Inne eller ute? Om Aston Villas sommartransfers
Fönstret har stängts igen inför hösten och inga fler spelare kommer att tillkomma eller lämna Aston Villa. Ryktena har varit fler än Paul Mersons veckokonsumtion av pints, men till slut fick vi ett par spelare som stärkte truppen. Aston Villas redaktion tar sig en närmare titt på hur laget har förändrats över sommaren och vad vi kan förvänta oss av det riktiga Claret & Blue-laget i årets Premier League.
Silly Season är slut för den här säsongen. Alla sensationslystna journalister och rubriksättare på diverse engelska tidningar får nu se sig om efter nya extrema nyheter att chocka läsarna med, och alla vi Premier League-fans tycker plötsligt inte att det är så kul att sitta och bläddra mellan NewsNow, TeamTalk, BBC Live och den officiella hemsidan längre.
Silly Season är på gott och ont ett viktigt inslag i uppladdningen inför säsongen - även om man kan tycka att Juande Ramos har en poäng när han säger att fönstret borde stänga innan säsongen drar igång.
Och uppmärksamheten kring Premier League och fotbollen i stort blir inte mycket större än de sista dagarna och timmarna innan fönstret stängs igen. Ronaldinho till Manchester City! Dimitar Berbatov till City! Robinho till City! Om man inte har följt Premier League på nära håll så kunde man inte anklaga dem som trodde att Manchester City helt plötsligt skulle ta över dominansen i Manchester och Europa. Nu var det kanske just Mark Hughes City som gjorde den mest spektakulära sista minuten-värvningen i just Robinho, även om de fick hård konkurrens i den kategorin av sin granne i staden, United, som lyckades knyta till sig bulgaren Berbatov i den sista skälvande sekunden.
Långsiktighet, Martin?
Men nu ska vi tala om ett annat lag. Aston Villa förkunnade redan tidigt att truppen skulle byggas ut, både kvantitativt och kvalitativt, efter fjolårets lyckade säsong. Villa hade tur som överlevde föregående säsong utan några skador på viktiga spelare, och med tanke på att spel i Europa väntade så var truppen tvungen att utökas. Ägaren Randy Lerner såg till att tränaren Martin O'Neill fick en extranyckel till bankvalvet.
Ledordet för de båda parterna var långsiktighet. Aston Villa skulle bli ett lag att räkna med både i ligan och i Europa, men det måste ske med en tydlig plan. Den röda tråden blev engelsmän. Där andra lag skickade scouter runtom i hela världen för att plocka talanger från Sydamerika, Arabvärlden och Europa, sonderade Birmingham-klubben terrängen på de brittiska öarna. O'Neill är känd för att väcka liv i spelare som haft det tufft ett tag och den första värvningen var därför till viss del logisk: Steve Sidwell.
Sidwell passade perfekt in i det nya Villa. En relativt ung men ändå erfaren engelsman vars utveckling stagnerat till följd av bänknötandet i ett stjärnspäckat Chelsea. Efter honom följde de amerikanska målvakterna Brad: Guzan och Friedel. Därefter följde två ytterbackar i form av Nicky Shorey och Luke Young, innan mittbacken Carlos Cuéllar lockades till Birmingham från Glasgow Rangers. O'Neill hann även med att signa Newcastles högermittfältare James Milner, som tidigare varit på lån på Villa Park. Innan dess hade Curtis Davies ett år långa lån från West Bromwich blivit permanent. Och då har jag inte räknat med ungdomarna som har fått en plats i truppen.
De som lämnade Villa innan fönstret stängde var Scott Carson (som varit på lån på Villa Park från Liverpool), Thomas Sörensen, Patrik Berger, Luke Moore, Olof Mellberg och Shaun Maloney. Så, totalt åtta spelare in och sex ut. Truppen har med andra ord breddats, men hur ser det ut kvalitetsmässigt? Kan Villa upprepa fjolårssäsongen eller var framgången en tillfällighet? Vi tar oss en närmare titt för att se hur truppen har förändrats:
In: Friedel, Guzan, Young, Shorey, Cuellar, Sidwell och Milner (Davies)
Ut: Carson, Sörensen, Berger, Moore, Mellberg och Maloney
Målvakter
Vi börjar med målvaktssidan. Tränare O'Neill deklarerade redan tidigt att Thomas Sörensen inte var aktuell som förstamålis. Scott Carson hyrdes in från Liverpool inför förra säsongen men priset för att köpa loss honom sades ligga på £10 miljoner, en summa som Aston Villa inte var sugna att lägga ut på en målis som inte imponerade under sin säsong på Villa Park. Det stod därför klart att Stuart Taylor var den enda seniormålvakt som skulle få vara kvar i truppen.
