Matches I remember
Reasons to hate ARSEnal (del 2)
Dags för en ny match och denna vecka möter vi en av de största. Arsenal åker för den första gången till The Britannia för att spela mot Stoke i en ligamatch. Vi har inte mött dem i ligan sedan den 30e mars 1984. Stoke vann den matchen 2 – 0, men det måste ha tagit musten ur oss, eftersom vi förlorade de följande 10 matcherna och slutade sist i tabellen. Sedan dess har fotboll ändrats radikalt, Arsenal tillhör Europas topplag och Stoke som i många år har legat i kölvattnet har nu kommit tillbaka i den högsta ligan.
Men jag vill ta er tillbaka till säsongen 1970-´71 när Stoke City mötte The Gunners 4 gånger. Alla matcher var speciella både för mig och tusentals Stokies och inte minst för spelarna. Den första drabbningen var på Victoria Ground den 26e september 1970. Arsenal låg en poäng bakom ledande Leeds Utd. medan Stoke var på sin vanliga 14e plats. Just detta år var för första gången ett Londonlag hade varit och slagits om ligan på 10 år. Tänk som media mjölkade detta. Konstigt nog, 2 veckor innan hade Stoke slagit Leeds hemma med hela 3-0.
Farsan tog mig och min kompis Glyn Davis och vi satt som vanligt på muren på långsidan. Första halvtimmen var inte så märkvärdigt, ett riktigt ställningskrig, men i de sista 10 minuter i förstahalvlek gjorde Big John Ritchie 2 snabba mål. Det andra var riktigt snyggt, han dribblade förbi 3 Arsenal försvarare innan han sköt bollen snyggt förbi Bob Wilson i Arsenals mål.
Under andra halvleken spelade Stoke ut The Gunners. Stokes tredje mål är ett av de vackraste som har setts på The Vic. Terry Conroy hade bollen precis vid mittlinjen. Han tittade upp, gjorde ett väggpass med Jimmy Greenhoff och sedan sköt han stenhårt upp i krysset från 35 meter. Det var så vackert att man kunde gråta. Arsenal var knäckt, sedan lobbade Greenhoff in från en snäv vinkel det fjärde målet och men några minuter kvar sköt mittbacken Alan Bloor in det femte. Arsenal fick åka hem till huvudstaden med 5-0 i häcken.
Lördagskvällens TV programmet Match Of The Day (som fortfarande finns) visade då höjdpunkterna från en match som hade spelats på dagen. Just denna lördag (för en gångs skull) visade de Stoke. Så kul att uppleva målen igen på TV. Conroys mål blev röstat till månadens mål, och inte nog med det, det kom också på andra plats som årets mål.
Innan vi lämnar just denna match vill jag nämna att Bob Wilson hade börjat jobba på TV programmet MOTD som expert kommentator (ganska nytt då). Efter varje match gick han genom målen från målvaktens sida (vad han kunde ha gjort bättre osv). Men efter vår 5-0 utklassningen hade visats var han plötsligt inte med. Denna vecka var det inga målvakts tips från Bob Wilson. Han blev starkt kritiserad av tidningarna och veckan därpå fick han krypa till korset och förklara varför målvakten (han själv) släppte in 5 mål. Det tyckte vi var kul.
Nästa match som spelades var den 27e mars 1971. Den var ingen vanlig match. Det var faktiskt en FA cup semifinal och matchen spelades på Hillsborough. Detta var den största matchen i Stokes historia. Vi hade inte varit så långt i FA cupen sedan 1800-talet. Arsenal var kvar i toppstriden i ligan, så snacket överallt i media var om ”The Double”. Tusentals och jag menar tusentals åkte från Stoke till Sheffield för att se matchen. Stoke spelade ovanligt i helvitt den dagen. Trots vår 5-0 seger tidigare var det inte många som gav oss en chans.
Men Stoke spelade bra, det var Arsenal som var darriga och redan efter 30 minuter ledde vi 2-0 efter mål av Denis Smith och John Ritchie. Det var för bra för att vara sant, en halvtimme spelad och här ledde vi 2 – 0. Men i början av andra halvlek reducerade Arsenal genom Peter Storey och Arsenal gick för en kvittering. Men ska man vara ärlig var det Stoke som skapade de bästa chanserna. Jimmy Greenhoff, en spelare som jag avgudade hade 2 bra chanser. Jag är övertygad om att om det hade varit en ”vanlig” match skulle målen har suttit.
Matchen gick in på övertid och i den 92e minuten fick Arsenal en hörna. Från hörnan nickade Arsenals kapten Frank McLintock förbi Banksy. John Mahoney stod på mållinjen och hade inget val utan att ta bollen med handen. Domaren (Pat Partridge hette han) blåste straff. Så hemskt, 37 år senare kommer jag ihåg det som igår. Jag, tusentals Stokies samt spelarna var knäckta. (So close, but Oh my God so far). Peter Storey kom fram och sköt enkelt bollen förbi Gordon.
2-2 och Arsenal hade överlevt.
Här måste jag påpeka att FA cupen var mycket större än den är idag. Inga lag vilade spelare för en FA cup match. Den enda direktsända fotbollsmatchen med klubblag inblandade var FA cupfinalen. Den gick direktsänt på Englands enda 2 kanaler. Sändningen började redan kl. 9 på morgonen. Så stort var det.
Jag har läst många berättelser om Stokies, och hur de kände sig efter denna match. Många berättar helt öppet att de grät hela vägen hem till Stoke. (som Lee Chapman som var på matchen och sedan konstigt nog skulle spela både för oss och Arsenal). Tydligen hade många av spelarna varit otröstliga, både Greenhoff och Mahoney grät öppet när journalisterna frågade den klassiska larviga frågan ”hur känns det”?
Jag var endast 11 år gammal, men jag grät, som jag grät. Min far som aldrig har visat sina känslor försökte trösta mig men jag är övertygad att han hade tårar i sina ögon med. Endast 4 dagar senare var det dags för omspelet. Hur kunde Stoke ladda om? Givetvis var det omöjligt, vi kom aldrig in i matchen och Arsenal vann 2-0 genom mål av George Graham och Ray Kennedy.
Stoke spelade bara av resten av säsongen, men på den sista lördagen på säsongen den 1e maj 1971, skulle vi möta Arsenal igen på Highbury. Arsenal var tvunget att vinna eftersom de låg en poäng bakom Leeds men hade en hängmatch mot ärkerivalerna Spurs, som skulle spelas 2 dagar efter. (kom ihåg bara två poäng för en vinst då) Men trots att Stoke inte hade något att spela för, var de minsann taggade för att fördärva det för Arsenal. Stoke spelade bra, gjorde allt för att ta minst en poäng så Leeds kunde få pokalen. Vi skapade 2/3 bra chanser men det ville sig inte och med bara 10 minuter kvar gjorde Arsenal mål. Det räckte för vinst.
2 dagar senare slog Arsenal Spurs i sin hängmatch och sedan på lördag slog de Liverpool i den FA cup finalen som vi skulle ha spelat i. Arsenal gjorde ”The Double”.
Varken jag eller några av de andra Stokies kunde av förklarliga skäl jubla med dem.
