Tack, Björn Einarsson
Björn Einarsson har gjort sitt som spelare i Vetlanda BK. Han är värd ett stort tack och hans storhet beskrivs inte i siffror. Utan med känslor.
Så snart beskedet om att Björn Einarsson gjort sin sista match som spelare i Vetlanda BK började jag kolla på siffror. Det är så jag gör. Jag såg att han gjort över 300 matcher och över 200 mål för VBK. Att han ofta legat runt 20 mål per säsong. Jag såg också att han gjorde mycket mål redan när han var i Hammarby. Men Björn Einarsson beskrivs inte med siffror. Han beskrivs med känslor. För det är glädjen och engagemanget som definierar honom.
Jag har några tydliga minnen av Björn Einarsson som jag tycker väl representerar vad han är för spelare och människa.
Han gjorde några matcher säsongen 96/96. VBK anföll mot Västerleden. Det duggregnade. Motståndarna hade bollen och Björn Einarsson jagade den. Det såg nästan ut som när dåtidens hockeyvilde Eric Lindros gav sig ut på en av sina berömda tacklingsturnéer. Hade det varit hockey hade Björn tacklat varenda motståndare i det bytet.
Därefter finns vaga minnen av ett benbrott, Bajen Bandy, Hammarby, petning i SM-final, förlust i SM-final och en artikel i VP där han fotograferas vid en vägskylt med texten Vetlanda på. Då var det klart att han skulle återvända till moderklubben i VBK. Dit kom han som en spelare som alltså spelat jämte Jonas Claesson topplaget Hammarby. Men första säsongen fick han vara med och kämpa för att behålla VBK i högsta serien.
I januari 2005 spelade VBK hemma mot Hammarby. VBK gjorde en bra match. Mycket bra till och med. I den 77:e minuten fick Björn Einarsson bollen på högerkanten i en kontring, han tryckte sig förbi hammarbyförsvararna, drog sig långt ut åt vänster och när målvakten låg ner raspade han upp bollen i nättaket. 4-1 till VBK och Björn Einarsson jublade som bara Björn Einarsson kan. Han gled på knäna mot värmeläktaren och matchen kändes avgjord. Men eftersom VBK inte kan vinna hemma mot Hammarby kvitterade David Karlsson till 4-4 på övertid. Efter matchen minns jag att jag var lite sur på Björn. Jag misstänkte att hans jubel hade fått inte bara publiken, utan även spelarna att tro att det var klart. Men vad skulle han göra? Han hade ju gjort mål.
I december 2010 blev jag upplockad av en tom spelarbuss för att se VBK spela mot Sandviken. På vägen hem satt deppiga VBK-spelare långt bak i bussen för genomgång och sedan sömn. Jag satt ensam långt fram i bussen och förbannade att jag glömt laddare till min dator, så att jag inte kunde skriva något om matchen i bussen. Då kom Björn Einarsson fram och undrade hur läget var, berömde en liverapportering jag gjort några veckor tidigare, undrade hur jag trivdes i Stockholm och betonade att vi som gillar bandy måste hålla ihop.
I november 2011 spelade Vetlanda hemma mot Tillberga. Tillberga hade gjort 4-3 på hörna när klockan slagit 90. Men än återstod lite tid. VBK slog in bollen i straffområdet och någonstans i röran fanns Björn Einarsson. Han fick klubban på bollen och gjorde 4-4. Vilt jubel. Såklart.
Några månader senare spelade VBK åter mot Tillberga. Vinst var ett måste. En närmast tom arena i Västerås spädde på den ödesmättade stämningen. Nerverna låg utanför tröjorna. Vid ställningen 2-2 och med tjugo minuter kvar fick VBK straff. Andreas Lysell hade till slut klivit fram som en stabil straffskytt. Men han satt utvisad när den kanske viktigaste straffen i VBK:s historia (notera kanske) skulle slås. Fram klev Björn Einarsson. Det var en fasligt dålig straff. Men bollen gick över linjen. VBK kunde sedan kontra hem matchen. Dessa två mål var (tillsammans med Philip Lennartssons kvittering mot Kalix) de två viktigaste VBK gjorde den säsongen. Det var ingen slump att det var Björn Einarsson som gjorde dem.
Björn Einarsson har missat frilägen, han har dragit på sig utvisningar. Han har ibland varit lätt att irritera sig på. Under den senaste säsongen kändes det som att skridskoåkningen var ännu något segare. Sannolikt är det rätt beslut att inte ge honom förlängt kontrakt. Men jag kommer att sakna Björn Einarsson. Nr 20 som sträcker ut huvudet från utvisningsbåset och sätter igång ”gulsvarta BK, BK från Vetlanda” hemma mot Haparanda. Mannen som jublat som om varje mål varit det viktigaste han gjort. VBK:aren som högljutt manade på klubbens artonåringar på läktaren
på Friends Arena.
Tack för allt Björn. Vi kommer att sakna dig.
