Tung förlust mot Preston och avståndet nedåt har krympt snabbt
Mindre än en vecka efter segern mot Leeds har Portsmouth gått från tio poäng till fyra ner till strecket. Åtta lag är primärt inblandade i bottenstriden och det ser ut som en obehagligt spännande upplösning på säsongen.
Pompey hade god kontroll på matchen mot Preston, men sköt sig i foten två gånger om och hade inte tillräckligt kvalitet när bollar skulle in i boxen. Efter en händelsefattig första halvlek där Pompey hade något bättre lägen ryckte Preston upp sig efter fyra byten i paus. Det var ändå gästerna som kom närmast när Cohen Bramall prickade ribbkrysset från distans. Hemmalaget tog ledningen på hörna och Pompey kvitterade på hörna, och det såg ut att bli 1-1 efter att Nicolas Schmid räddat Ched Evans nick från nära håll, men Preston skulle avgöra när Stefan Teitur Thordarsson rundade Schmid och satte 2-1 från minimal vinkel.
John Mousinho var vansinnig efteråt över hur laget spelade bort poängen. Passningen från strax innanför Prestons planhalva till 2-1 borde kunnat stoppas med en taktisk foul. Matt Ritchie hade stängt den passningen på något sätt, men han fick inte komma in från bänken. En av truppens indisponibla mittbackar hade stoppat löpningen, men nu tvekade Connor Ogilvie och Schmid, vilket gav islänningen chansen.
Nåja, det var ju kryss annorstädes så allt var inte skit, men likväl muttrade jag att nu kommer Derby också avgöra, efter att jag hade gjort samma sak om Oxford när Watford fick en utvisning mot sig. Orsakade jag dessa mål? Självklart inte, men man blir lätt paranoid av den här ligan. Tio poäng till strecket blev fyra på mindre än en vecka. Pompey ryckte med tre raka segrar och Derby replikerade med en likadan svit. Det är åtta lag som är inblandade nu och det är sällan något av dessa lag vinner med mer än ett mål. Mycket kommer att hända, men det blev onödigt spännande nu.
Den här säsongen hade jag tänkt ta ett kliv tillbaka och betrakta med lite lugn och inte samma oro som tidigare. Det blev inte riktigt så och skrivandet här blir mer som personlig terapi med en liten förhoppning om att någon ska känna igen sig. Den här texten är mycket mer av skriva av sig-karaktär än något som liknar en saklig matchrapport. Jag går igenom historiken för säsongen och räknar på hur många poäng ett sjok av åtta matcher har gett hittills, och förutom de åtta första som gav fyra poäng har Pompey lyckats hålla sig över enpoängssnittet. Det har varit 3-2-3, 3-1-4 och 4-0-4. Jämnheten i matcherna illustreras väl av att den senaste åttamatchersperioden innehållit en match med tvåmålsskillnad mellan lagen, och då kom 0-2 i näst sista tilläggsminuten. Alla övriga sju har slutat med uddamålsseger för endera laget. Slutsats: det kommer att bli svårt att sia om hur det kommer att gå i den nedre tredjedelen av tabellen. Skillnaden mellan 2-1 och 1-2 kan vara väldigt liten. Kontraktet är fortfarande Pompeys att förlora, och alla lag nedanför hade säkert gärna bytt både plats och spelprogram med oss.
För att gå alla händelser i förväg ställer jag mig in mentalt på en nedflyttning och funderar på om det verkligen är så illa. League 1 är ändå rätt charmigt, och klubben har långtidssäkrat en hel del nyckelspelare. Men skulle också vara trist om det bara fick bli en säsong i andradivisionen efter det att Marlon Pack lett klubben dit som kapten och en av lagets absolut viktigaste spelare. Jag tycker han förtjänar bättre. Det här kan fortfarande bli en berättelse om ett svårt skadeskjutet lag som mot alla odds klarar sig kvar, efter att kaptenen kämpat mot kritik för hans insatser som SOS-mittback. “Pack leder oss mot en säsong till i the Championship”.
Åtta matcher kvar. Åtta matcher att skriva om och förhoppningsvis minst åtta poäng att rapportera om. Sedan lägger jag av, den här säsongen blir min sista här. 22 år får räcka, det är ändå halva mitt liv.
