Long Live the King................del 2
at least that´s what we say today!
Efter att Tony Pulis lämnade Stoke City den 21:e maj 2013 var det många som undrade vem som skulle få äran att ersätta honom. Ordförande Peter Coates som är Stokefödd och en ”Stokie” hela sitt liv var inte långsam att hitta en ersättare. Endast 9 dagar senare stod det klart: Mark Hughes hade fått jobbet.
Som Pulis är Hughes från Wales. Han hade en mer framgångsrik karriär som spelare än Pulis. Hughes hade spelat för Man. U, Barcelona, Bayern München och Chelsea bl.a. men många Stoke fans blev besvikna och undrade hur det skulle gå eftersom hans tränarkarriär inte var så framgångsrik.
Hans senaste jobb var som tränare i QPR. Ett jobb som han hade mindre än ett år innan han fick kicken i november 2012. Som tränare för Londonlaget hade han fått en hel del pengar som användes flitigt; över 10 spelare köptes in. Men det konstiga var att nästan alla nyförvärv floppade t.ex. Kieron Dyer, Andrew Johnson, Park Ji-Sung, Julian Hoilett och José Bosingwa.
Pulis anhängare var inte långsamma att säga vilket misstag Coates hade gjort och att vi skulle ångra oss att vi kickade Sir Tony. En sak visste alla: att detta var Hughes sista chans att träna ett lag i Englands högsta liga.
Många Stokies ville se ett mer attraktivt spel. Många hade tröttnat på Pulis (enda?) taktik. Man ville ha underhållning. Hughes sa att det skulle ta tid och att han skulle införa mer passningsspel men Rom byggdes inte på en dag.
Säsongens första match var mot Liverpool borta där vi fick stryk 1 – 0 men missade en straff i sista minuterna. Veckan därpå mötte vi nykomlingarna Crystal Palace. Här var en viktig match ansåg jag. Skulle Stoke ha fått stryk mot ett lag som de förväntades vinna emot skulle Hughes redan då ha haft publiken mot sig.
Men laget vann 2 – 1 (trots underläge efter första halvlek) och alla kunde andas ut. Veckan därpå åkte laget ner till London och slog West Ham 1 – 0. Laget fick t.o.m. mycket beröm från median över hur bra de hade spelat.
Man City var vår nästa motståndare och i ärlighetens namn kan laget från Manchester vara mycket tacksamt att de fick en pinne hem. Stoke borde ha vunnit.
Laget spelade bra och fick poäng därför var fansen glada. Men sedan mötte vi Norwich hemma. Alla väntade på en enkel hemmavinst men Norwich kontrollerade matchen och vann 1 – 0. Spelet hade låst sig. De nästa 8 matcherna vann vi bara en enda gång, mot Sunderland som fick spela nästan hela matchen med 10 man.
Laget rasade i tabellen. Givetvis började tjatet om Hughes. Många ansåg att det inte fanns det gamla ”fighting spirit” som blev en symbol under Pulis. Laget hade gjort endast 12 mål på 14 matcher. Det var så illa att vår målvakt delade ledningen i skytteligan fram till november tack vare målet i vinden mot Southampton.
Den 7:e december skulle Stoke möta Chelsea hemma. När matchen spelades låg Stoke under strecket och inga väntade poäng för The Potters. Här var vårt 11:e möte mot dem i PL sammanhang och ingen seger hade noterats för vår del.
Men med en salig blandning av tur, kamp och ett underbart mål i slutminuterna kunde Stoke vinna 3 – 2. Tack vare detta fick både Stoke och framför allt Hughes lite andrum.
Men mellan annandag jul och den 1:e februari gick det riktigt dåligt: endast en pinne på 6 ligamatcher. Många fruktade över framtiden. Laget låg 3 poäng över strecket men hade spelat en match mer. Ännu värre var att de följande 5 matcherna var mot lag i den övre halvan.
