Medlemsresan - en riktig femetta! Del 2
Fortsättningen på Pelles historia
Söndag och match
Och julafton kom, och som den kom. Några i gruppen valde att gå upp tidigt för att ta sig till Villa Park redan kl 9 på morgonen, då de skulle gå en guidad tur inne på arenan. Man fick se folk som förberedde kiosker, programstånd och man fick även se Villas omklädningsrum där Paulina snabbt satte sig ner.
Efter rundturen så hade några tur att få trägga Generalen och Lerner innan de begav sig in i Villashopen där souvenirköp väntade.
Fortfarande nervös satte vi oss i ett gäng taxibilar som skulle ta oss till Kabas sten i Mecka. Matchen var nu väldigt nära och man skulle göra det sedvanliga besöket i Villa-shoppen. Dock hade jag redan gjort mina inköp på lördagen så det var mest att titta, men det gör man ju så gärna. Det vill säga titta på det som nu fanns kvar efter att Suckroar och hans fru Nina stormat igenom den med stora plånboken i handen. Precis som de gjorde i shopen i närheten av hotellet både på lördagen och måndagen. I år slog de sitt rekord från förra gången de var med och spenderade 6 000 kr på Villa-souvenirer. Imponerande, minst sagt. Det innebar dock sina problem för dem på Stansted när vi skulle hem igen. Deras bagage var för tungt tack vare alla saker de hade köpt så de fick packa om väskorna och ta hjälp av herr och fru Spinks för att slippa betala extra avgift för bagaget.
Den sedvanliga hamburgaren, som egentligen inte borde få säljas, skulle ner och matchprogram köpas. Döm om min förvåning när jag i kön till det lilla stånd som sålde matchprogram sprang på Ingemar. Jag hade redan träffat honom på Säves flygplats på torsdagen så jag visste att han skulle dit men trodde ändå inte jag skulle springa på honom igen. Han var på rundresa med ett annat sällskap som skulle se flera matcher under helgen och avsluta med denna. Och för er som inte vet vem Ingemar är så är han ännu ett Villa-fan som ibland skriver på vårat svenska forum och vi har träffats en del här i Göteborg när det har varit matchdags.
Strax innan match fick jag höra att general Krulak skulle befinna sig utanför North Stand om man ville träffa honom. Snabbt ilade vi dit men ingen general dök upp. Jag vet inte om jag hörde fel eller om det varit fel i informationen för efteråt fick vi höra att några andra i sällskapet träffat honom utanför Holte End. Efter ett tag beslöt vi oss för att ta oss till Trinity Road upper för att sätta oss på våra platser och känna atmosfären stiga.
Och som den steg. Jag tror inte jag behöver berätta så mycket om matchen i sig, de flesta bör ha sett den, men att sitta där på Villa Park och känna hur stämningen stiger och sången vrålar ut över en enorm stadion var helt obeskrivligt. För mig finns inte många bättre känslor än när man sitter där och sjunger tillsammans med 35-40000 andra fans för att hylla hjältarna och bygga upp stämningen. Sedan när spelarna äntrar planen för att börja matchen nås det första crescendot.
Första halvtimmen var nervös men när Young klippte in ettan släppte allt och efter det, ja, ni såg ju själva. Uppvisning. Okej, jag ska erkänna, jag hann bli nervös när Forsell reducerade och man började måla upp en massa dumma scenarion i huvudet innan Gabby förlöste allt genom att slå in femettan. Matchen var fullbordad och stoltheten, med viss smolk, när Mellberg hyllades när han blev utbytt var stor och gav mig gåshud. ”We’ll meet again” gav ytterligare gåshud och den nya Carew-sången, ja, ni förstår själva. Total lycka för varje fotbollsnörd som håller på Villa och man ville inte gå därifrån. Matchen fick inte vara slut, men tyvärr så tar de flesta matcher slut efter 90 minuter plus tillägg även om jag är där och är glad och vill se mer.
