Förlustnollan är intakt efter sen kvittering
Efter en hyfsat stabil seger borta mot Burton blev det en poäng hemma mot Plymouth i en elektrisk match. Plymouth var på väg mot seger när Reeco Hackett nickade in 2-2 på tilläggstid.
Burton 0 - 2 Portsmouth
Burton (3-4-3): Garratt; Hughes, Brayford (k), Borthwick-Jackson; Hamer, Taylor (Thorpe 84), Butcher (Winnall 69), Keillor-Dunn (Carayol 69); Powell, Gilligan (Oshilaja 73), Adeboyejo
Gula kort: Gilligan, Taylor
Övriga avbytare: Sinisalo, Onyango, Lakin
Pompey (4-4-2): Griffiths; Ogilvie, Morrison, Raggett, Robertson (k); Dale (Hackett 87), Pack, Lowery, Curtis (Koroma 77); Scarlett (Pigott 77), Bishop (Mingi 88)
Mål: Hughes 59 (självmål), Bishop 86
Gula kort: Raggett
Övriga avbytare: Oluwayemi, Swanson, Morrell
Domare: Robert Lewis
Publik: 2945 (1000 Pompey-fans)
En ganska intetsägande match, men en stabil bortaseger. Portsmouth tuffar på och har radat upp sex raka vinster i ligaspelet. Inför den luriga bortamatchen mot Burton hade Joe Rafferty dragit på sig en skada och Michael Jacobs besvärades av en lätt sträckning från uppvärmningen före matchen mot Peterborough. Förra säsongens besök på Pirelli Stadium var inte lyckat för Portsmouth som inte alls kom till rätta på den trånga planen mot ett fysiskt tungt hemmalag. Samtidigt har laget presterat mycket bra på Fratton Parks relativt lilla plan med ett större hot från inläggsspelet.
Connor Ogilvie var åter efter att ha blivit pappa morgonen innan förra matchen och det var han som överraskande tog högerbacksplatsen. Zak Swanson var ett annat alternativ, men Danny Cowley ville ha erfarenhet av att möta fysiska spelare. Clark Robertson fortsatte som vänsterback.
Efter en pigg inledning av gästerna med en bra chans för Dane Scarlett och en för Ronan Curtis blev spelet ryckigt av många fouls och ett aggressivt hemmalag. Det var faktiskt Burton som var närmast ett mål i första halvlek utan att det var riktigt nära. Joe Powell fick ett gyllene läge när Josh Griffiths slog en svag passning rakt i gapet på honom, men istället för att gå rakt på mål eller spela till Victor Adeboyejo tvekade han och Sean Raggett kunde blockera ett tamt avslut. Signifikativt för ett bottenlag som fortfarande inte gjort mål på hemmaplan.
Portsmouth tog tag i det i andra halvlek när Tom Lowery och Marlon Pack successivt tog över mittfältet och Owen Dale gång på gång utmanade sin vänsterback. En tidig straffsituation viftades bort av domaren, men 0-1 kom till slut. Pack hade fått en handduk av en ung supporter för ett långt inkast, men valde en kort variant till Ogilvie. De båda kombinerade med korta passningar och Pack slog ett inlägg som gick via Sam Hughes in i mål. Det var en riktigt bra boll som hade hittat nätet på ett eller annat sätt och Pack sprang iväg och firade målet med handduksleverantören.
Scarlett gjorde 0-2 men blev oförklarligt avblåst för en foul som rutinerade John Brayford köpte av domaren. Rutinerat att filma efter att man förlorat en duell på egen planhalva. Gåvan från domaren hade mycket väl kunnat ge Burton en poäng eller till och med tre, men när det var enklare att nicka i mål nickade Sam Winnall över från nära håll. Adeboyejo hade sedan en boll inne för att snabbt se en höjd flagga från linjemannen.
Istället för 1-1 kunde gästerna spela av matchen och när Dale fick för mycket utrymme för ett inlägg kunde Colby Bishop stöta in 0-2 och stänga matchen. Det fanns lägen för ytterligare mål i slutskedet, men såväl Joe Piggott som Reeco Hackett sköt utanför.
