Inför Plymouth - Portsmouth
Två lag som följs åt för fjärde säsongen av de fem senaste drabbar samman i en kamp i en tät kvalstrid. De båda nykomlingarna är separerade med en poäng och vinnaren tar ett stort steg mot play-off.
Det är fem omgångar kvar och det är en intensiv strid om de två sista kvalplatserna och de två klubbarna som följts åt genom de fem senaste säsongerna gör upp igen. Plymouth, en poäng före Portsmouth med en match mindre spelad, hade alltid varit steget före. En poäng före 2013-14 tack vare en sen kvittering av Reuben Reid i sista matchen på Fratton Park, betydligt längre före säsongen efter då man nådde kval och Portsmouth slutade på nedre halvan, men sedan möttes de båda i kvalet och Plymouth vann med ett stopptidsmål på Home Park. Planinvasion och hån, men förlust för dem i finalen. Karma. Ny säsong i League 2 och när klubbarna äntligen tog sig upp var Portsmouth till slut före. Det var enda dagen som Portsmouth ledde League 2 och det var en överlägsen målskillnad som avgjorde. Nu skulle väl Portsmouth till slut lägga Plymouth långt bakom sig? Nej, så blev det inte.
"Plymouth ligger före Portsmouth. Sug på den. Och som deras fans har längtat efter detta tillfälle. Jag hade inga problem med att acceptera förlusten mot Blackburn, men att ligga efter Plymouth, om än bara en poäng och med en match mindre spelad, stör mig. Plymouth Herald och den tonåriga Argyleska Twitterbrigaden har gjort det. De har fått mig att känna en sorts rivalitet med Plymouth, en klubb som jag enbart hade positiva känslor för förr. Men extraordinära sviter varar inte för evigt och lagen kommer snart att återvända till mer normala resultat. Det innebär att Plymouth med god marginal klarar kontraktet och att Portsmouth slutar högre upp, men utanför topp sex."
Har jag publicerat detta på Svenska Fans, eller är det bara en hittills opublicerad anteckning? Jag citerar mig själv och jag inser att jag hade fel. Tittar vi på återstående spelschema är det sannolikt att Scunthorpe tar femteplatsen och att Plymouth och Portsmouth gör upp om den sista kvalplatsen, men då utgår jag från oavgjort här. Är det så att vinnaren tar en kvalplats? Ja, mycket möjligt, och jag trodde verkligen inte att vi skulle hamna här. För det första tänkte jag att Plymouths osannolika form, näst bäst i hela serien över 25 senaste omgångarna, skulle bedarra och det för flera veckor sedan. Fel. För det andra trodde jag att Portsmouth långsamt skulle sjunka mot en obehaglig bottenstrid på grund av alla skador på nyckelpositioner. Fel.
Låt oss börja med hemmalaget. Jag är överraskad och inte ensam om det. Visst skrev jag ungefär att om Plymouth fortsätter så som de spelade då skulle de åka ur så det visslar om det. Detta efter att Portsmouth slagit dem med 1-0 på Fratton Park, siffror som borde varit större, men enligt Derek Adams en match som Plymouth lika gärna hade kunnat vinna. Han var ensam om att tycka det och det kändes som en desperat kommentar av en manager oerhört nära att få sparken. Plymouth lät honom vara kvar och det var stort gjort, men också ett av de bästa besluten som kunde fattas av en klubbledning med facit i hand. Från sistaplats till kvalplats. Imponerande. I mina ögon är Adams redan årets manager, oavsett var Plymouth slutar i tabellen.
Jag är absolut inget fan av Adams. Jag tycker han framstår som enögd och fientligt inställd mot andra lag och managers. Jag är inte förtjust i hans taktik där fotboll bara spelas på offensiv tredjedel, men det är väl bättre än Big Sams överdrivet pragmatiska stil antar jag. Och jag accepterar att alla inte verkar i den här branschen för att få kompisar, men lite respekt och ärlighet kan man gott bjuda på. Med det sagt är jag djupt imponerad av hur han vänt skutan. Och det var efter mötet på Fratton Park som allt vände. Fem vinster och tre oavgjorda följde och sedan en svit på sex raka segrar efter en förlust hemma mot Wigan. Home Park har blivit en borg. Sex raka hemmasegrar, däribland 2-0 mot Blackburn och 4-0 mot Southend, men det krävdes två utvisningar för Peterborough innan Plymouth kunde avgöra sent.
Segern mot Peterborough var tursam så det skvätter om det. Liam Shephard sprang bredvid Graham Carey när den sistnämnde oprovocerat kastade sig till marken och fick sin motståndare utvisad. Kronan på verket var en stopptidsstraff som kom till efter en vanlig nickduell. Premier League-meriterade Steven Taylor protesterade till sig ett andra gult kort och hans irritation var förståelig. Vi ska inte dra igång spekulationer om köpta domare, så är det förstås inte, men så mycket otur kan ingen domare ha. Punkt. Carey slog sedan in straffen och med det känns det som att Peterborough har långt till en kvalplats.
