Matches I Remember
Stoke City mot Newcastle United
Nu på lördag är det dags för vårt kära Stoke City att resa norrut därför att det är dags att möta Newcastle United på den mäktiga St. James Park. Newcastle är Englands nordligaste lag och har väldigt hängivna supportrar. Newcastle ligger i området Tyneside och människor som kommer därifrån kallas för ”Geordies”. De talar den kända ”geordie” dialekten som är direkt igenkänd av resten av landet. Det var inte så länge sedan vi spelade mot the magpies (skatorna) eftersom vi mötte dem i FA cupens 3e omgång förra säsongen. Det blev 0 – 0 hemma och det var Big Sam Adlladyces sista match som tränare och 4 – 1 till dem på St. James som var Keegans första match som förlorad sons återkomst.
Newcastle är förmodligen den förening, tillsammans med Tottenham (kanske), som har underpresterat mest av alla lag i England. De har inte vunnit något sedan 1970 trots ett hemmapubliksnitt av 50 000 och många världsstjärnor i laget. (deSjälv kan jag inte förstå deras val av tränare, jag bara väntar på att de ska ge jobbet till Bryan Robson för då har de anlitat alla dårar). Jag och säkert många andra skulle unna Newcastle lite framgång om bara för deras fantastiska supportrars skull. Geordies följer sitt kära lag överallt och eftersom de är Englands nordligaste lag måste de resa en hel del. Jag kommer ihåg att jag såg på plats april 1990 en match mellan Plymouth och Newcastle i den gamla division 2 (vad gjorde jag där?). På programbladet stod det att idag möts de 2 lagen som ligger längst bort från varandra i England (ca. 650 mil). Ändå var det över 5000 geordies som hade rest, helt makalöst. (matchen slutade 1-1 för de som är statistik galen som jag).
2 matcher som jag mycket väl kommer ihåg mot Newcastle som jag såg på plats ägde rum på 70-talet. Både 2 matcher spelades på Victoria Ground. Den första var vår sista hemmamatch under säsongen ´74-´75. Vi hade slängt väck vår chans för ligaguldet veckan innan när vi fick stryk 2-0 borta mot Shef. Utd. Trots detta kom över 35 000 för att se den sista hemma matchen. Newcastle hade inget att spela för och Stoke hade svårt att motivera sig. Matchen var dålig, kanske den sämsta på hela säsongen. Men en sak glömmer jag inte och det var när ett bråk uppstod vid hörnflaggan. (detta var 70 – talet och bråk mellan supportrarna var lika vanligt som hur ofta Ronaldo slänger sig och gestikulerar mot domarna idag). Polisen kom springande med viftade batonger. Alla glömde matchen och tittade på bråket. Efter ett par minuter såg man att 3 överambitiösa poliser hade fått tag i en mycket arg Georgie och ledde honom till polisbilen. Geordiemannen kämpade för att komma loss men de 3 poliserna hade ett bra grepp på honom.
För att nå polisbilen var de tvungna att gå förbi The Boothen End där alla Stoke supportrarna var. Och när detta hände började vi Stoke supportrar hetsa honom och givetvis blev han ännu mer förbannad och poliserna fick hålla honom ännu hårdare. Det såg mycket komiskt ut, jag glömmer aldrig hans kläder, han hade en Newcastle svart/vit tröja på sig (ovanligt då) och illröda vida byxor. Just när hetsningar blev som värst, kämpade han för sista gången för att komma loss och med mycket möda lyckades han få loss sin höger arm som med stor lycka gav oss fingret. Det varade i högst 2 sekunder innan 2 poliser till hoppade på honom. Men nu var han nöjd och gick villigt till polisbilen.
10 000 Stokies bakom mål skattade tills tårarna rann. Matchen hade vi helt glömt och slutade inte helt oväntat 0 – 0.
Nästa match mot the magpies som jag ska nämna var vår hemma match mot dem säsongen 1978 - ´79. Det var konstigt nog också vår sista hemmamatch på säsongen. Vi var inblandade i en uppflyttningskamp till division 1 tillsammans med Crystal Palace, Brighton och Sunderland. Det var mycket tätt och bara 2 matcher kvar. 4 lag inblandade men bara 3 platser tillgängliga. En vinst mot Newcastle skulle sitta gott och då kunde vi koppla av på vår sista match, borta mot Notts. Co.
Men Stoke är Stoke och inget får vara för lätt. Newcastle som inte hade något att spela för, bjöd inte på något. Matchen var något av ett ställningskrig. Vi hade bollen mest men skapade väldigt lite. Publiken gjorde vad de kunde men målen uteblev. Långt in på övertid var bollen i vårt straffområde men vi fick tag i den och spelade upp den till våra långa center Big Brendan O´Callaghan som stod med ryggen mot målet i deras planhalva långt från målet. Big Bren som alla vet var fantastisk med sitt huvud men….fötterna var inte de bästa. Han såg att domaren hade visselpipan i munnen, så han vände och trots att han var nästan 40 meter från målet och trots att han var Big Bren så sköt han. Och vilket skott han sköt, stenhårt och rakt. Hela Victoria Ground höll andan och följde bollen. (tom deras målvakt som blev fast på marken). Skulle detta vara målet som skulle säkra vår plats i den högsta ligan? Det kändes som en evighet att följa bollen och vad hände? Den slog klockrent i undersidan av ribban och studsade intill en mycket tacksam målvakts händer. Matchen blåstes av med det samma och vi fick vänta en vecka till innan vi visste om vi skulle spela i den högsta divisionen säsongen därpå.
But that is another story.