Den amerikanske OS-keepern Brad Guzan var på väg redan förra året men hindrades då av ett arbetstillstånd som nekades - något han fick den här gången. In hämtades också åldermannen Brad Friedel från konkurrenten Blackburn. Satsningen på på Friedel/Guzan kunde ha flera positiva egenskaper, menade många: den PL-rutinerade Friedel kunde agera mentor åt sin landsman Guzan, som beräknas vara den som tar över sysslan om ett par år när Friedel bestämmer sig för att lägga handskarna på hyllan.
Och målvaktsposten ser väldigt bra ut. Det var länge sedan Aston Villa hade en riktigt bra förstamålis och både en och två backuper med potential att vara förstavalet i många andra PL-klubbar. Friedel är en målvakt som agerar med pondus och som vår backlinje litar på till 100 % - något som kommer synas redan om ett par matcher. Han är dessutom en ypperlig straffmålvakt och kommer att rädda många viktiga poäng framöver. Dessutom hoppas vi på att Guzan får några chanser att visa vad han kan redan i år.
Helt klart är att den här lagdelen har stärkts. Att ha tre burväktare som alla är kapabla att hoppa in i hetluften - och med Friedel som kanske är ligans allra bästa målvakt - ser det väl förspänt ut.
Försvar
När försvarsklippan och Villa Park-ikonen Olof Mellberg lämnade gav det upphov till delade känslor. Å ena sidan har Olof gjort oerhört bra ifrån sig under sina år i Birmingham och har nästan ensam sett till att vårt kära Villa är kvar i den engelska högstadivisionen. Å andra sidan har han den senaste säsongen allt mer slussats ut till högerkanten - dels på grund av att våra mittbackar Laursen och Davies gjorde så bra ifrån sig, men också för att Mellberg faktiskt inte är lika bra längre.
Livet post-Mellberg måste fortsätta. När Bouma drog på sig en svår skada i Intertotocup-matchen mot Odense blev problemet än tydligare - Aston Villa var i stort behov av förstärkningar på backsidan. Mittfältaren Craig Gardner hade fått dra ett stort lass som högerback, men nu var även vänsterbacken ett problem. På kort sikt kunde förstås Gareth Barry göra ett bra jobb där, men frågetecknen kring honom var fortfarande många.
Därför agerade O'Neill snabbt. In handlades en högerback med mängder av rutin, Luke Young. På vänstersidan hämtades Nicky Shorey in, och inte långt därefter kom prestigeförvärvet Carlos Cuéllar från Glasgow Rangers - ett Rangers som hade missat Champions League. Därmed fylldes även kvoten för mittbackarna.
Utan att ha sett speciellt mycket av Cuéllar (han har varit skadad hittills under sin vistelse i Villa) så vågar jag säga att det är en klassvärvning. Och ser man på de tre mittbackar som utgör den egentliga konkurrensen på den posten så är det alltså Laursen, Davies och Cuéllar - tre kompetenta herrar som borde kunna hjälpa Villa med att nå Europaspel ytterligare en gång.
På ytterbacksplatserna ser det också helt okej ut, kanske till och med aningen bättre än förra säsongen. Den stora skillnaden med Young/Shorey på varsin kant - till skillnad mot Mellberg/Bouma - är att passningskvaliteten har höjts. Samtidigt har ingen av spelarna fått spela in sig riktigt än, vilket så här tidigt in på säsongen har märkts i positionsspelet. Ge dem lite tid så har vi dessa positioner täckta. Bouma blir dessutom en bra konkurrent till vänsterbacksplatsen när han kommer tillbaka, och till höger kan både Gardner och Nigel Reo-Coker fylla luckan temporärt.
Ytterbackarna har dessutom en viktig roll i Villa. Med tanke på att mycket av lagets anfallsspel byggs kring framförallt Young, men nu även Milner på andra kanten, sätter det stora krav på det defensiva kunnandet hos Luke Young och Nicky Shorey. Det ska bli intressant att se om den defensiva biten sköts lika fint som den gjordes av Bouma (och till viss del även Mellberg).
Sammanfattningsvis kan vi säga att alternativen i backlinjen har stärkts. Det har under de inledande ligamtacherna märkts att det till stor del är en nykomponerad backlinje, med många situationer som inte har lösts på ett ultimat och tillfredsställande sätt. Men med lite tid att spela ihop sig tror jag att O'Neill har gett oss en stabil backlinje som inte är sämre än förra året, snarare aningen bättre. Framförallt borgar den för bättre uppspel, vilket kan löna sig i längden och ge oss fler alternativ när anfallen ska bygga upp. Jag tror att just detta redan har visat sig under årets säsong. Hur? Stilian Petrov har hittat formen. Han får helt andra ytor på sig att behandla bollen, och passningarna får han alltsom oftast i rätt lägen. Vi vet alla hur det kunde se ut med Mellberg på planen...