Portsmouth har som alla som läst på denna sida vet haft en rejäl skadekris och hårdast drabbat har innermittfältet varit. Paul Paton var mittfältaren som många trodde skulle bidra med stål och rutin i laget, men till mångas förvåning erbjöds han aldrig något kontrakt. Kenny Jackett hade bättre alternativ tyckte han och Paton hamnade i Plymouth. Där har det dock bara blivit 21 minuters spel fördelat över två inhopp och utöver det två matcher på bänken. Det behövdes täckning efter Antoni Sarcevic skada, men istället för Paton är det Jamie Ness som är mannen för dagen. Den 27-årige skotten har gått från läktaren rakt in i laget och imponerat. West Ham-lånet Moses Makasi tar också en plats före Paton liksom rutinerade David Fox. Framåt handlar mycket om nämnde Carey, före detta Åtvidabergsspelaren Ruben Lameiras och vår före detta striker Ryan Taylor. Målskyttet sprids ut jämnt även om Carey står för det mesta. Som vanligt är Plymouth farliga på fasta situationer och Sonny Bradley, som vuxit upp från den omogna killen han var i Portsmouth, är väldigt effektiv framför motståndarens mål.
Vi vänder nu blickarna mot bortalaget. Säsongen har som sagt kantats av skadeproblem och nu är ytterligare en spelare långtidsskadad. Danny Rose, Tareiq Holmes-Dennis och Stephen Henderson har fått sällskap av Christian Oxlade-Chamberlain efter att denne brutit benet när han sparkade i marken på skottträningen. Man kan tycka att det var fel att inte göra en större ansträngning för att ersätta Rose och Stuart O'Keefe (nu tillbaka), men Jackett visade sig ha rätt i att han hade bättre alternativ i sin trupp än de spelare som kunde värvas. Det handlade bara om balans, och Brett Pitman så klart. Sju mål på fem matcher sedan hans comeback, men också suveränt försvarsspel fyra av fem gånger. Genomklappning senast, men laget var steget efter och Rochdale gavs en halvmeter för mycket för många gånger. Men Portsmouth spelar mer efter Pitmans styrkor och tätar framför backlinjen med en triangel med spetsen nedåt. Det gör att Ben Close kan fokusera på att styra spelet med sina passningar och att Gareth Evans får utrymme för sina kraftfulla löpningar. Nathan Thompson spelade framför backlinjen de första matcherna efter sin avstängning medan Anton Walkes tog över rollen från Walsall-matchen. Nu blir Walkes borta två veckor på grund av en sträckning i slutet av matchen mot Rochdale och med det öppnar det sig en möjlighet för förändringar. Jag tror att O'Keefe, som gjorde 30 minuter senast och gjorde det bra, kommer in i ett rakt byte. Det andra alternativet är Dion Donohue och i så fall skulle Close flyttas nedåt ett snäpp och Brandon Haunstrup kliva in som vänsterback.
Vi ska inte underskatta vikten av Portsmouths poäng i Rochdale. Det var en svår match mot ett lag i form som är betydligt bättre än vad tabellen säger. Det är oerhört starkt att komma tillbaka tre gånger när man inte presterar på topp och även om Rochdales vänsterback hade otur som nickade bollen i eget mål var Portsmouths anstormning såpass stark att det krävdes ett mycket starkt försvarsspel för att stå pall. Rochdale stod inte pall och Portsmouth har med det sena självmålet tagit sju poäng på tre matcher på kort tid. Först Walsall borta, sedan Wigan hemma med en dags mindre vila än motståndarna, och sedan då Rochdale borta. Plymouth har gått bra hemma, men Portsmouths 4-1-1 på senaste sex borta är inte heller så tokigt. Det är två lag med starkt självförtroende som möts. Båda lagen plockade upp poäng tursamt senast, men bra och formstarka lag brukar ha tur.
Det blev en lång text detta, men jag känner att den här matchen är stor. Det må vara ett icke-derby, men ingen kan förringa rivaliteten som klubbarna byggt upp genom att nästan hela tiden slåss om samma platser. Och det går inte att tona ner vikten av den här matchen, även om priset är två eller tre bonusmatcher. Är någon av klubbarna redo för Championship? Antagligen inte, men låt oss skjuta på den tanken och bara njuta av spänningen i ett läge där ingen av klubbarna har något att förlora. Inför säsongen trodde jag att Portsmouth skulle befinna sig ungefär här i tabellen i april-maj, men jag trodde aldrig att något av de övriga tre uppflyttade lagen skulle gå så bra. Nu är det alltså sannolikt att ett uppflyttat lag spelar kval trots att Plymouth låg under nedflyttningsstrecket i december och trots att Portsmouth drabbats hårt av skador.
Min elva: Luke McGee - Nathan Thompson, Jack Whatmough, Matt Clarke, Dion Donohue - Stuart O'Keefe - Jamal Lowe, Gareth Evans, Ben Close, Kal Naismith - Brett Pitman.
