1963, 1979, 2008
3 great years to be a Stokie!
Som vi Stoke City supportrar (och många andra) väl vet, har vi tagit steget upp till den högsta ligan, efter vårt 0-0 resultat mot Leicester City. För Leicesters del innebar det att nu ska de spela i Englands tredje högsta division för första gången. Nu finns det endast 8 lag i England som har lyckats hålla sig till de 2 högsta ligorna.
För min del som Stoke supporter är det dock, den tredje gången i mitt liv som Stoke har gått upp till den högsta ligan. Första gången var jag bara 3 år gammal, så givetvis har jag inget minne av det, men efter en av de kallaste vintrarna England har upplevt (The Big Freeze) vann Stoke ligan efter en hemma seger mot Luton Town (2-0) i den näst sista omgången. Datumet var 18 maj, 1963. Tony Waddington som hade tagit över ett par år innan, när vi kämpade mot nergradering. Han gjorde den klassiska värvningen av Stanley Matthews (46 år gammal) från Blackpool. Matthews inspirerade Stoke och det var han som gjorde 2-0 målet mot Luton Town inför nästan 40 000 åskådade på Victoria Ground. Konstigt nog var det den sista gången innan söndagens Leicester match som Stoke har sparkat ner ett lag från en division. (Rykten sa att Waddington bad den lokala brandkåren att bevattna planen innan hemma-matcherna så backarna skulle tappa sina fotfästen). Denna vinter var sträng, Stoke spelade inga matcher alls mellan 26e december och 2e mars.
Nästa gång Stoke kom upp i den högsta ligan var 1978/79 under ledningen av Alan Durban. Då var 3 lag direkt uppflyttade. Laget hade många likheter med laget idag, både Durban och Pulis är walesare, både satsade på enkel fotboll (route 1), många klagade på underhållningsvärdet. Durbans kända uttalande var ”vill ni ha underhållning, besök en cirkus”. När det kom till den sista omgången stod det klart att 3 av 4 lag kämpade om att går upp (Brighton, Stoke, Crystal Palace och Sunderland). Det var invecklat men i stort sätt var det så här, vad Sunderland gjorde måste vi göra samma (fick de en poäng räckte det med en poäng för oss osv.). Stoke skulle möta Notts. Co. borta och Sunderland mötte Wrexham borta.
Jag var bara 19 år och hade sett de flesta hemmamatcherna och ett antal bortamatcher. Jag hade körkort och hade köpt en begagnad vit Vauxhall Viva (1972´s modell). Eftersom vi hade flyttad till Bromsgrove utanför Birmingham 8 år tidigare, var det ingen annan som hejade på Stoke, så jag fick åka själv till staden Nottingham. Utanför arenan frågade jag en polis vilken läktare som Stoke supportrarna stod på? Han tittade snett på mig och sa ”du får stå var du vill, det finns endast Stoke supportrar här”. När jag kom i på stadium var det fullt av Stoke fans på alla 4 sidor, långt över 20 000 hade åkt dit.
Stoke spelade nervöst, det smittade av sig till läktaren. Notts. hade mest boll, skapade de flesta chanserna, men så länge det var 0-0 i Wrexham var det helt OK. Andra halvlek började på samma vis, Stoke var nöjda med 0-0, gjorde inget framåt. Sedan med ca 15 minuter kvar gick nyheten runt att Wrexham hade tagit ledningen. Fantastiskt, nu gjorde det inget om vi fick stryk, vi var klara ändå. Stokies tog uppflyttningen i förskott. Men med 10 minuter kvar hörde vi att Sunderland hade kvitterat och med 5 minuter kvar hörde vi att de hade tagit ledningen. Nej! Kan det vara sant? Nu var vi tvungna att vinna och vi hade bara 2 minuter på oss att fixa ett mål. Stokies skrek åt spelare att nu måste vi anfalla, jag kände tårar i mina ögon, vi kommer att missa det, tänkte jag. Jag glömmer aldrig Durban som sprang ut på planen för att informera spelarna vad som behövdes.
Sedan hände det märkliga, på övertid började vi vårt första anfall i matchen. Paul Randle (en av de sämsta köp, Stoke har gjort i mitt tycke) sprang ner på vänsterkanten och slog ett långt högt inlägg mot bortre stolpen. Big Bren (Brendan O´Callaghan) hoppade (som en lax) men istället för att nicka mot målet nickade han snett bakåt där bollen träffades av en inrusande Paul Richardson. Bollen flög in i målet precis framför mig. Helt otroligt, jag kunde inte fatta det, vi hade gjort det. De glädjescenerna kommer jag aldrig att glömma. Matchen blåstes snabbt av och planen stormades av glada, lättade Stokies (inklusive mig själv). Nu var vi i den högsta ligan igen.
Nej, lördag den 5e maj 1979 glömmer man inte i första taget.
