Matches I remember
Stoke City verus Liverpool
Efter förlust (trots en bra match) i söndags mot Everton, är det dags för Stoke att möta deras ärkerivaler Liverpool ”The Mighty Reds” på Anfield denna lördag. Givetvis ingen lätt uppgift men man kan alltid hoppas eller hur?
Den enda gången Stoke har tagit poäng mot Liverpool borta i de 40 år jag har följt dem är på annandag jul 1970 när en inspirerad Gordon Banks höll nollan och ordnade en poäng. Men på hemma plan har Liverpool inte alltid haft det så lätt.
Gordon Banks sista match för Stoke var borta mot Liverpool den 21 oktober 1972. The Reds ledde tabellen medan Stoke kämpade i bottenträsket, men Stoke spelade bra och överraskade Liverpool och ledde 1-0 (Geoff Hurst) när första halvlek blåstes av. Liverpool stormade fram under andra halvlek och kvitterade men Banksy (som älskade att spela framför ”The Kop”) var briljant. Matchen började gå mot sitt slut och gick in på stopp-tid, när Liverpool startade sitt sista anfall. Bollen pumpades in i straffområdet, Banksy gick ut för att plocka ner bollen men var attackerad av 2 Liverpool spelare. Hela Stokelaget väntade på att domaren (Roger Kirkpatrick hette han, liten och skallig) skulle blåsa frispark, men det gjorde han inte och The Reds forcerade bollen in i målet. Banksy var minst sagt vansinnig.
Dagen efter skulle höjdpunkterna från matchen visas på TV kl. 14.15. Banksy som hade varit hos sjukgymnasten (eller var det puben?) körde snabbt hem för att kolla. I sin brådska tappade Gordon kontroll av bilen, krockade och skadade sitt höger öga så illa att det var omöjligt för honom att fortsätta sin karriär. Ett tragiskt slut, Banksy hade fler år kvar att ge.
Innan jag slutar tala om just denna match ska jag nämna att jag och Dave (vår man på plats) lyssnade på hela matchen utanför ett sjukhus i Burslem, Stoke-on-Trent. Morfar som hade varit sjuk ett tag hade blivit inlagd. När min mamma kom ut för att kolla oss förstod jag från hennes ansiktsuttryck att det var allvarligt. Hon körde inte hem med oss utan stannade på sjukhuset. Jag visste att slutet var nära. Dagen efter dog min morfar ”the man with one arm” (han blev av med den under första världskriget)
Så konstigt, mina 2 hjältar från mitt liv som pojke slutade regera på samma dag. (den 22 oktober 1972)
2 matcher till som måste nämnas är 2 hemma matcher från 70-talet. Den första spelades den 19e januari 1974. Det var nämligen Alan Hudsons debut för Stoke. För det första var jag chockad att han skrev kontakt med oss. Här var en kille endast 22 år gammal (så kallad underbarn) från London och han valde att spela för Stoke (an unfashionable club). Märkligt men underbart tyckte jag och fler Stokies.
Över 30 000 på en solig vinterdag strömmade in på The Vic. inklusive jag, min far och Dave. Liverpool låg på andra plats i tabellen medan givetvis låg vi mycket längre ner. Vi blev inte besvikna på vårt nyförvärv, Hudson var strålande och för det första gången i mitt liv såg jag en spelare som spelade den perfekta matchen. Man njöt att se hans bollbehandling och passningar. Stokespelarna under order av Tony Waddington hade fått direktiven att ge bollen så fort som möjligt till Huddy, han skulle fixa resten. Under träningen hade Hudson till och med en gul väst på sig så de andra kunde se honom lättare. De andra spelare accepterade detta förutom en (Mike Pejic) som tydligen vägrade att ge honom bollen under träningen. (det finns alltid en eller hur?)
Hur gick matchen? Stoke dominerade men lyckades göra bara ett mål (Geoff Hurst) och åter långt in på övertid lyckades Liverpool kvittera. Men det gjorde inget, alla hade blivit förtrollad av Kung Alan. Och måste jag tillägga att han spelade lika bra i stort sett i VARJE match han representerade Stoke City.
Sista matchen som måste nämnas är den drabbningen på The Vic annandag påsk 31 mars, 1975. Ligan hade aldrig varit så jämn, 10-12 lag var inblandade i toppstriden. Och nu med 5 matcher kvar ledde Liverpool medan vi låg 2 poäng efter. Nu skulle vi möta dem hemma.
Men först till dagen innan, det var så här att min farmor hade varit och bott hos oss i en vecka och det var dags att köra henne hem. Hon bodde på den vackra ön Anglesey långt upp i norra Wales. Jag hängde med farsan och sov över. Min far väckte mig tidigt dagen efter och sa ”upp med dig, nu sticker vi och kollar matchen”. Jag fick order att inte säga ngt. till lillebror som inte hade hängt med (han skulle bli vansinnig).
Wales särskilt i norra delen är vacker men fy så ödslig. Det finns gott om kullar och berg men lite folk. Just den där dagen var det oväder, det spöade. Vi hade lite ont om tid och det var hårfint om vi skulle hinna till matchstarten.
Efter ca. 45 minuter såg vi en kille som stod mitt i ingenstans och jag menar mitt i ingenstans och liftade. När vi körde närmare märkte jag att han hade en Stoke halsduk. Vad gör han här? sa vi. Farsan stannade bilen och den tacksamma killen hoppade in och sa att han var en gedigen Stoke supporter och skulle till Stoke och se matchen. Vilken slump och tur han hade. Vi körde honom hela vägen förståss men vilken syn vi fick när vi närmade oss The Vic. Så mycket folk hade jag aldrig sett, vilken kontrast från ett par timmar innan.
Farsan lyckades parkera bilen (hur vet jag inte) och vi sprang till arean.(förmodligen sista gången han sprang). Vi lyckades komma in och konstigt nog kunde jag knuffa mig fram så att såg hela planen. Och vilken plan det var, den var vattensjuk och väldigt lite gräs på. Senare fick vi höra att publiksiffran var 46 000, helt klart den största jag upplevde på The Victoria Ground. Vilken stämning som skapades. Det var öronbedövande.
Stoke spelade bra, trots den dåliga planen lekte vi bort Liverpool och halvvägs in på den första halvleken tog vi ledningen genom en Terry Conroy straff. Under andra halvlek utökade vi ledningen till 2-0, igen mål från Terry Conroy. (Terry var i ett målstim just denna period minns jag) Liverpool var aldrig med i matchen och Stokies sjöng om ligaguld. Nu var det vårt år. Matchen slutade 2-0 och våra hjältar hyllades.
Men efter matchen hörde vi på radion att Derby hade vunnit överraskande 5-3 borta mot Burnley och från ingenstans var det plötsligt de (med 2 hängmatcher) som hade greppet. Och så blev det. Derby vann guld medan Stoke hamnade 4 poäng efter. Det gör fortfarande ont.
34 år senare har Dave (vår man på plats) inte riktigt förlåtit oss att se matchen utan honom.
GO ARN STOKE!
