Matches I Remember
For all the wrong reasons
I lördags var det dags igen. Matcher i ens liv som man aldrig kommer att glömma. Tyvärr är det inte alltid vinster som sitter kvar mitt huvud. Här kommer en lista av matcher som jag tyvärr jag inte kommer att glömma, men helst vill.
Match 1. Lördag 27e mars 1971. Stoke City mot Arsenal FA cup semifinal (2 – 2)
Helt klart kommer jag aldrig att glömma denna match om jag så lever tills jag är 110 år. Stokes första semifinal match i FA cupen på 1900 talet. Jag var 11år gammal som såg Stoke leda 2 – 0 efter en halvtimme bara för att se Arsenal rädda sig med 2 mål i andra halvlek. Både mål gjordes av Peter Storey, det sista i matchens sista spark (straff). Trots att det har gått 39 år, går det inte en vecka utan att jag tänker på det. Trots att vi inte förlorade denna match är det denna match som har knäckt mig mest. Trots att vi fick stryk i omspelet var det just sättet som vi slängde bort den första matchen på som gjorde mest ont.
Match 2. Onsdag 19e april 1972. Stoke City mot Arsenal FA cup semifinal omspel (1 – 2)
Ett år senare var det dags igen att bli utslagen av Arsenal i FA cupen i en semifinal. Det krävdes också ett omspel (första matchen slutade 1 – 1) och det mest bisarra beslutet av en linjeman för att få oss utslagna. (mer om hans märkliga misstag senare) Jo, som Denis Smith skrev, att nämna ordet Arsenal för en Stoke fan är lika hemskt som att svära i kyrkan.
Match 3. Tisdag 18e mars 1975. Stoke City mot Ipswich Town (1 – 2)
Detta var säsongen Stoke borde ha vunnit ligan. 3 dagar innan hade vi slagit Derby Co. 2 – 1 borta, tack vare 2 underbara mål av Jimmy Greenhoff. Derby var i storform men tack vare vår vinst var vi nu i ett underbart läge för att ta hem titeln. Vi hade en hängmatch hemma mot Ipswich, vann vi den, skulle vi gå upp i ledningen med bara några få matcher kvar. Givetvis pallade vi inte trycket, Denis Smith bröt sitt ben och vi fick stryk 1 – 2. Jag har tänkt många gånger OM vi bara hade vunnit denna match, skulle vi ha fortsatt och blivit ligamästarna.
Match 4. Måndag 16e maj 1977. Aston Villa mot Stoke City (1 – 0)
Bara 2 säsonger efter vi borde ha vunnit ligan var det redan dags att lämna Englands högsta division. Stoke hade finansiella besvär och spelarna såldes till höger och vänster. 2 dagar innan hade Stoke hamnat under strecket för den första gången på säsongen efter en 1 – 3 förlust borta mot WBA. Nu var det en match kvar, borta mot Aston Villa. En vinst var det enda som kunde rädda oss, men en Andy Gray straff sänkte oss. För den första gången i mitt liv som Stoke supporter (17 år gammal) upplevde jag nerflyttningen. Det var hemskt, tårarna rann och nästa dag på skolan var ännu värre med alla gliringarna från mina så kallade kompisar. Snacka om skadeglädje.
Match 5. Lördag den 10 januari 1998. Stoke City mot Birmingham City (0 – 7)
Vi flyttade när jag var elva år från Stoke till Bromsgrove utanför Birmingham. Jag glömmer aldrig min första vecka på min nya skola eftersom jag gick från en skola där i stort sett alla elever hejade på Stoke till en skola där eleverna hejade på för mig helt främmande lag. Nu var barnens hjältar i lag som WBA, Aston Villa, Wolverhampton och värst av allt Birmingham City. Av någon anledning var B´ham laget som både Dave (vår man på plats) och jag, älskade mest att hata. Till råga på allt skulle Dave gifta in sig i en riktigt stor Birmingham supporter familj (helt frivilligt vill jag påstå). Därför blir matcher mot The Blues alltid lite extra för vår del. Så när vi fick 0 – 7 hemma under vår första säsong på The Britannia var det minst sagt tungt. Och givetvis ännu värre för stackas Dave som blev påmind gång på gång av sina nya släktingar. Hans fru sa till mig att han vägrade svara/tala i telefonen i över en vecka.
Match 5. Söndag den 13e juni 2004. England mot Frankrike EM match i Lissabon (1 – 2)
Trots många år i Sverige är jag fortfarande en engelsman i grund och botten. Jag skulle gärna se mitt land vinna ett mästerskap. Men som jag säger gång på gång, England har ett riktigt bra lag på pappret men….de är tyvärr sämre på gräs. Här var Englands första match i turneringen, Svennis var förbundskapten och vi skulle möta favoriterna Frankrike. England började försiktigt, Frankrike hade mycket boll men kom ingenstans. Plötsligt strax innan halvtid tog vi ledningen genom Frank Lampard. Andra halvlek var likadan, fransmännen hade mest boll men skapade inget. Vi kunde till och med bränna en straff (Beckham givetvis). Klockan gick förbi 90 minuter, inga problem, England hade kontroll. Sedan på övertid gick allt åt skogen, Heskey fällde någon helt onödigt strax utanför sitt eget straffområde (1 – 1 frispark Zidane) och sedan passade Gerrard hem direkt till en fransman som James fällde. Straff som en tacksam Zidane satte. Helt otroligt, under de 2 minuternas övertid hade vi gått från 1 – 0 till 1 – 2. Jag var arg (minst sagt) och slängde mitt ölglas i väggen. Frugan var inte ett dugg imponerad av mitt beteende och skällde till. Givetvis hade jag fruktansvärd ångest efteråt. (det var mitt favorit Guinness ölglas snott från en pub i England förstås ha ha)
Match 6. Lördag den 17e januari 2009. Chelsea mot England PL (1 – 2)
Nu var det dags igen att uppleva den värsta jag vet. En match som man inte kommer att glömma av fel anledningar. Som alla vet, årets skräll var på gång, vi ledde borta mot oljepengarnas lag Chelsea. David mot Goliat. Men precis som England – Frankrike, släppte vi det och fick stryk. Jag såg matchen hos en kompis och när Lampard gjorde deras segermål, stormade jag ut ur hans hus utan att säga hejdå. Jag gick hem och la mig. Hela veckan har jag tänkt om vad som kunde ha blivit. Jag har inte sett eller läst något om fotboll, det bara påminner mig om i lördags. Jag tror att jag bara kan släppa denna match om vi kan hänga kvar i PL, för om vi ramlar ner, kommer jag alltid att tänka på de poäng vi var så nära att få på Stamford Bridge.
Man älskar fotboll och man älskar sitt lag men det är inte alltid man gillar det.
