When Stokie boys became 3 lions
The chosen few!
Hej mina läsare, denna helg är det redan uppehåll i PL pga. VM – kval. Hoppas att Tony Pulis inför några ”lära – känna varandra” aktiviteter för alla ”Stokie new-boys”. Förhoppningsvis blir det inte á la ´70-´80-tal stil dvs. en 12 timmar pub runda som avslutas med ett rejäl slagsmål. Ang. England kommer Cappello att lyckas där många andra har misslyckats? England börjar med på papper en lätt match borta mot Andorra (matchen ska spelas i Barcelona) och sedan en tuffare uppgift, borta mot Kroatien. Oavsett hur det går kommer han att jagas av de ökända brittiska tidningarna. (Stackas karl)
Av den anledningen har jag tänkt skriva om de få (alldeles, orättvist för få) spelare som har spelat för Englands A-lag i min tid som Stoke City supporter. Här kommer del 1.
När jag började följa Stoke 1967 hade vi så klart målvakten Gordon Banks i Englands landslag. ”Banksy” är anledningen till varför många runt om i världen hejar på ”The Potters”. Han var mellan 1966 tills hans bilolycka helt klart världens mest kända målvakt. (och tänk! han spelade för Stoke!). Många tror att Gordon tillhörde Stoke när England vann VM ´66 men då var han faktiskt en Leicester City spelare. Banksy blev en ”Stokie” i april ´67 och stod fast i Englands mål tills olyckan ´72. Gordon representerade England 36 gånger som Stoke spelare och är därför Stokes mest meriterade landslagsman.
VM – 70 blev minnesvärt på många sätt för ”Banksy”. Först var han tvungen att flyga hem från Mexiko pga. hans fars plötsliga död, sedan gjorde han världens mest kända räddning från Pelé and slutligen blev han magsjuk och missade kvartsfinalen mot Västtyskland, då England släppte en 2-0 ledning. Som barn i Stoke-on-Trent var ”Banksy” allas hjälte.
Nästa man som blev landslagsman för England var den ettriga, tuffa (ibland fula) anfallsglada vänsterbacken Mike Pejic. Pejic, egen produkt som hade växt upp strax utanför Stoke tog inga fångar och såg ut som en boxare. Mamman var engelska medan hans far var en serbisk gruvarbetare. Den 3e april´74 gjorde han sin debut i landslaget mot Portugal. Matchen slutade 0-0 och var Sir Alf Ramseys sista som Förbundskapten. Joe Mercer tog över (tillfälligt över sommaren) och Pejic fick fortsatt förtroende. Under de nu nerlagda Home Internationals matcher (mot Wales, Nord Irland och ärkerivalerna Skottland) var Pejic i laget. Mot Wales och NI skötte han sig bra, jag kommer ihåg att han var nära att göra ett mål, men mot Skottland på bortaplan inför 120 000 vilda skotska supportrar hade han svårt. Han markerade en liten rödhårig kantspelare som hette Jimmy Johnston och han gav Pejic en tuff eftermiddag. Skottland vann 2-0 och Pejic gjorde t.o.m. självmål.
Hans Englands karriär var slut, han blev ersatt av Liverpool´s vänsterback Alec Lindsay. Pejic hade ett rykte av att vara tjurig och butter (Alan Hudson gillade inte alls honom) och jag har faktiskt läst att Pejic blev petad av Joe Mercer för att han log för lite. (sanning eller myt?) Innan jag slutar skriva om Mike Pejic måste jag säga att han gjorde den fulaste ”tackling” jag har någonsin sett på en fotbollsplan. Det var den 20 nov ´76 mot Birmingham när han i full fart klippte deras högerytter Terry Hibbit. Hans fötter (eller dubbar) träffade Hibbit´s mage. Det var minst sagt brutalt och Pejic blev utvisad direkt. (vilket inte var lätt då) Utvisningen var solklar även om min far tyckte att det hade räckt med ett gult kort. (han var alltid glad i det hårda spelet!)
Efter Pejic kom kungen, min hjälte Alan Hudson att ta på Englands tröja. Hudson var briljant som fotbollspelare, en sådan fantastisk spelare med en underbar fotbollshjärna som var matchens lirare i nästan varje match han spelade. Jag har aldrig sett så bra fotbollspelare. Säsongen ´74-75 var han i sin absolut bästa form. Men (och det finns alltid ett men) Don Revie (Leeds gamla tränare) hade tagit över som förbundskapten och han gillade inte ”playboys”. (Hudson hade tackat nej till en sommar turnering med Englands U-23 lag ett par år innan som Chelsea spelare). Gång på gång blev Hudson utanför laget, det var ofattbart, helt klart var det tjänstefel att Englands (om inte Europas) bästa mittfältsspelare inte platsade. Tidningarna krävde att Revie skulle ha honom i laget särskilt när resultanten gick emot honom och slutligen, slutligen fick han sin chans mot Västtyskland (regerande VM mästarna) den 20e mars 1975. Vad hände om inte England spelade en av sina bästa matcher på årtal. Hudson var som vanligt kung på planen, han dominerade. England vann 2-0 och Hudson hyllades av journalisterna, nu hade vi en spelare av världsklass. Nästa match var mot Cypern i EM – kval och England vann 5-0 (alla mål av Malcolm McDonald). Ingen kunde ta bollen från Hudson som briljerade igen. Och mina damer och herrar vad hände sedan? Jo, nästa match mot Cypern borta var han petad! Revie sa att en sådan match/plan inte skulle passa Hudson därför var han inte med.
Alan Hudson spelade aldrig mer för England (som inte kvalade för EM efter en förlust mot Tjeckoslovakien och bara oavgjort mot Portugal.) Det är ovanligt att man ser en talang som Hudson och tragiskt att folk är för envisa för att utnyttja den. Tack att Tony Waddington kunde.
Del 2 kommer när nästa omgång av VM- kvalmatcher drar igång.