Pompey 2 - 2 Plymouth
Pompey (4-4-2): Griffiths; Ogilvie, Morrison, Raggett, Robertson (k); Dale (Hackett 81), Pack, Lowery (Morrell 40), Koroma (Curtis 70); Scarlett (Pigott 70), Bishop
Mål: Koroma 41, Hackett 90+4
Gula kort: Pack, Hackett, Bishop, Morrison
Övriga avbytare: Oluwayemi, Swanson, Mingi
Plymouth (3-4-1-2): Cooper; Longwijk, Scarr, Gillesphey (Galloway 70); Edwards (k) (Cosgrove 66), Azaz, Houghton (Randell 66), Mumba; Butcher; Hardie (Ennis 56), Whittaker
Mål: Raggett 74 (og), Ennis 79
Röda kort: Galloway (90+2)
Gula kort: Azaz
Övriga avbytare: Burton, Wilson, Jenkins Davies
Domare: James Bell
Publik: 19009 (1899 gästande)
Favorit i repris. 2-2 igen för tredje gången i rad när dessa lag mötts på Fratton Park. Portsmouth kom till spel med sex raka vinster, Plymouth med fyra. Tvåan mot trean. Dockyard der… Nej, det är inget derby, Calais ligger närmare Portsmouth, men hett är det i varje fall. Det är alltid en rejäl batalj när dessa två klubbar ställs emot varandra. Josh Koroma startade för första gången och det var enda ändringen för hemmalaget. Portsmouth-sonen Matt Butcher startade för gästerna. Först utspelade sig en tyst minut och därefter sjöngs nationalsången. Stämningen var på topp från start på den fullsatta arenan.
Bishop hade första chansen med en nick över från nära håll. Sedan var det mest nästan-lägen för båda lagen innan Mike Cooper reflexräddade Scarlett avslut från nära håll, efter att Koroma klackat fram bollen till honom i straffområdet. Plymouth hade en boll i mål men flaggan lyftes för offside. Hårfint i så fall och då talar jag om håret i armhålan som kan ha varit på fel sida. Det var bättre på den tiden när daylight krävdes mellan anfallare och försvarare för att det skulle bli offside, men det är ju längesedan. På första reprisen såg det ut som att målskytten Finn Azaz var i linje med Lowery när Joe Edwards sköt sitt missriktade skott, men flitigt reprisstuderande Pompey-fans lyckades gräva fram en stillbild som visade att domslutet faktiskt var korrekt. Hökögon från linjemannens sida. Plymouths bänk försökte övertyga fjärdedomaren om att det inte var offside med iFollows repriser. Det gick inte.
Det var större kontrovers i andra änden när Raggetts volleyfösning var på väg in för att hindras av en hands på Nigel Lonwijk ("you can hear from the name that he is a young Dutchman", som Andy Moon kommenterade efternamnet) och jag tror bollen var inne med några decimeters marginal. Det blev inte straff och rött kort och inte heller mål. Det blev ingenting. Portsmouth hade räddats av en linjeman med övermänsklig syn och blivit blåsta av en som borde söka upp Specsavers, allt inom loppet av några minuter. Pompeys bänk försökte övertyga fjärdedomaren om att det var mål/straff och rött kort med hjälp av iFollows repriser. Det gick inte.
Lowery tvingades kliva av med en baklårssträckning strax därefter och Joe Morrell kom in. Det är alltid lika kul att skriva att snittlängden ökar när Morrell byts in, men säkert inte lika kul att läsa om. I varje fall påverkade detta inte hemmalaget negativt. Man fortsatte trycka på och fick till slut utdelning. På andravågen hittade Robertson ut till Koroma med en perfekt passning som Edwards missade sin chansbrytning på. Koroma fick lite yta, tog några kliv framåt, siktade och sköt 1-0 i en fin båge över Cooper.
Det var ett rättvist ledningsmål, men det hade kunnat stå 1-1 i paus när Butcher hittade en fri yta utanför straffområdet och sköt ett lågt skott som Griffiths styrde undan till hörna. Portsmouth hade sedan två kontringar som kunde lett till mål när Scarlett inte kom loss från Bali Mumba och sedan när Dales passning in framför mål inte hittade någon medspelare.
Efter en hafsig start på andra halvlek började Portsmouth återigen trycka på. Koroma sköt i burgaveln och sedan struntade domaren i en otroligt tydlig tröjdragning på Scarlett. Heder till Tottenham-lånet som inte gick omkull, men det där är straff alla dagar i veckan. Danny Cowley fick gult kort istället. En kvart in i andra halvlek började flera spelare i hemmalaget tappa sin explosivitet. Koroma och Scarlett byttes ut tio minuter senare när Plymouth hade börjat ta över. Nationalsången sjöngs ytterligare en gång av hela arenan när klockan tickade upp mot 70 minuter. Ett potentiellt farligt skott täcktes så att Griffiths kunde göra en enkel räddning, men det gick inte att andas ut för bortalaget kom nu i flera vågor av anfall. Någon gång skulle de få till det.
