Ett nytt kapitel att skriva
Ny säsong, ny division och ny ägare. Bookies ser Portsmouth som huvudutmanare till direktuppflyttningsplatserna, men klubben satsar först och främst på stabilitet.
League 1 börjar imorgon och ett nytt kapitel ska skrivas. Michael Eisner och hans Tornante Group har nu tagit över klubben och säkrat dess viktigaste aktör. Det är naturligtvis Mark Catlin det handlar om. Mannen som styrt klubben på ett hållbart sätt och med det sett till att sju miljoner pund i skulder betalats av i förtid. Portsmouth har som supporterägd klubb gått med en liten vinst. Men hur kom vi hit? Det är dags för en liten recap.
Dagen efter den säkrade uppflyttningen. Har fortfarande svårt att ta in allt. Går runt och njuter i matchtröja på jobbet. Introduceras till en gästande professor. Försöker ge ett seriöst intryck, jag är ändå doktor, men det är möjligt att det inte går att ge ett seriöst intryck med fotbollströja i akademin. Funderar på det jag skrev efter Plymouth-matchen. De skulle bli klara först, men det skiljde bara minuter i slutändan. Har gjort upp med Plymouth i mitt inre. Minns alla hån med glädje istället.
Jag hade så långt inte lyssnat på någon match på radio den gångna säsongen. Det är svårt att få tid till det som tvåbarnsförälder. Lyssnade istället på slutet av matchen i efterhand dagen efter. Rysningar. Någon Saints-supporter hånar planinvasionen. Det var ju bara League 2. Men efter allt vi gått igenom är det hur stort som helst. Den som inte förstår kan gott prova på League 2 några år. FA-cuptriumf 2008, en uppfylld barndomsdröm, förklarat konkursmässigt 2010, ny final samma år, poängavdrag och nedflyttning. Nya poängavdrag och ny nedflyttning igen. Och igen. Och där tog vi över.
Det går inte att beskriva hur överjävligt det är i League 2. Motståndare höjer sitt spel och följer upp det med en svag insats. I nästa match, mot ett annat lag, ibland vår konkurrent. Ja, vi var på väg ur League 2 också, men säsongens tredje manager räddade oss med fem raka segrar. Ingen såg det komma.
Ny satsning uppåt, ny bottenstrid. Kontraktet säkrat tidigare den här gången. En riktig manager anställs! Klassvärvningar och nu jävlar. Bra inledning, dålig mitt och en spurt som kom av sig. Sargat inför playoff mot Plymouth, söndertacklat i första mötet och utspelade i det andra. Stopptidsförlust, men frågan är om inte målvakten Barry Roches kvittering i sista sekunden sved mer. Morecambe behövde inte poängen och några veckor senare släppte man in sju bollar mot Cambridge.
Here we go again. Känslan efter 0-1 hemma mot Crewe och blott en poäng på två vinnbara hemmamatcher innebar att Portsmouth fortfarande är utanför topp tre. Finns det kanske till och med en naturlag som stoppar Portsmouth? Några dagar senare bränner Eoin Doyle en straff borta mot Crawley, men på hörnan som följer trycker Burgess in 0-1 och Portsmouth är ny trea. Och så sången. ”We’re on our way, we’re on our way. League 1 we’re on our way. How we get there I don’t know, how we get there I don’t care. All I know is Pompey are on their way.” Tvåan kommer av bara farten och när Portsmouth väl intagit topp tre tittas det inte bakåt. Colchester och Grimsby besegras med 0-4 och 4-0 och rycket är ett faktum. Luton pallar inte trycket. Stevenage närmar sig efter 3-0 hemma mot Portsmouth, men är inte så bra som formen indikerar och laget missar till slut kvalspel. Under en helg med två matcher ges chansen att säkra uppflyttning och den tas.
Fyra dagar efter uppflyttningen. Jag har flera gånger om dagen återupplevt olika delar av måndagen. Planinvasionen. Höjdpunkterna. Spelare som bärs av planen av supportrar. Christian Burgess återgivelse av hur han bars på axlar och hittade sin mamma på planen. Avståndet mellan spelare och supporter är litet i den här årgången. Paul Cooks öppenhet gentemot supportrar är en viktig faktor i det hela. Det var skillnad för 14 år sedan när Paul Merson blixtsnabbt tog tag i bollen, stoppade den innanför tröjan och liksom resten av laget rusade av planen vid slutsignalen. Men Svetoslav Todorov skiljde sig från övriga spelare på den tiden. Han hade scendykt rakt in i Fratton End när han hade satt det förlösande målet och han hade festat med supportrarna på puben efteråt.
