The year we nearly won the league
R.I.P. old Stokies
Lördag den 31e augusti 1946 sågs ligafotboll för den första gången i England sedan 1939. Sju långa, besvärliga år hade gått och många hade upplevt saker som de helst ville glömma. Därför var människornas längtan efter att heja på sina hjältar enormt. Aldrig har publiksiffrorna varit så höga för matcherna som åren efter andra världskriget. Nästan 1 000 000 människor sammanlagt såg en match den där lördagen (inte illa).
Stoke City hade ett bra lag, laget kallades 10 pund laget eftersom alla utom kaptenen Jock Kirton som kom från Skottland hade växt upp i området Stoke-on-Trent. 10 pund var det obligatoriska belopp som spelarna fick när de skrev på. Målvakten hette Dennis Herod och var endast 1,75 lång. Stjärnorna i laget var mittbaken Neil Franklin som spelade 27 gånger för det engelska landslaget innan han försvann till Colombia för att spela för Santa Fe 1950. En flytt som blev mindre lyckad, inom 3 månader var han tillbaka men han spelade varken för Stoke eller England igen.
Målen gjordes ofta av Freddie Steele. Freddie var en stor och kraftig gammaldags centre-forward. Han spelade inte alltid just och som min gamla far alltid säger när Freddies namn nämns; hans vedergällning kom innan han blev slagen. Freddie kallades ”Nobby” eftersom han nickade in så många mål. (nob är ett slang ord för huvud i Stoke).
Men givetvis var lagets absoluta stjärna Stanley Matthews, onekligen den mest kända spelare i England om inte i hela världen. Matthews hade nått 32 år när fotbollen togs upp igen och få kunde ha vetat att legenden skulle spela hela 19 år till.
Laget tränades av den tuffa skotten Bob McGrory. McGrory hade spelat för The Potters innan han tog över laget. Han hade en tuff attityd och tålde inget tjafs från spelarna även om han själv var glad i ett (eller två) glas whiskey.
Trots att Stoke hade ett lovande lag på pappret inledde de säsongen svagt, efter 4 matcher hade de inte vunnit; oavgjort på premiären och sedan 3 förluster inklusive en märklig 5 – 4 förlust borta mot Middlesborough. Men sedan vann laget de följande 6 matcherna samtidigt som de gjorde hela 22 mål!
De vanliga lagen tillhörde Englands högsta division t.ex. Man U., Chelsea och Arsenal men det fanns ett par ovanliga lag i Division 1 t.ex. Brentford, Huddersfield och Grimsby. Stoke fortsatte att spela bra och tillhörde de topp fem när året gick över till 1947.
Sedan kom vintern som var sträng och många matcher blev uppskjutna. Men regeringen ville inte att matcherna skulle spelas under veckorna, för då skulle engelsmännen satsa på arbetet och bygger upp landet igen efter all misär. Därför las de uppskjutna matcherna till säsongens slut. Det blev en lång säsong. De sista matcherna spelades i mitten av juni månad.
Stoke hade en underbar vår och vann 7 raka matcher och alla insåg att klubbens första ligaguld var möjlig. Men allt var inte positivt i Stokes trupp; lagets storstjärna Stanley Matthew hade blivit osams med tränaren McGrory.
Bråket hade pågått ett tag och det handlade mest om att Matthews hade flyttat till kuststaden Blackpool (som var Englands största turiststad på 40-talet). Matthews tränade med lokallaget Blackpool under veckorna och sågs endast när det var match. Matthews hade köpt ett litet pensionat som han hade tänkt driva efter karriärens slut. Dagen innan höstens match mot Chelsea borta meddelade han att han var skadad och inte kunde spela. McGrory blev rasande och när Stoke fick en utmärk seger (5 – 2) bad han Matthews att spela i B-laget följande vecka. Stan vägrade och såren mellan dem läktes aldrig.
När Stoke skulle möta Grimsby på lång fredagen sa Matthews att han inte hann spela eftersom han hade så mycket jobb med sitt pensionat, men matchen dagen efter, hemma mot Huddersfield kunde han ställa upp. Givetvis blev McGrory förbannad och 7 matcher senare med Stoke nu på andra plats i tabellen med 3 matcher kvar, såldes Matthews till sin nya hemstad Blackpool för £11 500. Helt otroligt. Snacka om att knäcka lagstämningen.
Ligaguldet stod mellan Stoke, Man U., Liverpool och Wolves. Man U. var det första laget att sluta sitt program, veckan därpå spelade Liverpool och Wolves mot varandra i sin sista match för säsongen. Liverpool vann 2 – 1 som innebar att om Stoke slog Sheffield United borta veckan därpå (den 14e juni) skulle de få bucklan.
12 000 stokies åkte till stålstaden för att heja fram laget, men tyvärr hjälpte det föga. Redan efter 3 minuter tog hemmalaget ledningen genom 38 åring Jack Pickering. Pickering ersatte Englandspelaren Jimmy Hagen (som var på semester?). Stoke kvitterade direkt genom Alec Ormston och drömmen fanns kvar. Stoke pressade för ett ledningsmål men som oftast hände var det Sheff. U. som kontrade och gjorde 2 – 1. Stoke försökte komma igen men det var inte deras dag. Laget föll och spelarna och fansen var förtvivlade; so close but Oh so far.
Detta är den närmaste som vår kära Stoke City har kommit att vinna ligaguldet i sin historia. Den 16e december 2009 dog Denis Herod och där med är nu alla som gav så mycket glädje tills invånarna av Stoke - -on – Trent i de tuffa efterkrigsåren döda. Här är min hyllning till dem.
Laget som fick stryk den där dagen var;
Dennis Herod
Billy Mould
John McCue
Johnny Sellars
Neil Franklin
Jock Kirton
George Mountford
Syd Pippit
Freddie Steele
Frank baker
Alec Ormston
Rest in Peace Stokie Boys
