Läktartaket som blåste bort
Stokes jakt på framgångar fick ett hastigt slut i mitten av 1970-talet. Följden blev att många spelare såldes, Waddington slutade och Stoke åkte ur division ett. Nere i division två gjorde en viss Brendan O`Callaghan en drömdebut.
Trots att Geoff Hurst såldes till West Bromwich inför säsongen 1975-76 hade supportrarna höga förväntningar på laget efter att man snöpligt missat ligatiteln säsongen innan. Förväntningarna infriades tyvärr inte och Stoke låg i mitten av tabellen efter att halva säsongen gått. I Ligacupen åkte man ut direkt mot Lincoln. Gud, Djävulen, ödet, oturen eller alla på en gång, som förra säsongen förnekat Stoke framgång, slog återigen till vilket denna gång skulle få långtgående konsekvenser för klubben. Det blåste väldigt mycket i Stoke i januari 1976. Detta inte mindre än att delar av läktartaket till the Butler Street Stand blåste bort. På grund av detta fick man spela en match på Vale Park. Det var mot Middlesbrough och Stoke vann med 1-0. Därefter var man tillbaka på the Victoria Ground där man hann slå ut både Tottenham och Manchester City ur FA-cupen innan Sunderland dödade drömmen om Wembley. I ligan slutade Stoke på 12:e plats och två ungdomar debuterade för klubben, Garth Crooks och Kevin "Bomber" Sheldon. Värt att notera är att både Greenhoff och Hudson blev uttagna i landslaget för matchen mot Wales. Englands manager Don Revie kunde inte längre undgå spelarnas storhet och allmänhetens krav. Tyvärr fick Stoke en match flyttad till samma dag som landskampen och spelarna tvingades tacka nej till spel för England.
Under slutet av säsongen fick Eric Skeels gå på free transfer efter att ha spelat 507 ligamatcher vilket fortfarande är rekord i klubben. Skeels hade varit lojal mot klubben genom alla år och spelat på många positioner. Nya och yngre förmågor hade köpts in för att ersätta honom men det innebar inte att han blev petad utan det fanns alltid en plats för Eric Skeels i Stokes förstauppställning. Det största problemet med det bortblåsta läktartaket var en undermålig försäkring. Denna händelse skulle förfölja Stoke i många år och en del anser att den forfarande gör det än i dag. Reparationerna uppgick till 250 000 pund varav endast en tredjedel täcktes av försäkringen. Detta förbättrade givetvis inte det redan existerade underskottet i klubbens ekonomi samtidigt som bankkontakterna inte blev gladare. Säsongen 1976-77 startade med ett nytt tak av stål över the Butler Street Stand. Med den dåliga ekonomin var klubben dock tvungen att sälja många av sina talangfulla spelare. Under säsongen gick Sean Haslegrave till Nottingham för 35 000, Ian Moores till Tottenham för 75 000, Jimmy Greenhoff till Manchester United för 100 000, Alan Hudson till Arsenal för 200 000 och Mike Pejic till Everton för 140 000. Stoke hade haft ett av Englands bästa lag men efter den förödande historien med the Butler Streets läktartak hade Stoke blivit en säljande klubb. Det skulle visa sig att detta var en ond cirkel som Stoke hade utormordenligt svårt att ta sig ur. Många av de lovande spelare som klubben tagit fram genom åren har man blivit tvingad att sälja för att finanserna ska gå ihop. Det är därmed inte konstigt att Stoke, sen läktartaket blåste bort, inte kunnat utmana de bästa lagen i den högsta divisionen. Kommer vi någonsin få se ett sånt slagkraftigt lag som Stoke hade fram till januari 1976 igen?