Mittfält
Vi har tappat två offensiva krafter i Patrik Berger och Shaun Maloney, men ingen av dessa var på något sätt ordinarie i laget. Ersättarna Sidwell och Milner är två spelare som när de är friska och i form bör kunna gå rakt in i en startelva. Av dessa båda är det främst sistnämnde Milner som kommer att göra stor nytta. Redan när vi hade unge Milner på lån för ett par år sedan visade han sig tillföra energi och kunnande till laget, och sedan dess har han imponerat i Newcastle. Vår högerkant är i stort behov av en naturlig breddare och där fyller han luckan perfekt. Reo-Coker har ockuperat platsen inledningsvis, men det är ingen långsiktig lösning för ett topplag i Premier League.
Det kommer knappast som en nyhet för många som följde Villa under fjolåret att även om man skapade och gjorde många mål, så tillkom många av dem på ett begränsat antal sätt. De fasta situationerna var Villas farligaste anfallsvapen, och när Ashley Youngs fina inlägg kommer farande genom luften och in mot straffområdet visste motspelarna att det fanns en mängd farliga huvudspelare. Det var också genom nämnde Young som många av de andra målen kom till.
I ett fåtal matcher blev dock Villas anfallsvapen avslöjade. Tar man bort Young och ligger tätt på Gabriel Agbonlahor och John Carew - Aston Villas anfallare - så blir Villa ett statiskt lag. Ni som såg matchen mot Liverpool vet vad jag pratar om. Pools högerback Arbeloa var dedikerad till sitt uppdrag - ta bort Ashley Young som anfallsvapen. Och Young visade inte mycket av sina kunskaper. Mittbackarna Skrtel och Carragher låg tätt intill Villas båda anfallare, och de tappade boll vid 90 procent av tillfällena. Och de få lägena som Villa ändå skapade kom, just det, genom fasta situationer.
Detta kände Martin O'Neill och hans stab till och ville ändra på. James Milner ser till att motspelarna även har en andra kant att stänga igen, och misslyckas Villa med att ta sig runt på ena kanten kan man a) byta kant eller b) byta kant på Milner och Young. Dessutom innebär ett ökat hot på kanterna större svängrum för våra innemittfältare Barry, Sidwell, Petrov och Reo-Coker, i första hand.
Det ska också bli spännande att se vad Sidwell kan åstadkomma i Villa-tröjan. I Reading fick han sitt genombrott och kan han hitta tillbaka till den formen så har Villa en mycket kompetent och slagkraftig förstauppställning med A Young/Barry/Sidwell/Milner. Skulle inte det fungera finns det alternativ i form av en pånyttfödd bulgar (Petrov), ett ånglok (Reo-Coker) och en togoleansk Zidane (Salifou).
Mittfältet har inte utökats nämnvärt om man ser till antalet spelare, men konkurrensen är utan tvekan större. Några frågetecken finns i form av Sidwells kapacitet och Barrys glöd (efter allt som har hänt under sommaren), men lagdelen som sådan har ändå blivit starkare och mer genuin. Mittfältet är nyckeln till ett mer varierat anfallsspel, samtidigt som den defensiva kvaliteten finns där med både Barry, Sidwell och Reo-Coker som fina tvåvägsspelare.
Anfall
Aston Villas anfallsduo John Carew och Gabriel Agbonlahor är på många sätt ett klassikt par. Den långa, nickstarka Carew som ska skarva bollarna vidare till Gabby. De gjorde succé förra året genom ett stundtals magiskt samarbete med Ashley Young, som i allra högsta grad bidrog till den fina sjätteplatsen i ligan.
Men i sommar har det inte hänt mycket på anfallssidan. Bakom dessa båda gentlemän finns Marlon Harewood, som med blandad framgång användes som inhoppare förra säsongen. I år tror tränare O'Neill uppenbarligen mycket på junioren Nathan Delfouneso, men att han ska kunna axla ansvaret om en av våra forwardsstjärnor skadar sig vore för mycket att begära från denna lovande talang.
Här ligger också Aston Villas stora problem inför säsongen: vad händer om Gabby och Carew skadar sig? Vad har vi för alternativ om någon eller båda tappar formen? Gabby må vara en riktigt stor talang och numera en ordinarie spelare i startelvan, men en svala gör ingen sommar (hat-tricket mot Manchester City för två matcher sedan). Vi kräver mer av honom och jag med flera tror inte att han är tillräckligt bra för att vara ordinarie en hel säsong. Därtill har vi Carew som i sina bästa stunder kan vara helt dominant, men som i sina sämsta stunder har, milt sagt, svårt med bollbehandlingen.
