Kryss mot Wycombe och sedan uppskjutet
Andra halvan av mars gav en poäng och inga mål. Efter 0-0 mot Wycombe var det spelledigt då två matcher skjutits upp. Portsmouth har fortfarande en liten chans att nå kval, men vi kan redan nu med största säkerhet säga att Portsmouth spelar i League 1 nästa säsong också.
En halv månad har gått sedan senaste uppdateringen och under den tiden har Portsmouth hunnit spela en match. Matchen mot Bolton flyttades då båda klubbarna hade flera spelare på landslagsuppdrag och matchen mot Rotherham fick även den flyttas då de ska spela final i EFL Trophy mot Sutton, som tog sig vidare som etta före Portsmouth i gruppspelet. Den enda matchen som spelats under den här perioden var mot Wycombe, en match Portsmouth hade behövt vinna efter 0-0 i Ipswich och förlusten i Plymouth. Efter att ha gjort en massa mål mot sämre motstånd blev det få avslut framåt och inga mål på dessa två matcher.
Skulle Portsmouth orka resa sig efter förlusten mot Plymouth, som med stor sannolikhet var en spik för mycket i kistan? Kvalhoppet hade funnits där efter åtta raka matcher utan förlust, men när Portsmouth för andra matchen i rad inte kunde testa en målvakt i ett av seriens bättre lag och föll rättvist med matchens enda mål var det lätt att tro att luften hade gått ur spelarna. Förvisso hade man en del oflyt med domaren, som efter matchen erkände för Danny Cowley att George Hirst skulle fått en straff vid 0-0, men även om han hade fattat vad han själv i efterhand ansåg skulle varit det rätta domslutet var Plymouth betydligt farligare framför motståndarmålet. Och var det verkligen straff egentligen? Jag tyckte inte det baserat på vad jag såg på iFollows repriser, vars kameravinkel i ärlighetens namn inte var den bästa.
Efter 0-0 i Ipswich, 0-1 i Plymouth och 0-0 hemma mot Wycombe är det lätt att dra slutsatsen att detta Portsmouth saknar något för att besegra topplagen. Undantag har vi sett, som 4-0 hemma mot Sunderland, 3-2 hemma mot Oxford och 1-0 borta mot Wycombe, men dessa ska vi väga mot tandlösa insatser borta mot Wigan, Sunderland och Milton Keynes samt kollapser borta mot Rotherham och hemma mot Ipswich. Det var upp till bevis mot Wycombe.
Portsmouth 0 - 0 Wycombe
Pompey (3-4-1-2): Bazunu; Carter, Raggett, Robertson (k); Romeo, Thompson (Morrell 57), Tunnicliffe, Ogilvie; Harness (Curtis 80); Hirst, Walker (Jacobs 57)
Gula kort: Raggett, Carter, Robertson
Övriga avbytare: Webber, Hume, Mingi, O’Brien
Wycombe (4-1-4-1): Stockdale; McCarthy, Stewart, Tafazolli, Jacobson (k); Scowen; McCleary, Horgan, Wing, Mehmeti (Hanlan 63); Vokes (Akinfenwa 85)
Gula kort: Stewart
Övriga avbytare: Dickinson, Grimmer, Forino, Young, Wheeler
Domare: Benjamin Speedie
Publik: 15092 (958 gästande)
Det blev inga mål framåt denna gången heller och gästerna var ett litet nummer större matchen igenom. Vissa påpekade att avslutsstatistiken sade allt om lagens approach till denna match. 6-15 i avslut och 1-4 i avslut på mål och lägg till att Portsmouths bästa spelare var målvakten Gavin Bazunu, mittbacken Hayden Carter och vingbacken Conor Ogilvie. Så Wycombe var alltså mer offensiva. Jag håller inte med. Wycombe är ett defensivt lag som gör allt för att rycka sönder matchbilden. Det är imponerande hur de lyckas packa sitt eget straffområde med nästan hela laget och ändå skapa ett friläge, ett halvt friläge och en offensiv frispark som alla tre tvingade fram det bästa hos Bazunu. Anis Mehmeti gjorde allt rätt på sitt friläge, men Bazunu räddade med en benparad av högsta klass. Sam Vokes tog bollen runt Bazunu, men irländaren sträckte ut handen precis där bollen slogs. Lewis Wings frispark var på väg mot krysset, men där var Bazunus vänstra hand i vägen.
Det var inte ett sprudlande Wycombe, men det var ett tyngre och farligare Wycombe. Det var ett Portsmouth som för tredje matchen i rad inte hade tillräckligt med explosivitet i offensiv tredjedel. Det gick lite för långsamt och sedan behövde man såga sig igenom sju utespelare på liten yta. Det gick nästan vid ett par tillfällen. Bästa chansen fick Ronan Curtis efter att bollen studsat till honom i straffområdet. Avslutet gick dock i burgaveln och det var ytterligare ett frustrerande dåligt tillslag av en spelare som har ambitioner bortom den här divisionen.
