"From The Rugby Team to Stokelona" (Anton Andersson)
Det kom ett mail till redaktionen där Anton Andersson undrade om vi kunde publicera något han hade skrivit. Givetvis kunde vi det och här kommer Antons härliga krönika: "From The Rugby Team to Stokelona". Bra jobbat Anton!
”From The Rugby Team to Stokelona”
Pappa sitter beklämd framför text-teven. En bekant menade en gång att min pappa var en synnerligen egendomlig person. Han brukade nämligen följa sitt lags fotbollsmatcher genom att blint stirra in i text-tevens uttryckslösa mörker under nittio minuter i hopp om ett resultat.
Stoke City – Cambridge United, 2-3.
Vi spelade fotboll i Division 2, numera kallad Sky Bet League One. Trots fullt fokus på ligan efter att ha blivit utslagna av Nuneaton (0-1) och Liverpool (0-8) i FA cupen respektive ligacupen så misslyckades vi för andra året i rad att gå upp till Division 1 via kval. Året var 2001.
Stoke City (då Stoke Ramblers) grundades 1863 och är därmed den näst äldsta professionella fotbollsklubben i världen. Under 1930-talet var Stoke en av de bättre klubbarna i landet och med spelare som Freddie Steele, Harry Sellars och Sir Stanley Matthews hamnade Stoke fyra i högsta divisionen 1936. Säsongen 1946-47, den första efter några års avbrott i och med andra världskriget, var Stoke endast två poäng ifrån att vinna serien efter en mycket stark avslutning.
På fotbollsträningarna alternerade jag alltid mina Stoke-tröjor och på skolgården så var det Peter Thorne mot Zidane, Beckham, och Figo. Parallellt med att jag själv aningslöst sprang runt där så bedrövades samtidigt min far och hans okonstlat likasinnade över resultaten helg efter helg. De som växte upp med ett Stoke som vann ligacupen 1972 och de som växte upp med Gordon Banks, Alan Hudson och Jimmy Greenhoff i de röd-vita tröjorna hade nu fått se sitt lag ligga och skvalpa nere i helvetesdivisionerna alldeles för länge.
Tränaren Tony Pulis skrev på för Stoke en bit in på säsongen 2002-03. Vi var destinerade att åka ur Championship men på något mirakulöst sätt så höll Pulis oss kvar i andradivisionen och han började sedan därpå sitt bygge. År 2008, efter tjugotre års lång väntan, så var vi äntligen tillbaka i finrummet.
Sättet vi spelade fotboll på gjorde att vi som klubb snabbt blev mer och mer kända världen över. Sägner som ”Messi is a truly brilliant player – but could he do it on cold, rainy night in Stoke?” ekade bland journalister och julgranar över hela vårat klot. Britannia Stadium var vårt fort och inte ett lag lämnade Stoke-on-Trent ens med en poäng utan en riktig kamp. Med hjälp av Rory Delap’s då unika inkast ihop med ren och skär laganda samt hårt arbete etsade vi oss snabbt fast till ett stabilt mittenlag i Premier League, världens bästa liga.
Tony Pulis var dock inte färdig där utan 2011 tog han oss till Wembley där vi först slog Bolton med 5-0 i en semi-final men där vi tyvärr senare förlorade finalen mot Manchester City med 0-1 efter en jämn match. Vår prestation räckte dock till spel i Europa och Europa League där klubben och spelarna gjorde oss supportrar väldigt stolta.
Jag nyper mig fortfarande i armen ibland – något annat vore väl nästan lite konstigt. Ni får komma ihåg att jag fortfarande är väldigt ung. När jag växte upp vann aldrig Stoke. Jag fick aldrig se mitt lag på TV och några s.k. ”streams” fanns det inte heller för den delen. Stoke var aldrig med på några datorspel och när vi väl åkte över för att se grabbarna spela på plats så var det oftast endast väldigt glest i publiken. Mycket därför så är det Tony Pulis gjorde för mig och alla andra ”Stokies” oförgätligt. För mig är han den störste och kommer nog för alltid att vara.
Men, det var dags att gå skilda vägar och så här i efterhand är det inte många som har några invändningar.
”Stokelona” är ett nytt binamn som frekvent florerar i tidningar och på sociala medier när man pratar om oss för tillfället. Till skillnad från ”rugby team” som vi länge så fyndigt blev kallade så är nog Stokelona ett smeknamn som både är mer charmfullt och legitimerat.
Med klasspelare som Xherdan Shaqiri, Bojan Krkic, Marko Arnautovic, Ibrahim Afellay, Joselu, Stephen Ireland, Marc Muniesa, Charlie Adam, Glen Johnson, Mame Biram Diouf m.fl. i laget och med en fantastisk tränare i Mark Hughes så förundras jag lika mycket varje gång jag hör någon vräka ur sig något löst som inte alls stämmer gällande Stoke som lag idag. Inte för att det gör mig alltför mycket egentligen, men jag är samtidigt även den förste att erkänna att det är väldigt kul att vi nu till sist börjar få höra och läsa hur folk pratar och skriver gott om Stoke City och vårt helt nya sätt att spela fotboll på mer och mer.
Vi har utvecklats något enormt som klubb och kanske skulle jag nog till och med kunna gå så långt att hävda att vi på ett sätt är den klubben som har utvecklats mest i England de senaste 10-20 åren. Att vi nu har topp 6 som mål kanske det är många som skrattar åt – men det gör inte vi som följer vårat lag vecka ut och vecka in.
Det var med minst sagt bländande fotboll som vi förra helgen fullkomligt blåste förbi Manchester City med 2-0. Jag har nu sett om matchen två gånger och kom ganska så snabbt fram till att jag faktiskt aldrig har sett Stoke spela så bra. Det enda jag är besviken på är att vi inte gjorde tre-fyra mål till, för matchen skulle verkligen likagärna kunnat ha slutat 6-0.
För nästan exakt femton år sedan på dagen så slog vi Scarborough inför 2 336 åskådare hemma på Britannia Stadium. Idag spelar Stoke City mot West Ham United på Viasat Sport klockan 16:00.
Jag kan garantera er att varken jag eller min far följer den på någon text-tv.
Anton Andersson