En briljant passning ut till Mumba hittade in bakom Robertson och plötsligt fanns det ytor för pilgrimerna. Mumba tog sig ner mot kortlinjen och slog ett hårt inlägg som Raggett oturligt nickade in i eget mål. Hade han släppt den hade det varit enkelt för Griffiths, men en mittback kan inte ta en sådan risk. Lite mer touch på bollen och det blir hörna. Nu blev det 1-1 och momentum för bortalaget.
Fem minuter senare stod det 1-2 sedan Morgan Whittaker hittat Niall Ennis på offensiv tredjefel. Ennis hade löpt in framför Ogilvie som inte var tillräckligt på tårna. Med en enkel bredsida satte inhopparen bollen i nät och det var ett väldigt fint mål, men jag tror inte att en renodlad högerback hade kommit så fel som Ogilvie gjorde. Ogilvie tog en gruvlig revansch några minuter senare när han räddade ett givet mål med en fantastisk brytning framför egen mållinje när Griffiths var överspelad. Portsmouth hade gått från att trycka på för 2-0 till att hålla nere siffrorna.
Cowleys sista drag var att ersätta Dale med Hackett. Plymouth maskade allt mer utan att det blev några åtgärder. I den 87:e minuten fick Brendan Galloway syna det gula kortet, men det är ju bara symbolik, eller hur? Fem minuter lades till och det hade gott kunnat var ytterligare någon minut. Fem minuter var vad som krävdes för att Raggett skulle kunna kvittera vid senaste 2-2-mötet och fem minuter skulle visa sig räcka även denna gång.
Förväntningarna steg när Pack måttade ett långt inkast, men innan han hann kasta blåste domaren. Morrison hade knuffat lite på Galloway som knuffade tillbaka lite för högt och lite för tydligt. Gult kort till de båda och rött för Galloway. Rutinerat skithuseri av Morrison som gick omkull och reste sig snabbt. Det långa inkastet blev kort till Morrell som kunde avancera in i straffområdet och lyfta in bollen mot mål. Hacketts panna styrde in bollen i bortre hörnet till 2-2 med knappt två minuter kvar av tilläggstiden.
Det blev inte mycket mer speltid efter detta. Domaren lade till en minut för Plymouths maskning och utvisningen, men det var mycket tid som försvann. Hur mycket är egentligen acceptabelt? Jag tittade på slutskedet på efterhandssändningen och klockade de fem stopptidsminuterna. Bollen var i spel 3:20 och då räknar jag in den extra minuten. 40 sekunder maskade Cooper bort genom att hålla i bollen vid två tillfällen. 20 sekunder gick åt när Azaz försökte hindra ett inkast. Utvisningen tog en minut för att Galloway masade sig av planen. Bollen låg på mittpunkten en minut efter målet, men då skulle Plymouths bänk mucka gräl och då rök en halvminut till. Vid 95 spelade minuter hade 2:30 spelats av tilläggstiden effektiv speltid.
Det kanske var rimligt ändå, med tanke på hur mycket bollen är i spel totalt sett under en match, men känslan var verkligen den att det borde lagts till mer tid. Kanske hade en minut till med en man mer lett till den sjunde raka segern. Samtidigt ska jag erkänna att jag var tacksam över att slutsignalen ljöd vid 2-2. Det hade varit en berg och dal-bana och just då var det skönt att det inte blev en förlust. Efter kvitteringen hade Plymouth legat närmast segern och det var hemmalagets enda chans under slutkvarten som målet kom på. Det hade varit en mycket bra och intensiv match och inget lag förtjänade att förlora den. Man måste beundra Plymouths effektivitet. Vid fyra tillfällen gick Pompey bort sig i försvaret. Vid tre av dessa hamnade bollen i nät och vid det fjärde fick Griffiths sträcka ut. Vid 1-2 såg det ut som att det bara kunde bli en vinnare.
Bytena fick inte önskad effekt denna gång. Pompey var beroende av kvickhet och explosivitet. I takt med att Lowery, Koroma, Scarlett och Dale klev av tappade man det, men de tre sistnämnda såg verkligen slitna ut. Det kanske de inte borde så tidigt in på säsongen, men det hade varit ett högt tempo hela matchen. Plymouth hade ridit ut stormen och hade mer explosivitet på sin bänk. Cowleys gjorde nog vad de kunde. Efter en timme borde ledningen varit större, men nu var den inte det och kvitteringen vände matchbilden till bortalagets fördel. I det större perspektivet är 6-3-0 inför landskampsuppehållet väldigt bra siffror. Det fanns farhågor för att laget skulle tappa mark från början med flera sena värvningar. Nu är Portsmouth med från start och har verktygen för att kunna vara med i toppstriden.
