Rödvita hjältar nr 4 - George Berry
Med humor och ett stort hjärta var George Frederick Berry extremt populär på The Boothen End under åttiotalet.
Hans rötter härstammar från Jamaica men han föddes i den västtyska staden Rostrup den 19 november 1957. Vid en tidig ålder flyttade familjen till Blackpool där Berry snart uppmärksammades som en duktig fotbollsspelare. Liverpools forward Alun Evans rekommenderade Wolverhampton att kolla upp en yngling med ett extremt afrokrull och det var också för denna klubb George skrev på för 1973. Med Wolves var han med och vann Ligacupen 1980 där Nottingham besegrades med 1-0.
Eftersom hans mamma hade släkt i Wales var George Berry kvalificerad för att representera landet. Han gjorde sin debut mot Västtyskland 1979 som den andra färgade spelaren genom tiderna. Wolves degraderades 1982 och hela laget sattes upp på transferlistan. Ritchie Barker, som tidigare varit assisterande manager för Wolverhampton, lockade GB till Victoria Ground där han kom att spela för Stoke under åtta år.
Spelaren var otroligt bra på huvudet och såg mycket längre ut än han var tack vare hans ovan nämnda, klassiska, frisyr. Han var egentligen ingen naturlig talang men erbjöd istället helhjärtade insatser. Sådant har alltid varit uppskattat i Stoke. Berry var en naturlig ledare som bland annat uppmuntrade en ung Mark Chamberlain när denne utsattes för rasistiska påhopp. Detta var något George själv hade varit med om. Under sin tid i Wolves tog han saken i egna händer efter glåpord från en Wolvessupporter: "I just lost it and jumped into the crowd and started beating him up. We had to go down to the Police Station and I got a bollocking from the Chief Inspector, but it all got hushed up."
Säsongen 1982-83 var så pass lyckosam för Berry att han återigen tog plats i Wales för sin femte landskamp. Hans frisyr blev ett fruktat anfallsvapen för Stoke, särskilt vid hörnor. George tog plats vid första stolpen och försvararna hade ingen chans att se bollen innan han nickskarvade den vidare, ofta till Brendan O´Callaghan och Paul Maquire.
Efter mardrömssäsongen 1984-85 tog Mick Mills över som manager för klubben och George Berry utsågs till kapten. Det var under den här perioden som hans sympatier på The Boothen växte. Laget spelade ofta mediokert men med George på planen kunde det mesta hända. Hans ibland komiska insatser gladde under deprimerande matcher. "Judder", som han kallades, blev också utnämnd till straffsparksläggare. Han missade bara en gång. Spelaren var en uppskattad deltagare i många sociala sammanhang och fick bland annat sitt eget radioprogram vid en lokal radiostation där han spelade sin favoritmusik.
Efter sina åtta år i klubben fick han till slut en testimonial mot Port Vale i augusti 1990. Stoke vann med 1-0 och George blev utbytt efter en halvtimme. Han tog avsked genom att kyssa planen vilket följdes av långa applåder. I andra halvlek stod han bland fansen på sitt kära Boothen End. Berry spelade totalt 269 matcher för Stoke och gjorde 30 mål.
Efter karriären i Stoke spelade han för Peterborough, Preston, Aldershot och Stafford Rangers. Idag är han president för Stoke City Southern Supporters Club.
George Berry var alltså en spelare med stor humor och hans förmåga att strula till det ute på planen är legendarisk. Avslutningsvis kommer här ett axplock av komiska situationer George lyckades hamna i:
I en match mot Huddersfield lyckades han springa in i ena stolpen. Graham Shaw gjorde mål men eftersom George låg utsträckt på mållinjen blev det avblåst för offside.
Mot West Ham borta kastade en hemmasupporter en banan på Berry som lugnt tog upp bananen, skalade den, och åt upp den.
1988 förlorade Stoke med 6-0 mot WBA. Vid det sjätte målet stod George på mittlinjen och petade sig i näsan. Vad mittbacken gjorde där kan man bara spekulera i.
När han under sin testimonial mot Port Vale tog plats på The Boothen End började han med att dra igång ramsan "if you all hate Vale clap your hands."
George Berry - en äkta röd och vit hjälte.
Källa: Lowe Simon, 101 Golden Greats, Desert Island Books Limited, 2000
