What is a club in any case?
Newcastle vände sig till franska Ligue 1 efter en desperat insats mot Reading som skvallrade om oundviklig nedflyttning. Delar av det engelska pressdrevet rasar mot oviljan att satsa inhemskt och ytterligare utsuddning av klubbens identitet. Men tiderna förändras. Vad är Newcastle United idag?
Hope Akpan totalmissade bollen. Anfallet borde ha varit över. Istället förvandlades skottet som gick snett bakåt till en perfekt passning. Adam Le Fondre mötte bollen och skruvade in Readings segermål. Alan Pardew hade lyckats inkassera sin 10:e förlust på 13 matcher. Newcastle föll handlöst mot tabellens avgrund. Allt släpptes in. Ingen gjorde mål. Mike Ashley lämnade arenan tidigt. Ovetande om Ashleys insikter begav sig även 52 000 supportrar hem i regnet med magknip. Jag vände bort huvudet från TV:n och grinade illa. Mörkret föreföll återigen vara totalt.
Ungefär 48 timmar senare stod Mapou Yanga-Mbiwa och flinade med tröja nummer 13 utanför träningsanläggningen vid Benton. Montpelliers 23-årige lagkapten vann ligan med sitt lag förra säsongen och är med i Frankrikes landslag. Han kostade £6.8m. Några veckor tidigare verkade Yanga-Biwa vara ett avlägset transfermål. James Tomkins stod högt upp på önskelistan, men West Ham krävde drygt £10m.
På tisdagen anslöt Yoan Gouffran, 26 år från Bordeaux. Han kostade en halv rikskupong. Massadio Haïdara, 19 år från Nancy, £2.5m - fransk U21-landslagsman, blev svartvit på onsdagen. Veckan fullbordades på fredagen när Moussa Sissoko, 23 år från Toulouse, blev skata för £1.8m. Sissoko, även han landslagsman, ikläddes en prislapp på €30m av Toulouse styrelse för 1,5 år sedan. Dessutom hade Newcastle redan lyckats plocka in Mathieu Debuchy för £5,5m från Lille, även han landslagsman och ligavinnare.
Plötsligt har saker och ting klarnat över Tyneside. En hälsosam konkurrens, adderad kvalitet och nödvändiga förstärkningar på nyckelpositioner gör att Alan Pardew står för ett smärre underverk om han misslyckas med att hålla kvar sitt lag i Premier League. Totalt sett har ombyggnationen kostat klubben drygt £17m. Tar man då med i beräkningarna att Demba Ba lämnade för drygt £7m talar vi inte om någon nämnvärd summa som investerats.
Den franska spelarlegionen har dock med all rätt sparkat igång en debatt. Fotbollen som globaliserad idrott har under en längre period frigjorts från lokal förankring och moralmässiga ramar - något som debatterades flitigt under hösten i och med Newcastles sponsoravtal med Wonga.com. Klubbars identitet suddas ut mer och mer med varje kommersiellt beslut. Att spelarna inte har någon koppling till Newcastle är något som publiken levt med under en längre period. Men plötsligt blev frågan åter dramatiserad, problemfylld och väldigt starkt förankrad i Newcastles sätt att arbeta.
Jamie Redknapp förfasade sig över situationen. Han frågar sig var nästa Chris Waddle eller Paul Gascoigne ska komma ifrån. Som exempel använder han Charlton och Chelseas ungdomsakademier. Charlton har varit i League One och vänt, Chelsea badar i pengar. En klubb vars fokus på akademin mynnat ut i Jonjo Shelvey och en del andra mer eller mindre anonyma Premier League-spelare. En annan som tryckt in en lite för dålig Ryan Bertrand i truppen vid sidan av Frank Lampard och John Terry, men det var ett par år sedan de herrarna "made the grade".
Ett lag fullt av Geordies. Visst hade varit drömmen. Jag skrev om vikten av att bibehålla en balans och involvera det lokala för att inte klubben ska tappa sin identitet till fullo under hösten. Newcastle har Wallsend Boys Club runt hörnet, en förening som producerat otaliga landslagsmän och Premier League-spelare. Niva berörde ämnet i veckan och ställer sig frågan: vad vill man se;sitt lag i en jojorörelse med enbart egna kids på planen - eller en kontinental, modern setup som strävar efter att utvecklas sportsligt och konkurrera på så hög nivå som möjligt. Självklart behöver vägvalen inte vara så kontrasterande, men frågan är ändå berättigad och intressant med hänsyn till vad Redknapp med flera menar på.
Redknapp och hans meningsdelare saknar en förståelse för miljön som Premier League-klubbar arbetar i. I och med att spelfältet är orättvist och driver upp priserna till astronomiska nivåer ställs de mindre ekonomiskt gynnade inför ett val: hitta alternativa sätt att konkurrera eller lägga sig ned och dö. Att värva britter är viktigt, det vet alla ledarstaber, styrelser och sportchefer om. Newcastle talade så sent som i våras om att ge klubbens egenproducerade talang en chans. Den chansen har man inte tagit - en idé, strategi och vision jag kritiserade under hösten. Man kan inte applicera fotbollsmässig kvalitet på unga spelare för att man vill. Detsamma gäller till viss del brittiska spelare generellt. Summorna som förekommit vid vissa brittiska övergångar är fullkomligt makabra om man ser till vilket värde spelaren i fråga skulle ha utan sin nationella identitet.
Newcastles ledning har kommit till samma insikt.
"Det finns aningen mer värde på den franska marknaden. Bevisligen har vi utnyttjat det. Wilfried Zaha är ett typiskt exempel på när man försöker köpa en ung spelare från The Championship. Jag gillar honom. Jag ville ta hit honom, men seriöst, vi hade ingen chans. Vi kan helt enkelt inte betala den summan pengar. Vi fick fyra spelare för det. Det tillfredsställde våra behov bättre att förstärka flera positioner för den summan."
Alan Pardew, januari 2013
Min slutsats av Redknapps tårar, Graham Carrs scouting och Wallsend Boys Club blir denna: det vi uppfattar som klubbens identitet är också en reflektion av sportens samtid. Newcastle United är och förblir mer än spelarna på planen. Egentligen går det hela tillbaka till vad Sir Bobby Robson hade att säga i ämnet.
What is a club in any case?
Not the buildings or the directors or the people who are paid to represent it.
It's not the television contracts, get-out clauses, marketing departments or executive boxes.
It's the noise, the passion, the feeling of belonging, the pride in your city.
It's a small boy clambering up the stadium steps for the first time, gripping his father's hand, gawping at that hallowed stretch of turf beneath him and, without being able to do a thing about it, falling in love.