Efter matchen skulle vi samlas utanför Villa-shoppen och sedan dra mot en av de närliggande Villa-pubarna för att fira segern. Alla dök inte upp men vi som gjorde det tågade iväg. Dock hamnade jag, Suckroar, Nina och Camilla snabbt på efterkälken försjunkna i samtal om matchen och efter en stund insåg vi att vi inte kunde se de andra. Puben vi skulle till hette Adventurer, det var allt vi visste förutom en viss aning om var den låg. Men en viss aning räcker inte alltid så långt och som vanligt när man är i utlandet tvekar man lite att fråga lokalbefolkningen även om man känner att man har ganska bra koll på engelska. Det ska ju dessutom tilläggas att Birminghamdialekten inte är den lättaste enligt mig. Så vi gick på och försökte hitta rätt men gav snart upp. Trots ihärdiga försök från andra som redan kommit dit att förklara vägen via telefon. Vi visste inte vart vi skulle gå. Så till slut fick Suckroar nog och frågade första bästa sällskap om vägen dit. ”Do you know where a pub called Adventurer is?” ungefär så och blev väldigt häpen när han till svar fick ”Vet ni inte var det ligger?” De första bästa han kom på att till slut våga fråga om vägen var nämligen tre stycken ur vårat eget sällskap som han hade undgått att träffa tidigare under resan. Till hans försvar så var vi väldigt många som var med och det är inte lätt att komma ihåg alla. Men förvånad blev han. Nu kunde vi i alla fall ta oss till puben.
Väl där var det dock fullsatt med folk och så gott som ingen chans att komma in där på ett bra tag. De flesta av oss stod utanför och vi bestämde oss för att ta tåget hem. Några hade kommit in och åtminstone Uppsala-Jocke fick en liten speciell anekdot att berätta av det mindre trevliga, mer bisarra slaget. Stående framför pissoaren inne på den puben började han småprata med killen som stod bredvid honom. Den killen berättade att han var från Wales och när Jocke berättade att han var från Sverige blev nämnde walesare mycket entusiastisk och sträckte fram handen för att skaka Jockes hand. Med tanke på omständigheterna och var de befann sig och vad de just höll på med samtidigt som de pratade var Jocke inte lika entusiastisk.
In till stan igen bar det i alla fall av för de flesta av oss. Tåg blev det och på motsatta sidan av perrongen satt det tre- fyra stycken fulla och glada Birmingham-supportrar som sjöng Villa-sånger och var faktiskt ganska roliga. Säkerligen unika blånäsor. En stackars dansk Villa-supporter med rött hår fick frågan om han var en ”ginger i disguise” och blev kallad Tommy Johnson. Han såg något besvärad ut och visste inte riktigt vart han skulle titta. En annan något besvärad person var Camilla som fick sången ”Blondie, give us a wave, Blondie, Blondie give us a wave” och rodnade kraftigt. Ännu mer besvärad var hon över att hon hörde fel och tyckte de sjöng ”Blondie, gives it away” vilket hon kände sig föga smickrad av men ändå inte kunde bli att skratta. Dock antog hon inte inbjudan att gå dit och sätta sig hos dem.
In till stan kom vi och där fortsatte festen. Glädjen var alltför stor för att folk skulle vilja inse att det fanns en morgondag och en hemresa som väntade. Inte ens Benno som skulle med bussen från Birmingham till London redan vid 2-tiden på natten för att han skulle göra sista dagen på jobbet på måndagen ville tänka på det utan firade med många öl. Jag känner mig inte så avundsjuk på den resan hem.
Under kvällen kom också beskedet om dödsfallet utanför Villa Park och det lade lite sordi över min stämningen ett tag. Tankarna gick till honom och hans familj och man var förbannad för att det skulle hända. Så här i efterhand är man ändå lättad att det inte var fotbollsrelaterat. Men tanken kom ändå upp att det kunde ha varit en av oss som blev påkörd. Tragiskt och olyckligt.
För mig själv slutade kvällen bra men lite nervöst då jag och Svenne vandrade hem under natten och han högt och ljudligt sjöng att ”Now you’re gonna believe us, the shite is going down!” Som tur var så var det då folktomt på gatorna och det lurade inga knogsläpare bakom kröken som ville se oss på ett sjukhus. Men jag undrar om inte Svenne somnade sjungandes den sången.
