Har det någonsin gjort så ont?
Jag ska säga sanningen... Men den smärtar ibland.
Som vanligt var man extra spänd inför en sådan här match.
Liverpools chans att återupprätta sin heder sa jag till mina vänner.
Å en sådan chans tar de!
2-2 blev det och hedern är nog i behåll. Det var onekligen ett fall framåt, med tanke på hur det sett ut på sistone. Flera saker fanns att glädjas åt. Men jag frågar mig ändå:
Har det någonsin gjort så ont att titta på Liverpool?
Det var ett tag sedan kan jag säga.
För i går kom den, svart på vitt.
Sanningen.
Obarmhärtig och i sin mest brutala form.
Jag led igår och jag lider idag.
Heskey sena mål var underbart skönt och plåster på såren som den senaste tidens resultat rivit upp. Men sanningen svider ändå.
Vi är tillbaka
I drygt fem minuter var jag optimistisk och glad. Då lutade jag mig tillbaka i soffan, åt några chips och frågade rakt ut i luften:
"Hur i hela världen kunde vi undvika att vinna på två och en halv månad när vi faktiskt kan spela fotboll."
Sedan hann jag bara säga, "nu får du ta o jobba hem Sami", och så var det 1-0 till Arsenal.
Resten av halvleken är ett enda långt lidande.
Vi skapar visserligen tillräckligt med chanser för att det ska vara godkänt mot ett lag som Arsenal, men vad hjälper det när spelet på resten av planen ser ut som det gör??
Det är en fråga som alla belackare av "tråkiga Liverpool" borde ställa sig.
Gerard Houllier sa efter matchen att Liverpool är tillbaka. Jag är tveksam.
Det enda som var tillbaka var det Liverpool så som det såg ut en gång innan fransmannen tog över, med tafatt försvarsspel och ivrigt, men ofta variationsfattigt, anfallsspel.
För mig är det nu tydligt att Gerard Houllier misslyckats med sitt upplägg att göra Liverpool till ett starkare och mer offensivt lag den här säsongen.
Det slutgiltiga steget mot toppen blev för stort och det kom för hastigt.
Det är uppenbart att vi saknar stabilitet och harmoni för tillfället. Spelarna är helt enkelt inte bekväma med den nya spelstilen.
Vi försöker spela offensivt och jobbar hela tiden för att ställa om snabbt när vi erövrat bollen. Men passningsspelet blir lidande och vi får inte med oss hela laget.
Innermittfältet hamnar för långt ner i banan och variationsmöjligheterna blir för få. Samtidigt som vi aldrig kan etablera något tryck.
När vi sedan förlorar bollen har vi ett mycket avlångt lag, med spelare över hela planen, och det är det sämsta du kan ha i fotboll.
Arsenal kunde igår ta sig ända fram till vårat straffområde bara genom att praktisera kvadraten (fyra mot en, eller max två), och så har det inte sett ut förr.
Man skulle kunna säga att försöket att bli offensivare egentligen bara resulterat i en försvagad defensiv.
Det hade kanske kommit av sig självt
Kanske litade Houllier lite väl mycket på sin taktik-tavla för uppenbarligen var laget inte redo för en sådan förändring.
Kanske hade allt löst sig av sig självt med lite mer tålamod.
Vi gjorde faktiskt flera strålande matcher under fjolåret, med mycket fint anfallsspel, och kanske hade dessa tillfällen kommit lite tätare i takt med att laget spelades samman.
Jag tror att ökad erfarenhet, kombinerat med några kloka nyförvärv (och det tycker jag i många fall att Houllier har gjort), utvecklar ett lag snarare än några streck på en whiteboardtavla.
Sedan är det givetvis inte bara Houllier som misslyckats. Våra dåliga resultat har många orsaker och det finns flera spelare som inte presterat vad man kan förvänta sig.
Att Danny Murphy igår igen var blek i en betydande match mot starkt motstånd är mycket oroväckande.
Att Steven Gerrard hamnar för långt ner i banan under anfallen och att Owen missar lägen kändes inte heller bra. Men inte på samma sätt då Steven är på rätt väg och Michael åtminstone kommer igenom några gånger.
Dietmar Hamann var saknad också. Såklart.
Men faktum är att jag kan tjata på hur mycket jag vill om formsvackor, skador och missade chanser. Det spelar liksom ingen roll.
Sanningen går inte att blunda för. Inte som den uppenbarade sig igår.
Svart som synden med vit bakgrund.
Och jag ska säga sanningen. I fjol kunde jag, vid ett flertal tillfällen, med gott samvete säga att Liverpool var en värdig titelutmanare till Arsenal och Man Utd. Utan att se på mig själv som en enögd idiot.
Det kan jag nog inte idag. Faktiskt.
Sanningen säger nämligen något annat och den sanningen svider mer än en förlust på the Valley när vi spelar avsevärt sämre än igår.
Till sist. Arsene Wenger må vara en enastående tränare, men särskilt duktig på att ta motgångar är han inte.
Å ena sidan accepterar han och förstår när en domare hittar på en tröjdragning som inte finns, men när en annan herre inte förmår döma efter hans tycke i en i det närmaste omöjlig 50-50-situation, då passar det att klaga.