Försäljningarna av de många ordinarie spelarna var givetvis ordentliga slag mitt i ansiktet på supportrarna, inte minst Jimmy Greenhoffs transfer till Manchester United som vid den här tiden ansågs vara en av Stokes bittra rivaler och gick under namnet the Shit. Greenhoff var den absolut mest populäre spelaren i klubben. Hans talang, kunnande och arbetskapacitet var dyrkade egenskaper hos många fans. Endast en gång hade han blivit uttagen i landslaget för en träningslandskamp men tvingades tacka nej. Att han inte fick mer chanser i landslaget då betydligt sämre spelare i stort antal spelade engelsk landslagsfotboll ansågs av många vara ett hån mot fotbollen i allmänhet och mot Jimmy i synnerhet. Dessutom ville han aldrig lämna Stoke. Klubben kunde dock inte tacka nej på grund av ekonomin. Det blev Waddington som fick berätta om transfern för spelaren. Samtalet slutade med att de båda inblandade inte kunde hålla tillbaka tårarna. There´s only one Jimmy Greenhoff.
Tyvärr var det inte bara spelare som lämnade klubben. Resultaten gick inte Stokes väg och fansen började misströsta. Waddington försökte med sina gamla vedertagna tricks att ta in äldre och billigare spelare men det funkade inte. Värvningarna av John Tudor och Alan Suddick misslyckades. Efter en förlust hemma mot Leicester fick Waddo nog och lämnade klubben efter 25 år. De många försäljningarna, de uteblivna spelmässiga framgångarna samt pressen från supportrarna var anledningarna till att han tog det svåra beslutet. Sedan andra världskriget hade Stoke bara haft tre managers och jobbet ansågs som ett av de säkraste inom fotbollen. Hjälten från Wembley, George Eastham, tog tillfälligt över managersysslan. Sista transferdagen kom och gick utan några pengar till nya spelare vilket innebar att Eastham tvingades spela med en hel del ungdomar. Detta lyckades inte och i en bortamatch mot Aston Villa i maj förlorade Stoke med 1-0 på en feldömd straff och åkte ner i division två.
Säsongen 1977-78 började med att Peter Shilton gick ut offentligt med att han ville lämna klubben. Eastham sålde spelare för 130 000 pund och värvade bland andra Howard Kendall från Birmingham och Alec Lindsay från Liverpool. Kendall hade en lyckad första säsong då han tillsammans med Alan Dodd spelade samtliga 42 ligamatcher och kom tvåa i den interna skytteligan efter den lovande Garth Crooks. I säsongens första match borta mot Manfield vann Stoke med 2-1 i en match som förstördes av Stokefansens dåliga uppträdande. Shilton lämnade till slut för Nottingham och Brian Clough samtidigt som Viv Busby värvades från Norwich. Målskyttet var det största problemet vilket innebar att Eastham till slut fick sparken. Därefter åkte Stoke ut ur FA-cupen mot amatörlaget Blyth Spartans med 3-2 på the Victoria Ground. Fans rev sönder sina säsongsbiljetter och denna tidpunkt är av många ansedd som en av de sämsta i klubbens historia. Alan A´Court tog tillfälligt över efter Eastham innan klubben anställde Alan Durban som manager.
Durbans första värvning skulle visa sig vara väldigt lyckad. Det gällde Brendan O`Callaghan som värvades från Doncaster Rovers för 40 000 pund. Brendan debuterade som avbytare i en hemmamatch mot Hull City. Han byttes in då Stoke hade en hörna och lyckades göra mål vid sin första bollkontakt med huvudet redan efter två sekunder. O´Callaghan fick många beundrare, till och med så långt borta som Tyresö i Stockholm, Sverige. Howard Kendall blev sedermera coach jämte Durban och klubben klättrade från 18:e plats i tabellen och slutade på sjunde plats. Durbans andra värvning blev också lyckosam. Målvakten Peter Fox köptes för 15 000 pund och kom att stanna i Stoke fram till 1993. Garth Crooks vann skytteligan med 18 mål på 41 matcher från start. Howard Kendall utsågs till årets spelare av supportrarna.
Källa: Wade Martin, A Potter´s Tale, 1988