Först upp var mot Man. United hemma den 1:e februari. 10 gånger hade vi mött dem innan i PL och endast en poäng hade vi vunnit. Dessutom spelade Robin van Persie som alltid gör mål mot oss (9 på de senaste 8 matcherna).
Givetvis gjorde han mål men Charlie Adam gjorde 2 som innebar seger och 3 viktiga poäng. Det är inte långt mellan Stoke och Manchester och matchen betyder alltid mycket för Stokeanhängare.
Men facit i hand kan man säga allt lossnade tack vare vinsten mot Man U. En månad senare slog vi Arsenal hemma 1 – 0 och efter en oavgjord match mot Norwich borta, vann vi 3 matcher i rad.
En av dessa matcher var mot Aston Villa borta och trots att vi låg under tidigt i matchen kunde vi vända den och vann hela 4 – 1.
Inte nog med segrar, laget spelade dessutom attraktivt. Det var ett helt annat Stoke. Matchen mot Villa är ett typiskt exempel. För mig (och många andra) spelade vi den roligaste fotboll vi har gjort på många år under denna match. Jag fick många SMS under matchen från vänner och bekantar som skrev: ”Är detta verkligen Stoke vi titta på?
Säsongen är nu slut och Stoke hamnade i den övre halvan i PL för första gången någonsin och den första gången i Englands högsta division sedan 1975 när lagets stjärnor var: Peter Shilton, Jimmy Greenhoff och inte minst Alan Hudson.
En bragd till är att Stoke som är 151 år gammalt slutade som bästa lag i ”The Midlands” område. Något som aldrig har hänt innan.
Så det är klart att Mark Hughes har lyckats. Han har lyckats inte bara att förvandla Stoke till ett mer attraktivt lag men de har vunnit mot topplag. Hemmavinster mot Chelsea, Man U och Arsenal är ett strålande facit.
En stor anledning till varför han lyckades anser jag är att alla hans nyförvärv lyckades (motsats till hur det var i QPR). Nya spelare som: Stephan Ireland, Oussama Assardi (visserligen endast på lån än så länge), Erik Peters, Marc Muniesa och Marko Arnautovic har varit framgångsrika. Eller rättare sagt att de har varit framgångsrika den senare halvan av säsongen.
Många av dessa började svagt; inte minst Arnautovic som retade gallfeber på de flesta Stokefans i början med sin loja attityd. Nu avgudas han.
Men förmodligen det bästa Hughes gjorde på transfermarknaden var i januari när han lyckade byta Kenwyn Jones för Cardiffs Peter Odemwigie. Peter har lyckats bra. Han är något som Stokefans har skrikit efter i flera år dvs. en snabb målfarlig anfallare. Så mycket han har betytt för laget.
Den enda nyförvärv som har misslyckats är den som fick den största uppmärksamheten här i Sverige. Det var när Hughes lånade svensken John Guidetti. Guidetti som man lugnt kan påstå inte är så blyg av sig har inte ens startat en match. Mannen som skulle bli nästa Zlatan kanske blir nästa Johnny Rödlund istället. Det återstår att se.
Nu är vår gamla tränare: Tony Pulis glömd och alla är nöjda med Mark Hughes. Men hur kommer det att gå nästa år? Givetvis hoppas vi Stokies att vi kan bygga på detta och locka fler attraktiva spelare till vår klubb och hamna ännu högre upp i tabellen men man får inte glömma: Mikael Laudrup gjorde en fantastisk första säsong i Swansea och Steve Clarke likadan i WBA. Kanske var de för framgångsrika för när laget hamnade i en svacka året därpå, visade fansen sitt missnöje. Bägge 2 fick kicken (något som var otänkbart 12 månader innan).
Det finns endast 2 säkra saker när det gäller fotboll:
Bollen är rund och supportrar ändrar sina åsikter om spelare och tränare oftare än de byter sina underkläder.
Slutligen måste jag bara gratulera Tony Pulis för jobbet han har gjort med Crystal Palace. Helt fantastiskt. Så nu hoppas jag att han inser att Peter Coates hade rätt: Både Stoke och Tony behövde något nytt.
