En vår som ändå ger framtidshopp
Stokes femte raka Championship-säsong är till ända och som vanligt blev det en tröttsam tabellplacering, mitt i ingenmansland på den undre tabellhalvan. På fem säsonger har man nu slutat på 16:e, 15:e, 14:e, 14:e och nu ännu en 16:e plats i tabellen.
Just i år var det knappast oväntat med ännu en deppig tabellplacering för Stoke med tanke på att man återigen gick in i säsongen med Michael O’Neill som chefstränare trots att han redan lett laget till två raka 14:e placeringar. Det till synes starka förtroendet för O’Neill inför säsongen tycktes så pass märkligt att det till och med fick undertecknad att spekulera i att Stoke redan hade “förberett sig” för en mellansäsong, för att sedan göra ett tränarskifte sommaren 2023 när klubbens transfer embargo hävs. Det är möjligt att så var fallet, men efter fyra poäng på de inledande fem matcherna var förtroendet för O’Neill hursomhelst förbrukat.
O’Neills ersättare var på plats relativt snabbt när Stoke spände musklerna och handplockade den 41-årige skotten Alex Neil från seriekonkurrenten Sunderland. Bort med O’Neills sterila 3-5-2-fotboll och in med Neils raka och högintensiva 4-3-3-fotboll. Problemet var att spelartruppen fortfarande var formad utifrån O’Neills fotboll vilket gjorde det svårt för Alex Neil att implementera sina idéer fullt ut och istället uteblev den spelmässiga förändringen. Detta har varit ett genomgående mönster under Stokes tid i Championship. I flera års tid har det saknats tydlighet från klubbhåll om vad för typ av fotboll man vill spela, man har testat flera erkänt skickliga Championship-tränare men dessa tränare har också haft väldigt olika fotbollsfilosofier vilket har lett till att de ständigt har fått ärva en spelartrupp som inte passar just deras spelsätt.
VM-uppehållet kändes som ett lägligt tillfälle för Neil att börja sätta lite mer av sitt spel, men det fortsatte hacka och istället kom det riktiga lyftet i slutet av februari. Framförallt hade Stoke äntligen fått in ett riktigt mittfältsankare när Ben Pearson lånades in från Bournemouth på januari-fönstrets deadline day. Med Pearson som bollvinnare på mitten kunde Neil äntligen implementera sitt höga presspel som snabbt utvecklades till ett av seriens bästa. Trepoängarna mot Huddersfield och Swansea gjorde att Stoke definitivt lämnade bottenträsket och när februari gick över till mars presterade man helt plötsligt sin bästa fotboll sedan nedflyttningen från Premier League för fem år sedan. Med mittfältstrion Laurent-Pearson-Smallbone som nav i presspelet och en blomstrande Tyrese Campbell i en ny vänsterytter-position fällde man flera playoff-kandidater där 5-1-segern borta mot Sunderland blev den absoluta höjdpunkten. Avståndet till playoff-platserna var dock alldeles för stort och tillslut blev det oundvikligt att luften skulle gå ur laget som förblev segerlösa under de sista sju matcherna.
Med den magiska mars-månaden som målbild går Stoke nu in i en extremt viktig transfersommar. För första gången på flera år går man in med en någorlunda konkurrenskraftig budget och med tanke på att man för tillfället endast har 14 kontrakterade spelare känns det extra välbehövligt. Allt tyder på att minst 10 spelare kommer att värvas in i sommar, en stor utmaning för Alex Neil och company men också en stor möjlighet att bygga nytt. Lyckas man behålla några av lånespelarna (t.ex Tuanzebe, Hoever och Pearson) skulle det vara nyttigt för kontinuiteten i truppen, men det behövs mer och huruvida man träffar rätt där kommer att vara avgörande för vilken riktning Stoke tar i framtiden.
