Ett ögonblick...
... Lez, från Wiganredaktionen, som igår fick se sitt Wigan, smått osannolikt, greja Premier Leaguespel även nästa säsong.
Hur gick känslorna under matchen?
- Matchen startade. Domaren heter Mr Dean. Hoppas jag slipper kalla honom Mr Bean efteråt. .. jag kollade hur spelet gick och om viljan var den rätta hos spelarna. Jag upptäckte rätt snabbt att de spelade för att vinna, inte för att hålla nollan eller nåt sånt som de tyvärr alltför ofta har gjort under våren. Inte tu tal om det, det fanns ju inga alternativ, men det var skönt att se att de klarade att hålla huvudet uppe ända från matchstart. Betydligt bättre än hemmalaget som kanske var tyngda av sin uppgift.
När Scharner petade in ledningsmålet släppte rätt mycket känslor. Det var ju kvittensen på att mina tankar och känslor under hela veckan var rätt. I det psykologiska läget måste ju Wigan varit överlägsna vilket jag nämnde som hastigast i epilogen till matchrapporten.
Jon Stead har varit en av mina personliga favoriter sedan jag såg honom i Hudds 2003. Han är hur bra som helt på planen men samtidigt vet jag att han har svårt att sätta in den avgörande bollen. Därför blev jag lite extra överraskad att just han kvitterade. Det var bara att bita ihop, det var tack och lov rätt mycket speltid kvar.
När jag som bäst väntade på halvtidsvilan är det hands på Phil Jagileka av alla spelare. Otroligt, han är en klippa och har alltid varit. Och David Unsworth skall slå straffen - det kunde jag aldrig tänka mig, men efteråt har jag läst att han är väldigt duktig på straffar. Efter straffmålet var det som tåget bara gick på. Håll igen i 45 minuter och allt är klart.
Det blev lite av da capo som mot Manchester City och Aston Villa borta. Wigan var pressade men ett ineffektivt hemmalag kunde inte få in bollen (Villa kvitterade visserligen, men vann inte). Trots att United tryckte på kändes det som om det redan var klart, Wigan vet hur man skall hantera sådan lägen - inte mot alla lag, men det fungerar bra mot lag på nedre halvan. Lite nervigt var det när bollen tog i ribban och stolpens insida men den gick aldrig i mål.
Allteftersom tiden gick lugnade jag ner mig, även efter utvisningen. Det kändes säkert. Slutsignalen var återigen ett kvitto på att Jewells taktik fungerade denna dag.
Vad gjorde du efter slutsignalen?
- När slutsignalen gick sjönk jag ihop som en säck. Alla nerver släppte. Jag trodde att jag var hur lugn som helst men när jag kände känslan efteråt visade det sig vara fel. Egentligen kan det varit en gnagande känsla som ökats på under flera veckors tid som bara släppte. Laget kom från tre matcher utan att gjort mål och måste bara vinna. Fy f-n (ursäkta språket)
vad gott det var. Jag ville bara ta hela världen i famnen. Att det blev lite whisky lite senare hör väl inte till historien. : )
Hur kändes det att gå till jobbet idag?
- Idag kunde jag hänga på mig en Wigantröja innan jag stack till jobbet. Väl där skanderade jag Manchester Uniteds fans. De förlorade ju dubbelt första gången sedan 1977 även om de tydligen gjorde en bra match. Mitt intresse för engelsk fotboll gick ju som många vet via Manchester United så det skedde med glimten i ögat.
[henrik.landstrom@svenskafans.com]2007-05-14 18:45:00