I min genomgång och analys av laget så har jag av naturliga orsaker inte tagit ställning till de spelare som vi enligt rykten ska ha varit och ryckt i - de tillhör ju inte klubben. Det finns anledningar till att göra det när det kommer till anfallssidan. På senare tid har Kevin Doyle och Dean Ashton varit på tapeten, och enligt uppgift ska vi ha lagt ett bud på den sistnämnda. Medan jag är osäker på Doyle, så är jag övertygad om att Ashton - med dokumenterat fint målsnitt från Premier League och West Ham - kunde ha varit en intressant spelare. Men det blev aldrig så att Ashton fick chansen att uppgradera sin claret & blue-tröja den här gången.
Jag kan inte konstatera att anfallet ser det minsta svagare ut än förra året, däremot skulle man kunna säga att motståndarna har haft en säsong på sig att lära sig Gabby, Carew och Youngs spelmönster. Vad det betyder för nuet är svårt att sia om, men risken är att vi blir lättlästa. Nu tror jag att både Carew och Gabby gör minst tio mål vardera per säsong, men vi är faktiskt i stort behov att ha en spelare som på allvar konkurrerar om en plats i anfallet. Att tro att vi har samma grymma utdelning på fasta situationer vore naivt då detta borde vara högsta prioritet för motståndarnas coacher.
Kanske kommer detta förvärv under vinterfönstret. Det ska bli spännande att se hur väl min analys stämmer. Var ligger Villa, i tabellen, vid den tidpunkten? Har Carew & Gabby fått vara skadefria? Har vi fått byta formation för att lösa problematiken med bristen på anfallare?
Laget
För vi ska inte heller glömma bort eller bortse från möjligheterna med att ändra formation i vissa matcher. Alternativen är många med de spelartyper som truppen har: 4-4-2, 3-5-2, eller 4-5-1 duger allihop. En trebackslinje med Cuéllar, Laursen och Davies skulle säkerligen kunna spela ihop sig relativt snabbt. Här finns också utrymme att leka med både offensiva och defensiva varianter på laguppställningen: möter i ett bättre lag, kör med Shorey/L Young som yttrar. Möter vi ett sämre lag som vi vill sätta press på, ge A Young och Milner uppdragen som kantspringare.
Efter förra säsongen var det flera som efterlyste en riktig stjärna i laget; någon med internationell rutin som verkligen ingav respekt. Och förhoppningarna blev inte mindre när det ryktades om spelare som Van der Vaart.
Vi ville ha stjärnor, men kanske inte behöver dem. Martin O'Neill handlar sällan in "storstjärnor". Hans devis är laget framför allt. Det går hand i hand med den långsiktiga visionen att göra Aston Villa till en klubb att räkna med (igen). Det är inte O'Neills grej att köpa in en Robinho sista dagen, och det är inte hans grej att lägga bud på Berbatov, Mario Gomez och Ruud van Nistelrooy med timmar kvar av fönstret.
Vi tog de första stapplande stegen mot upprättelse förra året i och med en sjätte plats i ligan och med ett offensivt spel som gjorde att publiken hittade tillbaka till Villa Park igen. Vi tog ännu ett steg genom att lyckas "binda fast" Barry och få honom att stanna åtminstone en säsong till. Vi satte kaptensbindeln på Laursen, en spelare som O'Neill visat förtroende för redan när hans skadebekymmer såg som mörkast ut - och det glömmer den danske mittbacken inte. Vi tog oss till Europa och är nu i UEFA-cupens första omgång. Inte mycket att hurra för tycker fans av Manchester United, Chelsea, Arsenal och Liverpool - men de vet inte heller hur mycket vi har gått igenom under eran Doug Ellis. De vet inte hur långt vi har kommit på kort tid. De vet inte hur mycket vi är beredda att offra för att få uppleva magiska kvällar på Villa Park (igen). Vi har fått en person som vi kan lita på, som gör väntan värd och som vi vet jobbar för att göra det bästa för vår klubb på lång sikt - ägaren Randy Lerner. Jag skulle inte byta ut honom mot någon annan ägare i hela världen.
Men i år då, frågar ni er? Vad har vi att vänta oss? Det korta svaret är en placering mellan 5-8. Det är absolut inte realistiskt att tro att det här manskapet ska nå Champions League, men jag säger samtidigt inte att det är omöjligt. Men med den plan som skissats fram av Lerner & co i styrelserummet, i samråd med Martin O'Neill, skulle jag tro att vi dag för dag äter oss närmare de fyra storklubbarna i landet.
Vem vet, lyckas vi både i den inhemska ligan och gör bra ifrån oss internationellt - med positiv fotboll och offensivvilja - tar vi ytterligare ett steg i rätt riktning. Men det måste få ta tid. Sommarfönstret har gett oss en uppfriskande och välbehövlig pust av framtidstro, och när vi nu stänger det för hösten blickar vi ut mot en spännande första del av säsongen. Och en ljus framtid.
