35 years ago
Were things better then?
Det var nog inte bara jag som gladdes över att Fulham nådde finalen i UEFA Europaligan förra veckan. Det var en fantastisk bragd måste jag säga och framförallt ger det hopp för oss andra som håller på så kallade mindre lag. Fulham med tränaren Roy Hodgson hade minsann ingen lätt resa till finalen; de fick t.o.m. kvala in till tävlingen och har under årets lopp slagit ut både de tyska mästarna Wolfsburg och Italiens Juventus.
Jag har blivit så gammal att jag kommer ihåg den sista gången Fulham nådde en stor final. Det var 1975 när laget låg i Englands andra division och efter en omspelsvinst mot Birmingham City i semifinalen som de nådde FA-cup finalen. FA-cupen var mycket större då än nu. För det första var det den enda gången man visade en klubblags match direkt på TV. Både TV-bolagen BBC och ITV (då fanns det inte fler) i England visade matchen. Intresset var så stort att sändningen började så tidigt som 09:30! (matchens avspark var 15:00). Jag minns att jag och brorsan satt klistrade framför TV:n hela dagen.
Säsongen 1974/75 var för 35 år sedan och jag har tänkt skriva några rader om hur säsongen såg ut och utvecklade sig då, samtidigt som Vietnamkriget äntligen tog slut och President Nixon avgick efter Watergate skandalen.
För det första vann inte Fulham FA-cup finalen. West Ham tog hem bucklan efter en 2-0 vinst, båda målen gjordes av Alan Taylor som skrev in sig i historieböckerna genom att han gjorde 2 mål i både kvartsfinalen, semifinalen och själva finalen. Men tyvärr försvann Taylor (som 6 månader tidigare spelade för Rochdale) lika snabbt från fotbollen som han dök upp. En intressant fakta med West Hams lag från den där dagen var att alla 12 spelare (bara en avbytare då) var vita engelsmän; inte ens en skotte eller en walesare var inblandade (kommer det att hända igen?). Den enda färgade spelaren i Englands division 1, 1975, var Clyde Best som faktiskt tillhörde West Ham men inte platsade i finallaget. (Taylor hade lyckats peta honom)
Matchen fick mycket uppmärksamhet tack vare att det i Fulhams lag fanns f.d. West Ham legenden Bobby Moore (Englands kapten från 1966 VM seger). Det var så ironiskt att han efter över 600 matcher i en West Ham tröja skulle möta sitt gamla lag i en cup final.
Hur gick det i ligan då? Jo, säsongen 1974/75 var en av de jämnaste någonsin. Det var i stort sätt ett nytt lag som ledde varje vecka. Alla kunde slå alla. T.ex. ledde Ipswich Town efter 25 omgångar på målskillnad med 30 poäng men bara 5 poäng bakom var Sheffield United som låg så långt ner som på 14e plats. Just denna vecka var nykomlingen Middlesborough (under Jack Charlton) på andra platsen. Men 5 matcher senare var det mitt lag Stoke City som ledde på målskillnad från Burnley samtidigt som Middlesborough nu låg på 10e platsen. Till slut var det Derby County som tog hem titeln tack vare en stark avslutning (laget vann 4 matcher i rad under påsk veckan). Laget då spelade på The Baseball Ground som var känd för att ha den sämsta gräsmattan i England. Man kan lugnt påstå att Sahara öken hade mer gräs än den.
Fler intressanta fakta från säsongen är att Stoke City ansågs spela den vackraste fotbollen i England (some things never change ha ha) med underbara tekniska spelare som Alan Hudson (the greatest player I have ever seen) och Jimmy Greenhoff. Det såg mycket annorlunda ut för de topp tre lagen från idag: Arsenal som låg sist efter 13 omgångar lyckades till slut hamna på 16e plats, endast 4 poäng över strecket. Sämre gick det för Chelsea som kom näst sist och fick lämna Englands elit för denna gång. Föreningen hade fått mycket kritik under säsongen eftersom de hade skyhöjt ståplatsbiljettspriset till det svindlande priset ett pund. De fick sällskap av Luton Town som hamnade lite oturligt under strecket p.g.a. att Tottenham kunde vinna sin hängmatch mot Leeds United och där med överleva ett år till. Det tredje laget som skulle försvinna var Carlisle United! som överraskande tagit sig upp året innan. Jag minns att Carlisle började säsongen med 3 raka vinster och deras kapten var en engelsk landslagman……….i cricket: Chris Balderstone. Så jämn var serien att bottenlaget Carlisle slog mästarna Derby 3 – 0 hemma och fick 0 – 0 borta. Manchester United det tredje av dagens topplag var inte ens i division 1, utan fick uppleva ett år i division 2 efter nedgraderingen året innan. Det är nästan svårt att tro att det är sant eller hur?
I ligacupen var inga av de sista 4 lagen från division 1, Norwich City nådde finalen efter vinst mot Man U., där de mötte Aston Villa (också då i division 2) som slog (efter 2 rafflande matcher) Chester City. Villa vann finalen tack vare ett straffmål av Ray Graydon. Villa tränades av Ron Saunders som var på sin tredje ligacup final i rad med 3 olika lag: Norwich 1973, Man City 1974 och nu Villa.
Kända profiler under denna säsong var spelare som Stan Bowles (QPR), Malcolm MacDonald (Newcastle), Kevin Keegan (Liverpool), Trevor Francis (B´ham City), Graeme Souness (Middlesborough), Francis Lee (Derby Co.) och Tony Currie (Shef. Utd.)
Jag har kommit upp till den åldern nu när man ställer frågan: Var det bättre förr? Men vissa saker är sig likt. England hade fått en ny landslagstränare efter 13 år under Alf Ramsey. Mannen som fick jobbet var Don Revie som lämnade Leeds United där han fick mycket succé. Revie skulle se till att Englands landslag blev bäst i världen igen, inga problem………. 35 years later, I´m still waiting.
