marko Herajärvi i premiären mot Haparanda, slog sönder axeln och missade hela säsongen. Förhoppningsvis har Andreas Eriksson fått sina skador nu och slipper det i framtiden.
För IFK betyder det att lagets näst bäste målskytt förra säsongen inte längre är tillgänglig, men Lundqvist och Berner bör kunna ersätta Andreas på ett fullgott sätt. Men det är tungt givetvis, IFK är i behov av secondary scoring som de säger i NHL, det vill säga att fler än lagets stjärnor petar in bollar med jämna mellanrum. Det har varit si och så med den biten hittills, även om det inte gör särskilt mycket så länge Hedqvist och Fagerström fortsätter trycka in två-tre bollar var per match.
- - -
Gårdagens match mot Edsbyn var en match med två ansikten. Första halvlek kändes väldigt sömnig, eller så berodde det på att jag sovit dålig, och både lagen försvarade sig bra men anföll i för lågt tempo. I andra halvlek drevs tempot upp rejält och det blev mycket heta känslor, fler mål och bättre spel överlag medan undantag för en period mitt i halvleken där båda lagen blev lite väl rädda om poängen.
Edsbyns tränare Thomas Liw säger att han inte skyller förlusten på domaren, och drar sedan igång en lång utläggning om hur domaren förstör matchen, hur Svensk inte borde fått matchstraff, att de borde haft en solklar straff med mera. Så där lagom konsekvent som det alltid blir när man intervjuar upprörda idrottsmän direkt efter slutsignalen. Visst, Anders Kristiansson tappade greppet om matchen för en stund, mest för att han och hans kollegor missade flera av fula attacker på IFK-spelare under en kort tid vilket gjorde spelare, publik och tränare i båda lägren upprörda av olika anledningar.
Men samtidigt så gillar jag när det bli känslor i matcherna, det MÅSTE bränna till ibland för att publiken ska gå igång och matchen få lite energi. Ofta är det så jävla tafatt på isen, spelarna mer eller mindre hånglar upp varann efter en tackling i sina försök att be om ursäkt och jag ser hellre att de ger varann fingret, ber motståndaren hälsa och tacka sin morsa för senast och sen åker därifrån muttrande svordomar över varann.
Idrott handlar lika mycket om känslor, rivalitet och kamp som poäng.
- - -
IFK har nu två raka segrar och verkar hittat tillbaka till sitt spel igen, och nu spelar man det i 90 minuter också. Då är man tillräckligt bra för att slå obesegrade Edsbyn, speciellt hemma i Arena Vänersborg som blivit något av en borg det senaste året.
Härnäst väntar Västerås på bortaplan imorgon. En tuff match, givetvis. VSK har inlett lite knackigare än man kanske hade förväntat sig, men har å andra sidan individuell spetskvalitet i en mängd som få andra lag i elitserien har. Hemma i ABB Arena är de också ganska starka och har varit även när laget inte varit lika starkt på pappret.
Men det finns en känsla i och kring IFK just nu tror jag, åtminstone känner jag det så, att ingenting är omöjligt, ingen match eller utmaning är för svår. Det finns en slags tilltro till lagets kapacitet som kanske inte funnits där tidigare och man vet att laget har kapacitet att vinna mot alla lag bara man gör en bra match. Så ja, det blir en tuff match mot VSK imorgon, men inte omöjlig på något vis.
