The Best Date of My Life
Some you just don´t forget
I måndags när jag öppnade tidningen såg jag något som fick mig att känna mig stolt. Nej, det var inte Prinsessan Victorias förlovning med Daniel, nej det var själva datumet 23e februari. Just den 23e februari är ett datum som jag aldrig kommer att glömma. Var det min födelsedag? Nej den är i januari, var det min bröllopsdag? Nej, den är på sommaren (tror jag). Faktum är att den 23e februari 1974 är datumet som Stoke City slog Leeds United 3-2 på The Victoria Ground. Låt mig förklara….
Från 1965 och 10 år framåt var Leeds United Englands mest framgångsrika lag. Laget som bestod av i stort sätt samma 11 spelare hade vunnit det mesta även om de hade en förmåga att förlora cupfinaler. Lagets spelare som Charlton, Cooper, Hunter, Reaney, Madeley, Lorimer, Bremner, Sprake, Yorath hade kommit från ungdomslaget och de fick sällskap av inköpta Giles, Clarke, Jones, Cherry, McQueen och Jordan. Laget tränades av Don Revie, (f.d. Man City spelare)
Men Leeds var allmänt inget omtyckt, folkkärt lag. Visst kunde Leeds spela bländande vacker fotboll men det var inte alls ovanligt att de kunde spela brutalt också. De kunde gnälla också och ryckte gick att Revie hade försökt muta motståndarna (utan bevis vill jag påstå)
Säsongen 1973-74 började laget komma upp i åldern men de var inte slut ännu. Leeds började säsongen fantastiskt, laget vann sina första 7 matcher. Faktiskt fram till jul hade laget bara tappat 6 poäng (2 poäng/vinst) och än så länge ingen förlust. Folk började fråga om de kunde gå hela säsongen utan att få stryk.
Stoke däremot hade börjat säsongen dåligt, efter 19 matcher var vi bara en poäng upp från nerflyttningsplats, vi hade bara 4 vinster, alla hemma, men vi fick faktiskt 1-1 borta mot Leeds, tack vare ett sent mål av Denis ”The Legend” Smith. Men sedan började saker ändras, vi började vinna, både hemma och borta och den 12e januari köpte vi ”kungen” Alan Hudson. Nu var vi ett lag att räkna med.
In i januari och sedan in i februari fortsatte samma tema, Leeds undvek förlust men det gjorde Stoke med. Jag kollade programmet för att se när vi skulle möta dem hemma. Jag hittade datumet 23e februari. Jag vet att jag nästan hejade på Leeds i deras matcher fram till vår drabbning. Jag ville att VI skulle bli det första laget som skulle besegra dem. Jag kommer ihåg att ett sent, sent mål av Peter Lorimer mot Birmingham City (inför 50 000) räddade deras obesegrade facit.
Äntligen kom dagen, lördagen 23e februari 1974, när de 2 formstarka lag skulle mötas. Leeds 29 matcher utan förlust och Stoke 10 matcher utan förlust. Matchen började tidigt, alla matcher gjorde det. Här var mitt i oljekrisen som plötsligt hade skrämt västvärlden. Inga belysning fick andvändas i Storbritannien just denna vinter. 39 598 åskådare trängde ihop sig (inklusiv av jag, min far och Dave vår man på plats) i väntan på jättarnas kamp.
Dock kändes det som kampen redan var avgjort efter 20 minuter. Billy Bremner, Leeds kapten gjorde 1-0 efter en snabb frispark och 5 minuter senare kunde ”gnällspiken” Allan Clarke utöka med ett nickmål som ändrade riktningen på en försvararens rygg. Men nu för tiden var Stoke ett bra lag och redan innan halvtid var det 2-2 tack vare ett underbart frisparksmål av Mike Pejic och ett mål av Alan Hudson (hans första för klubben).
Andra halvleken anföll Stoke mot The Boothen End där hejaklacken är och som de skrek fram pojkarna. Anfall efter anfall kom det och Leeds började vackla. Till slut fick vi utdelning, från en Jimmy Robertsson hörna i den 67e minuten kunde återigen Denis ”The Legend” Smith sätta sin panna på bollen som flög in i nätmaskorna. 3-2 till Stoke, jag trodde taket skulle lyfta. Men givetvis var Leeds inget dåligt lag och de sista 20 minuter gick minst sagt långsamt. Stokes försvar sattes på prov men till slut blåste domaren av matchen och Leeds obesegrade facit var brutet. Vilken stämning det var, helt klart till och med idag den bästa matchen jag har sett.
Hur gick det sedan? Leeds vann ligan till slut (trots några fler förluster) men det var i stort sätt den sista resan för laget som började splittras strax efter. Don Revie tog över som Englands förbundskapten (utan samma succé). Däremot gick det bättre för Stoke som spelade fantastiskt säsongen ut och slutade på 5e platsen och kvalade in sig för UEFA cupspel säsongen därpå.
Matchen visades på TV dagen efter och sedan intervjuades Stokes Jimmy Greenhoff som hade spelat 136 matcher under Revie i Leeds. Första frågan till Jimmy var om han tyckte lite synd om Leeds nu när de äntligen hade förlorat en match. Jimmy svar var klockren, ”inte ett dugg” sa han.
That man loved Stoke City.
