Stoke når äntligen Wembley
I början på 1970-talet var det i cupspelet som Stoke lyckades bäst. Man nådde semifinalen i FA-cupen två gånger och gick till final i Ligacupen. Tyvärr var Gordon Banks inblandad i en trafikolycka som mer eller mindre innebar slutet av hans karriär.
Stoke City hade ett intressant och mycket bra lag i början av 1970-talet. Mike Bernard tog en ordinarie plats på bekostnad av Eric Skeels samtidigt som George Eastham allt oftare satt på avbytarbänken. Försvaret var starkt. I de fem första hemmamatcherna 1970-71 höll man nollan och gjorde sex mål framåt. Sjätte hemmamatchen spelades mot favoriterna Arsenal inför BBc:s TV-kameror. Stoke vann med 5-0 i en klassisk match. Ritchie gjorde två mål, Conroys mål för 3-0 valdes till månadens mål och Greenhoff samt Bloor gjorde de två övriga. Sammanlagt släppte man bara in elva mål på 21 ligamatcher hemma på the Victoria Ground. På bortaplan gick det inte lika bra, till slut hamnade man på trettonde plats i tabellen. Höjdpunkten den här säsongen var i FA-cupen. Man slog ut Millwall i tredje omgången och ställdes därefter mot Huddersfield. Första matchen hemma slutade 3-3 och returen på Leeds Road blev mållös. Det krävdes en andra omspelsmatch på Old Trafford där Jimmy Greenhoff avgjorde med matchens enda mål. Greenhoff var otroligt populär bland stokefansen och kallades för "the King of the Boothen." I femte omgången var det en annan hjälte som avgjorde mot Ipswich. Första matchen slutade 0-0 och i returen avgjorde Denis Smith till Stokes fördel. I kvartsfinalen ställdes man mot Hull och vann med 3-2. Det innebar att man var i semifinal för första gången på över 70 år.
Arsenal stod för motståndet och många fans menar att man aldrig sett Stoke spela så bra som i första halvleken. Man ledde med 2-0 efter mål av Ritchie och Smith. I andra halvlek hade man otur och domaren emot sig då Arsenals Peter Storey både reducerade och kvitterade. Det andra målet kom efter en straff på övertid. Returen spelades på Villa Park och det skulle visa sig bli Arsenals match. Stoke förlorade rättvist med 2-0 och drömmarna om Wembley var över för den här gången. Stoke vann tredjepriset mot Everton efter en seger på Selhurst Park med 3-2. I samtliga cupmatcher fick man klara sig utan Peter Dobing och Willie Stevenson som båda hade brutit benen tidigare under säsongen.
Följande säsong liknade på många sätt föregående. I ligan gick det inget vidare och man lyckades bara spela till sig en sjuttondeplats. Det var återigen cupspelet som stod för höjdpunkterna. I Ligacupen vann man de två första matcherna mot Southport och Oxford. Det stora testet kom sedan mot borta mot Manchester United. Matchen slutade 1-1 inför 47 062 åskådare och Ritchie gjorde Stokes mål. Returen på the Victoria Ground blev mållös trots förlängning och 40 829 personer på läktarna. Det andra omspelet spelades återigen i Stoke och den här matchen sågs av 42 233 personer. The Potters vann med 2-1 efter mål av Dobing och Ritchie. Legenden George Best stod för bortalagets mål. Efter en seger borta mot Bristol Rovers var Stoke i semifinal mot West Ham.
Semifinalen spelades i bäst av två matcher och Stoke förlorade hemma i första matchen med 2-1. I returen på Upton Park ordnade John Ritchie ett omspel. Denna match gick till förlängning där West Ham fick en tveksam straff. Gordon Banks gjorde en räddning i världsklass och Stoke var kvar i cupen. Tre veckor senare spelades ännu en omspelsmatch, denna gången på Hillsborough inför 46 916 åskådare. Ännu en gång en mållös match och dramat fortsatte på Old Trafford. Bobby Ferguson, West Hams målvakt, sparkades i huvudet av Terry Conroy och blev skadad. The Hammers ställde då Bobby Moore mellan stolparna. Ritchie gjordes därefter ner i straffområdet och Stoke fick straff. Mike Bernard steg fram och slog en rätt dålig straff som Moore räddade. Han släppte dock en retur som Bernard var först framme på och Stoke tog ledningen. Till slut vann Stoke med 3-2 och segermålet gjordes av Terry Conroy. För första gången hade klubben tagit sig till Wembley.
