Are football players worth their money?
Do they still need their "testimonials"?
Fotboll har verkligen förändrats de 40 år jag har följt det. Det kan man inte förneka. Fotbollsspelare nuförtiden får bra betalt (för bra betalt kan man tycka). Men även på 60-70 talet betraktades fotbollspelare som ett alldeles för välbetalt arbete. Lönetaket försvann på tidigt 60-tal. Fulhams Johnny Haynes blev känd i England som den första spelaren som tjänade 100 pund i veckan. Förr fick fotbollsspelare ungefär samma lön oavsett om man spelade i division 1 eller division 4.
Jag läste att Sir Stanley Matthews fick 5 pund i veckan under säsongen och 3 pund i veckan på sommaren när han spelade för Blackpool under 50-talet. En medspelare som fick 4 pund under säsongen och 2 pund under sommaruppehållet gick i in till managern och krävde löneförhöjning. Managern förklarade att spelaren måste förstå att Sir Stan var kanske världens bästa fotbollsspelare och därför värd en pund extra i veckan. Jo sa spelaren det kan jag köpa men vi är lika duktiga på sommaruppehållet.
Haynes satt ribban för de andra spelarna. Jag kommer ihåg att jag träffade en Northampton Town spelare på en fest 1981 och han berättade för mig att har fick 150 pund i veckan vilket kanske var dubbelt så mycket som en vanlig knegare. Jag minns att jag blev paff att en kille i division 4 kunde tjäna så mycket. Samma år blev Bryan Robson Englands dyraste fotbollspelare när han lämnade WBA och skrev på för Man. United. Jag tittade på Tv i England och såg Robson säga till reportern att han var mycket nöjd med villkoren och nu skulle han hem till frun och barn. Kameran följde honom när han körde iväg från Old Trafford (i en Austin Maxi!!)
Nu är det en annan femma förstås. Tydligen tjänar John Terry 150 000 pund i veckan! (Kan det vara möjligt?). På ett år är detta över 90 000 000 Sek. (men ändå måste hans mor stjäla från snabbköpet och pappan sälja knark) Jag har inget emot att fotbollsspelare tjänar bra, men man kan ifrågasätta hur mycket är de värda? Sedan är frågan om spelarna gräver sina egna gravar genom sina hårda löneförhandlingar (girighet). Kan dagens fotbollsspelare leva ett vanligt liv? Man har läst att Beckhams barn var ett mål för kidnappning och att 9 Liverpoolspelare har haft inbrott de senaste 5 åren. Tjuvarna har alltid gjort sitt arbete när spelarna spelar en match utomlands. (polis misstänker en Everton fan ha ha) Paddy Power en känd ”bookmakers” i England ville sätta odds på vilken spelare som skulle bli näst att drabbats. Dock tyckte polisen och LFC att gimmicken var alldeles för ful och hotade att åtala bolaget. Bara i förra veckan, läste jag att Man U. Dimitar Berbatov tydligen hade gjort en ”deal” med den Bulgariska maffian, så att hans familjemedlemmar i Bulgarien kan bo i fred.
Jag misstänker att problemen kommer att bli ännu större så länge spelarna kräver så höga löner. Kommer spelarnas barn att kunna gå säkert på gatorna i framtiden? Kan spelarnas fruar/flickvänner sitta säkert i sina hus när makarna är iväg? Vad gör spelarna när de slutar spela och är ekonomiskt oberoende vid 35 års ålder? Kommer många att lida av svåra depressioner?
Frågan är vad gjorde spelarna förr när det var dags att sluta spela? Kanske man ska fråga den klassiska frasen: var det bättre förr?