Michael Doyle reflekterade efteråt om ett jobb han kom för att slutföra. Han menade att det inte kändes speciellt för honom att gå upp, men att det var något som man hade gjort för supportrarna. Han firade som Hermann och det slog mig att han är en sådan person som går upp i ögonblicket, men när det är över är han reflekterande och distansierad. Jag tror jag känner igen mig själv.
En vecka efter. Slås av tanken att Alfie Potter gjorde målet som innebar att Mansfield tog den poäng av Luton som behövdes för att segern mot Notts County skulle kunna säkra uppflyttning. Potter, en gång i Havant and Waterlooville, välkomnade Portsmouth till League 2 med en field day. Han var matchens lirare när Oxford vann i premiären på Fratton Park med 1-4, men nu var han alltså en bidragande orsak till tidigt säkrad uppflyttning. Så kan en cirkel också slutas.
Ett antal veckor senare. När allt är klart väljer jag att för första gången under säsongen lyssna på en match på radion. Cambridge hemma passar perfekt. Feststämning eftersom det är matchen efter den säkrade uppflyttningen. Och Fratton Park brukar ju bjuda på hyfsad stämning om man säger så, och hemmalaget bjuder upp. Ingen anledning att slå av på takten minsann och 2-1 räcker för att hålla det lilla, lilla titelhoppet vid liv. En seger borta mot Mansfield innebär kontakt med Doncaster som har tagit tidig semester, och Plymouth som så gärna knäpper sina nya rivaler på näsan. De ligger en respektive två poäng före.
Portsmouth avslutar säsongen genom att ta ledningen i League 2 för första gången i första halvlek i sista matchen. Doncaster återtar ledningen för en timme, men när Hartlepool kvitterar en kvart från slutet är Portsmouth åter etta. När slutsignalen ljuder stormas planen av segerrusiga supportrar. En supporter rycker åt sig hörnflaggan och springer i full karriär in mot mitten med den högt upp i vädret. Det ser roligt ut. Cheltenhams spelare har redan förnedrats med 6-1 och de som inte var snabba nog kan nu inte ta sig av planen. Det ser inte så roligt ut, för dem. En minut går och sedan förklaras Portsmouth seriesegrare av speakern som fått resultatet från Hartlepool. Jag hinner precis få igång webbradion lagom till slutsignalen.
Det är ett momentum som Portsmouth tar in i League 1 trots förlusten av Paul Cook. Ny manager i ett sådant skede kan alltid vara lite kritiskt, men Kenny Jackett är bättre och mer lämpad för den nya fasen. Att ta sig ut ur League 2 krävde ett kortsiktigare tänk, men nu är det stabilitet det handlar om. Portsmouth och dess fans är nöjda med en plats på övre halvan. Personligen tror jag på minst en sjätteplats, men direktuppflyttningsplatserna får andra slåss om. Blackburn, Wigan och sedan Portsmouth enligt bookies, men jag håller bara med om de två första. Bradford har nosat på uppflyttning, men har tappat spelare. Charlton slutar säker på topp 6. Oxford var på väg åt rätt håll, men tappade Michael Appleton och flera spelare. Kan Pep Clotet lyckas under sin första säsong? Bristol Rovers har resurser och en hyfsad säsong bakom sig som nyuppflyttade. Tror att de räknar med att kunna utmana. Fleetwood och den där franchiseföreningen i Milton Keynes finns säkert också med däruppe, även om jag hoppas på att det riktiga Wimbledon placerar sig före de sistnämnda.
Övriga nykomlingar då? Sättet som Doncaster kastade bort titeln på borde oroa deras supportrar, men Darren Ferguson kan League 1. De kommer att klara sig kvar med god marginal och detsamma gäller även Plymouth. Derek Adams är tillräckligt cynisk för att vinna matcher, men spelstilen var optimerad för League 2. Kanske är det så att League 1 inte är så mycket annorlunda, men jag tror att han får ändra ansats nu. Klarar han det hittar vi nog Plymouth på övre halvan efter 46 omgångar. Blackpool har sina problem utanför planen och tog nog steget upp för tidigt, men det ska påpekas att man hade mycket bra målskillnad och var ett av de lagen som dominerade sina matcher mest i League 2. De ska inte räknas bort.
Jag ser med tillförsikt fram emot säsongen. Bottenstrid slipper vi med största sannolikhet och det finns inga krav på att gå upp. Laget har sina styrkor i offensiven så vi lär få se fler öppna matcher än den gångna säsongen. Dels för att det finns gott om kreativitet och målfarlighet samtidigt som det saknas en elak jävel på innermittfältet, men också för att färre lag kommer att parkera bussen.
För en gångs skull är känslan den att det bara är att njuta. Den har jag längtat länge efter som Portsmouth-supporter.