Vid det här laget var FA-cupen i full gång. Stoke vann mot Chesterfield, Tranmere, Hull och the Boothen End sjöng "We´re going to Wembley twice this year." Den 4 mars 1972 spelades så Ligacupfinalen mot Chelsea. Jackie Trent och Tony Hatch släppte singeln "We´ll be with you" tillsammans med laget men den nådde bara 34:e plats på hitlistorna. Det gick bättre för Chelsea och låten "Blue is the colour" som nådde femteplatsen. Fotbollsmässigt så var det dock Stokes final. Man var fast beslutna på att vinna i denna första final på Wembley för klubben. Det historiska laget bestod av: Banks, Marsh, Pejic, Bernard, Smith, Bloor, Conroy, Greenhoff, Ritchie, Dobing och Eastham samt Mahoney som avbytare. Conroy gav Stoke ledningen redan i fjärde minuten och en liggande Peter Osgood kvitterade i första halvleken. I andra halvlek gjorde George Easham 2-1 för Stoke och det skulle visa sig räcka. Stoke hade äntligen vunnit något av värde och tusentals fans mötte laget när man kom tillbaka till Stoke-on-Trent dagen efter.
Säsongen var dock inte över än. I FA-cupens kvartsfinal ställdes man mot Manchester United på Old Trafford. Matchen slutade 1-1 inför 54 000 åskådare. Stokesupportrarna var nu sugna på ännu flera cupframgångar och var faktiskt besvikna över att inte ha gått vidare direkt. Det gick som man hoppades på i returen. Stoke vann med 2-1 på hemmaplan och nu väntade Arsenal i semifinalen ännu en gång. Första matchen spelades på Villa Park och slutade 1-1. I returen på Goodison Park ger Jimmy Greenhoff Stoke ledningen innan Arsenal kvitterar på straff. Därefter begår domaren ett misstag med ödesdigra konsekvenser för Stoke. Man spelade matchen i vitt och domaren förväxlar en försäljare vid sidlinje med samma färg på kläderna med en stokespelare. Det innebär att Arsenal kan göra 2-1, trots att man hade en spelare flera meter offside. Tyvärr förlorar Stoke på det misstaget och är ute ur cupen. Att det gick så dåligt i ligan kanske inte var så konstigt. Stoke spelade inte mindre än 24 cupmatcher under säsongen. Förutom Liga- och FA-cupen deltog man i Texaco-cupen. Sammanlagt blev det 70 matcher för klubben under denna maratonsäsong. Gordon Banks utsågs till säsongens bästa spelare i England med George Eastham på en hedrande tredjeplats.
Inför kommande säsong gick Waddington med på att sälja Bernard till Everton för 140 000 pund. Han ansåg att klubben redan hade en fullgod ersättare i John Mahoney. Pengarna användes istället för att värva Jimmy Robertson från Ipswich för 80 000 pund. Dessutom lyckades Waddo locka till sig Geoff Hurst från West Ham efter fjorton år på Upton Park. Ligaspelet började knackigt ännu en gång och Stoke var snart indragna i bottenstriden. Cupframgångarna innebar att man kvalificerade sig för Uefacupen. Man vann första matchen hemma mot Kaiserslautern med 3-1. Det räckte tyvärr inte då man förlorade med 4-0 i returen där Ritchie blev utvisad. I ligan slutade man på femtonde plats. Säsongens största avbräck var Gordon Banks trafikolycka där han miste synen på ena ögat. Detta skulle visa sig vara slutet på hans karriär. När olyckan blev känd avbröts samtliga TV-program i England för en extra nyhetssändning. Det avslöjar en del om Gordon Banks storhet.
Källa: Wade Martin, A Potter´s Tale, 1988