Några ville dra ut på firandet så länge som möjligt men som vanligt riskerar det att sluta lite sämre. Som till exempel för allas våran herr Köping som så gärna ville stanna ute att han inte ens insåg att det var dags att gå och lägga sig utan somnade i baren. Brukar inte vara så populärt och det var det inte denna gången heller. Vakterna tyckte det var dags att han skulle gå hem och en något nyvaken Köping blev vänligt men bestämt utkastad från stället.
Måndag och hemfärd
Som vanligt när det är dags för hemfärd så är man alltid lite splittrad. Skönt att komma hem men tråkigt att allt är över. Men trots allt var det ett nöjt gäng som satte sig på bussen för att åka tillbaka till Stansted och sedan få flyga hem. Matchen diskuterades i oändlighet och tidningar med reportage från den cirkulerade runt. Vissa var tröttare än andra och sov och Svenne hade sin egen lilla poesiafton längst bak i bussen. En lugn och behaglig bussresa med andra ord.
På Stansted skedde en sista samling på O’Neills för att äta och ta några sista öl tillsammans. Där dök också Tommy och Frida upp igen. De hade tagit ett tidigt tåg till London för att ta sig till svenska ambassaden för att få sina nya pass. Och trots att de kostat bortåt tusenlappen så var Tommy ändå nöjd och kunde berätta att han lyckats stoppa Carew efter matchen och fått en bild på sig tillsammans med honom och en snabb pratstund. Sådana tillfällen går inte att köpa för pengar och jag förstår att det tillsammans med matchen uppvägde det mesta. Slutet gott där också, alltså.
Efter ett par timmar med historieberättande och öl var det till slut dags att säga adjö och gå till sina flyg. Lite tråkigt men allting måste ha sitt slut. Man visste i alla fall att det här gänget ville man träffa igen och började planera för nästa medlemsresa.
Några sista tankar
Denna berättelse är min upplevelse och hur jag såg på resan och vad jag såg och gjorde. Jag har säkerligen glömt mycket av det roliga som hände och det hände säkert många saker som jag inte var med om eller ens hörde talas om. Jag har inte heller nämnt ens hälften av alla som var med och några kanske är besvikna över att deras händelser inte blev omnämnda. Jag kan försäkra om att jag inte har uteslutit någon eller favoriserat någon med flit. Detta är vad jag upplevde. Jag träffade inte någon som jag inte gillade och det var oerhört kul att få ansikten till många alias på forumet. Några såg mer annorlunda ut än vad man tänkt sig än andra precis som det brukar vara. Dessutom fanns det många som inte hade något alias på forumet men jag hoppas att de skaffar sig det nu. Det är kul att diskutera Villa. Och jag hoppas att fler kan följa med på nästa resa.
Denna resa hade möjligheten att bli den bästa resan någonsin och det blev den. Det är med stort nöje och stor glädje jag kan säga det. Känslan av att få träffa många nya, trevliga människor med samma favoritlag som jag var helt ny för mig. Jag trodde nästan i min enfaldhet att jag var den enda svensk som hade så stort intresse för Villa men svenska fans’ forum och den här resan har fått mig att inse hur fel jag har haft. Villa har många, trogna och hängivna fans här i Sverige och det gillar jag. Och eftersom det är världens bästa klubb har den förstås också världens bästa fans. Sen kommer atmosfären runt matchen, att få träffa gamla spelare som gjort så mycket för att ta Villa dit vi är idag och naturligtvis att resultatet inte kunde ha blivit bättre. Allt detta får en att glömma det engelska köket och att få sitta på Pizza Hut i en timme innan man blev serverad, och bara vilja åka iväg igen.
Jag vill tacka alla som var med på resan och gjorde den till vad den var, ingen nämnd, ingen glömd. Men okej, jag vill speciellt tacka ”D.Geddis” och ”Big Steffe” och Steve Trueman som kämpade och slet hårt för att denna resa skulle bli möjlig och för att inte tala om jobbet med att få ihop tillräckligt med biljetter till matchen. Ni gjorde ett kanonjobb och det är tack vare er det blev möjligt.
”We’ll meet again”
Pelle i Götet
DEL 1