Men även här hade matchens karaktär kunnat ändras om domaren hade fattat en annat beslut, och den här gången var det ingen tvekan om att det blev fel. Hirst sprang sig fri på en rensning med Ryan Tafazolli hängandes i ryggen. Tafazolli rev och slet i tröjan och armarna utan att lyckas på omkull Hirst, men tillräckligt för att sakta ner honom så pass mycket att David Stockdale hann komma ut för att stoppa avslutet. I minst tio meter av löpduellen höll Tafazolli fast i Hirst och hade han gått omkull där hade vilken domare som helst dömt målchansutvisning. Det går att tänka att han kom till avslut och därför blev han inte hindrad, men domaren hade en annan förklaring till Danny Cowley efter matchen: det var ingen foul eftersom Hirst inte hade kunnat hinna ikapp bollen. Detta till trots att Hirst faktiskt avslutade med att tåa bollen i bröstet på Stockdale en meter från målvakten.
En bra domare hade konstaterat att han inte fick en rimlig chans att spela på bollen, men bra domare ser vi sällan i League 1. Den som dömde i Plymouth var så bra som de kan vara på den här nivån. Å andra sidan, när vi ser hur Curtis skickar tre av fyra hörnor och frisparkar för långt, för kort, för högt eller för lågt med en enastående brist på precision kanske vi inte ska ställa så höga krav på domarna.
I slutändan är det en kombination av saker som bidrar till att Portsmouth inte når kval. Det är en trupp med stora brister i karaktär som inledde säsongen, men som Cowleys kunde fixa till i januari. Det är en trupp som är för liten som följd av strategin kvalitet före kvantitet och med det har man inte råd med att Jayden Reid missar hela säsongen och Reeco Hackett, Shaun Williams och Michael Jacobs en tredjedel när det inte finns juniorer som är redo att spela seniorfotboll. Det är en bragd i sig att gå åtta matcher i rad med 13-14 seniora utespelare att tillgå även om offensiven inte höll mot de bättre lagen i de tre senaste matcherna. Raden 6-3-2 efter att januarifönstret stängdes är inte så tokig trots allt.
Men som sagt, offensiven håller inte mot de bästa lagen. Satsningen på Tyler Walker har inte gått hem ännu och vi kan förklara det med att han inte var i matchform när han anlände och åkte på en fotskada i samma match där han gjorde sitt första mål. Oflyt för en spelare som ändå visar med sitt rörelsemönster och sitt tillslag att han håller hög klass, även om det inte funkat framför mål. Det är svårt att värva en forward i form i januari och det får man acceptera.
Ett långt uppehåll när andra har spelat har haft negativ inverkan på Portsmouths redan lilla chans att nå kval. Sheffield W och Plymouth är sannolikt utom räckhåll redan imorgon kväll. Förhoppningsvis kan Plymouth vinna mot Oxford, vilket skulle ge ett litet halmstrå till Portsmouth även om Oxford egentligen är för bra för att kunna tappa ett sådant försprång. Vi kan räkna med tio-elva poäng upp till Wycombe, Oxford och Sunderland med två matcher färre spelade. Två av dessa måste passeras, och utöver det Ipswich.
Jag vet inte hur det är att vara professionell idrottare och jag vet inte hur det är att försöka ta igen ett såpass stort avstånd. Vi kan tycka att professionella spelare ska ge allt i alla matcher, men vi kan också acceptera att motivationen inte alltid kan vara på topp. Framförallt kan det smyga sig in en mental trötthet när ett lag ska spela match var tredje eller var fjärde dag om det inte finns tillräckligt med utvilade spelare att byta med, och det är ju så det är. Truppen är tunn och två och en halv vecka utan spel gör varken till eller från hur många spelare som är tillgängliga. Men slitna spelare kan ladda batterierna för tre och en halv veckas intensivt matchande. Därför kommer avbrottet lägligt. Nu gäller det också att gruppen har lärt sig av covidavbrottet i vintras, då det tog ett par veckor innan laget kom igång.
Det finns fortfarande något att kämpa för även om det är avlägset. Viktigast i sammanhanget är att säsongen inte ebbar ut i ett antiklimax. Laget behöver visa att det är att räkna med nästa säsong, och med det kan man tycka att Portsmouth åtminstone visa att man kan vinna mot Wigan och Rotherham hemma, samt stå upp mot Sheffield Wednesday borta. Sex vinster på de åtta sista matcherna skulle nog placera laget nära sjätteplatsen i slutändan, och markera ett bra resultat efter denna transitionssäsong.
