The Big Freeze of 62/63
Old Stoke against young Chelsea part 1
På söndag är det dags för kvartsfinalsmatcher för Englands prestigefyllda FA-cup. För ovanlighetens skull tillhör vårt kära Stoke City de sista 8 lagen. Jag kan förstå att många andra supportrar kan småle åt detta, men Stoke har aldrig varit ett cuplag. Sist när vi spelade en kvartsfinal i FA-cupen var 1972, när vi lyckades slå Man U. 2 – 1 i en omspelsmatch. Vi var även i kvartsfinalen året innan och denna gång lyckades vi slå Hull City borta 3 – 2 efter har legat under 2 – 0. Tyvärr fick vi stryk i båda semifinalerna mot Arsenal, båda gångerna i en omspelsmatch.
Lottningen har inte varit så snäll mot oss eftersom vi förmodligen fick den svåraste tänkbara matchen: Chelsea borta. Men som man säger, matcherna i cupen kan alltid överraska, så vi får hålla tummarna. Onekligen var den mest kända matchen (för vår del i alla fall) mellan lagen ligacupfinalen 1972, där The Potters lyckades slå Londonlaget 2 – 1, för att ta hem cupen till Stoke – on – Trent. Dock, finns det en match till som sitter på näthinnan för många äldre Stokies. Just denna match har jag tänkt skriva om.
Om man frågar en äldre engelsman vilken sommar som var varmaste i hans liv, får du alltid svaret 1976. Jag var 16 år då, och jag kan bekräfta att visst var det hett. Björn Borg vann sin första Wimbledon och om ni ser gamla TV bilder av denna bragd, kolla bara underlaget. Det fanns knappast ett grässtrå kvar. Allt var sönderbränt. Om man fråga samma gamla person vilken vinter som var kallast, får du säkert svaret vintern 1962/63. Den så kallade ”The Big Freeze”. I över 2 månader var temperaturen i stort sätt under 0 grader. Snön och starka vindar svepte in över ön gång på gång. Inte så ovanligt för vissa delar av Sverige, men i England blev konsekvenserna stora, särskilt för den pågående fotbollssäsongen. (Inga lag hade varma slingor under planen då).
När säsongen 1962/63 började låg Stoke City i Englands andra division som de hade gjort i 10 års tid. Chelsea tillhörde också samma division men detta var klubbens första säsong efter nedgraderingen säsongen innan. Chelsea hade ett ungt lovande lag som tränades av en ung Tommy Docherty och var storfavoriterna att ta en av de 2 direktplatserna upp till division 1. (inga play-offs då.) Stoke däremot var något av en outsider, laget tränades av Tony Waddington sedan 2 år tillbaka. Medan Chelsea satsade på unga spelare, litade Stoke på erfarenhet. Waddington erbjöd gamla spelare en chans till, när andra tyckte att de hade gjort sitt. Föreningen kallades i folkmun för ålderdomshemmet för gamla fotbollsspelare. Ta t.ex. Stokes kedja: Dennis Viollet (f.d. Man U), Jackie Mudie (f.d. Blackpool), Jimmy McIIory (f.d. Burnley) och inte minst Stanley Matthews (f.d. Blackpool), deras medelålder var 37 år.
På annandag jul låg Stoke på fjärdeplats, 29 poäng efter 23 matcher medan Chelsea ledde stort med 37 poäng efter 24 matcher. På andraplats var Sunderland som hade 31 poäng men hade också spelat 24 matcher. Överraskandeslaget Plymouth låg på tredjeplats. Men då kom vintern. Sunderland spelade på annandagen hemma mot Bury på en stenhård plan. Matchen skulle aldrig ha spelats, men traditionens makt är stor när det gäller fotboll på den 26e december och domaren tillät spelet. För Sunderland skulle denna match kosta mer än det var värt. Deras måltjuv som ledde skytteligan ramlade illa efter en kollision med Bury´s målvakt. Han steg inte upp och spelade inte på 2 år och efter endast 3 matcher slängde han in handduken. Vad hette denna måltjuv? Inte mindre än den ökända Brian Clough.
Mellan 26e december och den första veckan i mars spelade inte Stoke en enda ligamatch. Det gjorde inte de andra lagen heller. Vintern bet hårt. Chelsea åkte till Malta för att kunna spela en vänskapsmatch (ovanligt då), laget skulle ha varit borta ett dygn men var borta en hel vecka. Alla flygplatser var stängda. Tydligen hade spelarna skitkul och festade minst sagt en hel del.
När säsongen äntligen kunde komma igång igen, var det minst 2 ligamatcher i veckan för att hinna ikapp. Ändå blev säsongen förlängd med 3 veckor. Det täta matchprogrammet verkade passa Stoke som trots sitt åldrande lag vann match på match samtidigt som Chelsea började tappa poäng (allt festande tog ut sin rätt?). Stoke hade en underbar påsk. De började men viktig 0 – 0 match borta mot konkurrenterna Sunderland på långfredagen. Dagen efter slog de Cardiff 1 – 0 hemma och sedan 2 dagar senare lyckades de slå Sunderland i returmötet 2 -1.
Nu med endast 7 matcher kvar ledde Stoke med 4 poäng över Chelsea som t.o.m. hade spelat en match till (endast 2 poäng för en vinst då). Tabellen var mycket haltande, t.ex. var Plymouth nu 7 poäng bakom oss men hade endast 2 matcher kvar att spela. Det såg ut som om Stoke hade allt i en ask samtidigt som Chelsea och Sunderland skulle göra upp om andra platsen.
Men som alla som håller på Stoke City vet, ingenting är lätt när det gäller Stoke.
På del 2 imorgon ska jag berätta.