Vad gjorde spelarna när det var dags att sluta spela? De flesta hade ingen utbildning och kunde inget annat än spela boll. Vissa fick jobb förstås som tränare men det räckte inte till alla. Media bevakningen var mycket mindre än idag och väldigt få tog ett steg i denna riktning. F.d. Blackpool & England spelare Jimmy Armfield var ett undantag; Armfield blev en mycket framgångsrik radio kommentator, liksom Jimmy Greaves för Tv. För många var det ett stort dilemma; jag läste att Jeff Astle, WBA´s ökända målskytt från 60 talet hade många sömnlösa nätter om vad han kunde hitta på när karriären var slut (han var säkert inte ensam). Här var mannen som avgjorde FA-cup finalen 1968 och tillhörde Englands VM trupp 1970. Till slut bestämde Astle och familjen att flytta ner till sydkusten där Jeff fick jobb som fönsterputsare. Många spelare som förhoppningsvis hade sparat en del under sin karriär öppnade en egen liten rörelse som en pressbyrå eller kanske det vanligaste, en pub (många spelare hade goda kunskaper om just pubar). Men ibland valde spelare en liten udda rörelse t.ex. Englands VM mästare och ytterback Ray Wilsson blev en framgångsrik begravningsentreprenör. Ett antal spelare förlängde sina fotbollskarriärer med en flytt till Australien, Nya Zeeland eller Syd Afrika, och när de till slut la skorna på hyllan bestämde de sig för att stanna kvar i dessa varmare länder.
Vad gjorde klubbarna för att hjälpa spelarna då det var dags att lägga av? Förmodligen väldigt lite. Den enda hjälp en spelare kunde få, var om han blev erbjuden en så kallad ”testimonial” match. Spelarna kunde förhandla sig till en match om de hade spelat för samma förening i 10 år. Ibland kunde de få en match om t.ex. en skada hade satt stopp för deras karriär, eller helt enkelt varit väldigt framgångsrik för föreningen. Matcherna var av vänskapskaraktär. Det var inte ovanligt om matcherna slutade 5 - 5 och de brukade spelas vid säsongens slut. Spelarna fixade matcherna själva, de försökte få så kända namn som möjligt att ställa upp. Det var inte ovanligt att f.d. spelare skulle spela en halvlek, eller en kändis från TV skulle ställa upp och spela. Det gällde att ha något som fångade publikens intresse, för bortsett från betalningen av polisens bevakning, gick alla intäkter till spelarna. Det var publikens sätt att tacka en spelare som snart skulle lämna fotbollslivet. Givetvis, ju mer publik desto mer pengar till spelarna. Hur mycket pengar fick en vanlig division 1 spelare? Jag läste att f.d. West Ham målvakten Bobby Ferguson 1980 fick 20 000 pund från sin match (då kunde man köpa ett rätt så fint hus för det beloppet).
Kända testimonial matcher inom mitt lag (Stoke City) var Sir Stanley Matthews 1965, där 35 000 kom och såg Stoke City möta en World XI, där bl.a. den ryska målvakten Lev Yashin och Ungerns Puskas spelade. Efter Gordon Banks´ ögonskada satt stopp för hans karriär blev han erbjuden en match i november 1973 mot Man U. (jag minns att Portugals Eusebio spelade för Stoke).
Man kan säga att man visste vem ens kompisar var när det gällde sådana matcher. Man kan tänka sig att vissa spelare blev rätt trötta på att ställa upp igen. En testimonial match jag minns från tidigt 70-tal skapade rubriker dagen efter. Men anledningen var inte för någon som hade spelat utan för någon som inte hade spelat. Det var nämligen så här att när Bobby Charlton skulle ha sin egen match: Man U. mot Celtic, dök inte George Best upp. När reporterna senare hittade George (på en nattklubb) och frågade varför han inte hade spelat, svarade George att om han hade gjort det, skulle det vara dubbelmoral. Då kan man lugnt säga att detta var George sätt att visa världen att han inte gillade Herr Charlton.
Nuförtiden har dessa matcher nästan försvunnit. Nuförtiden är det väldigt sällan att en spelare stannar så länge som 10 år i samma förening och nuförtiden har de så himla mycket pengar att de inte behöver ett tillskott eller hur?