Det är aldrig lätt
I motgången prövas den sanna supportern. Eller nått sånt. Själv är jag trött på motgångar och vill inte prövas mer. Uppflyttning från tredjedivisionen eller segrar i Autoglassnobodyreallygivesafuckscreenshield Trophy räknas inte riktigt.
Eller är Stoke inte bättre längre? Är en mittenplacering i division ett vad man realistiskt kan hoppas på? Det är nu tjugo år sedan man åkte ur högsta ligan och samtidigt slog alla bottenrekord som fanns att slå. Lägst antal vunna matcher på en säsong. Flest antal förluster på en säsong. Lägst antal gjorda mål på en säsong. Flest antal insläppta mål. Lägst antal poäng på en säsong. Man var en drivande kraft till att ligan bildades 1888 och FA:s första kontor fanns i Hanley, Stoke-on-Trent. Stokes ordförande Harry Lockett drog i trådarna. Men det hjälpte inte för man har varken vunnit ligan eller FA-cupen. Potentialen har alltid funnits där så Stoke är väl Englands losergäng nummer ett. Nu kanske inte ens potentialen finns längre. Jag vet inte. Men det gör ont. Sometimes its pain beyond all other pains har TV-profilen och Stokien Nick Hancock en gång sagt.
Efter fem raka förluster med 0-1 och bara sex gjorda mål på tjugo ligamatcher är en lovande säsong förstörd. Det är i dom här lägena man önskar man gjorde nått annat. Men det går ju inte. Man kan bestämma sig för att börja äta sunt och gå ner i vikt. Man kan bestämma sig för att byta arbete. Man kan bestämma sig för att gifta sig. Man kan bestämma sig för att skilja sig. Man kan bestämma sig för att tro på gud för att senare bestämma sig för att det är bättre att vara ateist. Man kan bestämma sig för att ta livet av sig. Men man kan aldrig bestämma sig för att sluta följa Stoke City Football Club. It´s like a marriage with no right of divorce. Nick Hancock har sagt det också.
Denna säsongen började i alla fall bra en solig augustidag då man vann mot Wolverhampton med 2-1. Stoke spelade hyfsat. Några matcher senare ledde Stoke serien. Sedan hoppades man länge på en play-off plats för att lite senare oroa sig för att Crewe låg på samma antal poäng och nu diskuteras nedflyttning. Kombinera allt detta med oändliga kontraktsförhandlingar mellan managern och klubben. Sen kan vi lägga till transferpengarna om två miljoner pund som inte har spenderats och som ingen egentligen vetat om dom funnits. Nyförvärv har varit aktuellt hela tiden men det har aldrig blivit något. Nu är två islänningar på gång. Den ene fick inte ens plats i Örgryte. Den andre har bara spelat tolv matcher på två år och ratades i både Derby och Preston.
Det är aldrig lätt. Det sammanfattar ungefär hur det är att hålla på Stoke City. På gamla klubbmärket fanns mottot Vis Unita Fortior. Det betyder Förenad Styrka är Starkare. Nu borde det ändras till Det är Aldrig Lätt. För varje litet framsteg klubben gör så kommer det minst tre bakslag. Vems fel det är den här säsongen vet jag inte. Det kan vara styrelsen som aldrig fick fram pengarna i tid eller managern som hela tiden missar potentiella nyförvärv. Eller en kombination. Kommunikationen mellan klubben och supportrarna är i det närmaste obefintlig. Där skedde dock en liten förbättring i förra veckan men den är förmodligen bara tillfällig. Chris Sedgwick är en av de spelare som Pulis jagade länge. Han valde till slut Preston istället för Stoke och en anledningen till det var enligt spelaren själv att "Preston having more ambition." Är det så jävla illa?
Höjdpunkter den här säsongen måste vara ovanstående seger mot Wolves och den mot Ipswich. Derbysegern mot Crewe var mer en lättnad. I en cupmatch mot Arsenals b-lag spelade man bra men förlorade till slut med 2-1. Det kan knappast vara en höjdpunkt. En förlust är en förlust och är fortfarande en förlust. Annars är det mest 0-1 som gällt. Stoke är alldeles för enkelspåriga och förutsägbara. Och jävligt tråkiga. Ingen skugga kan falla över målvakterna och försvaret. Dom har spelat bra. Mittfältet saknar kreativitet och man har fått betala dyrt för att man inte ersatte Hoekstra och Commons. Alla visste om det här när säsongen började. Ändå har det inte hänt nått än. Om nu inte dom två islänningarna skriver på. Anfallsspelet består uteslutande av långbollar på Ade Akinbiyi. Ungefär så spelade vi i pojklagssammanhang hemma ett år. Vi vann inte en match. Nu ryktas det att Akinbiy är på väg till Wigan eller Sheffield United. Clive Clarke till Sunderland. Wayne Thomas kontrakt går ut och det har ryktats om att Leeds är intresserade. Det ser inte så kul ut.
Jag förstår inte varför jag skriver den här artikeln egentligen. Den känns rätt värdelös. Det kanske är för att Stoke känns rätt värdelösa. Man får väl vara glad för om dom klarar sig kvar. Det är ungefär på den nivån framgångarna ligger nu för tiden. Jag är förbannat trött på motgångar. Men man har ju inget val. Allt som återstår är hoppet som med åren blir allt mindre och mindre. Nu har jag inget mer att säga utan låter istället Richard Howells avsluta den här sorgliga artikeln med några ord som kallas Up The Potters. Här sägs det mesta och orden är till er Stoke fans i Sverige som inte heller har något val:
In the Potteries, we have a saying
A law of great renown
That we will only win the FA-cup
When Stoke´s a sea port town
We are proud of our football team
The Potters is their name
And heartily we cheer them on
And follow every game
As every season starts afresh
We come to greet our team
We know they wont win anything
But still, we come to dream
The men that stand on Boothen End
Have stood there every year
But it is only hope that brings them back
Because they haven´t got much to cheer
Our motto is...mediocrity
The record books endorse it
With memories of goalless draws
And bad luck to enforce it
We know our team is not fashionable
But still, they try to please
Yet somehow, they are dogged by faith
And cross-eyed referees
Them fortunes seldom smiles at us
Infact, she tends to frown
We had a wind get up all night
And the Butler stand blew down
We have never won the league or cup
But we try hard not to mope
Though we are poor in vicory
We have untold wealth in hope
It is hope that keeps us coming back
Believing we could win
And that we one day can raise the shout
THE SHIPS ARE COMING IN
