Flygande skor & Dubbelnonsens - Elake Daves Krönika (Del 1)
En nästan saklig och korrekt framställd analys över hur skor rör sig i luften och hur whiskey påverkar sinnesstämningen.
Manchester United tog sig an Arsenal i FA cupen och fick sig en värdemätare på hur det stod till med titelformen. Föga oväntat gick det åt pipsvängen. Arsenal hade fräckheten att inte falla i sömn över Uniteds beryktade titelform och när dessutom Giggs bestämde sig för att Rozenthal inte skulle skämmas ensam i historieböckerna över engelsk fotboll så var saken biff. 2-0 till gästerna och ännu plattare näsor på Man Utd spelarna.
Naturligtvis var hela saken inte avgjord med bara matchen. Dags för Rond 2 – Eftersnacket.
Först ut var Ferguson som kritiserade Arsenalspelarna för att påverka domaren genom att starta diskussionsklubb för varje domslut. Onekligen hade han en poäng. Manchester United kom till spel lika tända som noshörningar på amfetamin och utdelade Steven Gerrard tacklingar som det vore provsmakning på Ica. Arsenal tog dock det säkra före det osäkra och slängde sig i god tid innan tacklingarna träffade och lade istället sin kraft på att diskutera med domaren huruvida noshörningar verkligen är tillåtna på plan. Efter Fergusons utspel ville förstås inte Wenger vara sämre utan replikerade syrligt att Manchester United spelarna var dumma som ville skrämma de stackars Arsenal spelarna. Jojo, vi vet alla att elefanter likt Vieira blir jätterädda när möss som Scholes kommer rusande. Bägge coacherna utbytte sedan små artigheter och väl kamouflerade förolämpningar och värre än så urartade aldrig ordkriget, till min stora besvikelse vill jag förstås tillägga. Ordkrigen mellan dessa båda herrar är legendariske och jag kan inte låta bli att känna att detta blev lite utvattnat. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det rådde alldeles för mycket ömsesidig respekt efter allt gemensamt whiskeydrickande under åren och att de nu börjat förstå varandra alltför väl.
Istället fick Ferguson svara för rond 3 alldeles själv. Tydligen stormade han in i omklädningsrummet efter matchen och sparkade till en sko som flög iväg och träffade Beckham i ena ögonbrynet. Media drabbades förstås av kollektivt lyckorus av denna händelse och började genast fila på rubriker och placera Beckham i 97 andra klubbar. För att till fullo förstå denna händelse måste man känna till en grundläggande sak. Ferguson är en coach av den gamla skolan. Fostrad och gjuten i samma mallar som Jock Stein, Bill Shankley, Bob Paisley och andra legendarer så har han en passion, en glöd och framförallt en järnvilja. En järnvilja som kan försätta berg, eller i detta fall fotbollsskor. Detta är ingen coach i Svennis anda som sitter iskall och funderar över morgondagens middag eller utanför vems dörr han har glömt sina skor idag när laget förlorar med 1-3 mot kolonierna. Istället är det den typ av coach som använder känslor som främsta attribut och likt president Bush skapar en ”vi mot resten av världen” –stämning i sina trupper. Det kan sägas vara förlegat, det kan sägas vara passé men ingen kan någonsin förneka att det fungerar. Ibland måste man bli arg för att nå fram. Särskilt när man har att göra med fotbollsspelare vars akademiska bedrifter är jämförbara med svenskt mellanstadium och vars ide om att resonera är att skicka fram sin agent. Och jag för min del har inget att invända. Vem skulle vilja ha en coach som kom in i omklädningsrummet efter en insats som Uniteds och sade: ”Det var bra jobbat trots allt pojkar, ni visade prov på fin karaktär, Lyssna inte på media, dom är så resultatfixerade” Jag säger bara bah, bah och bah. Dubbeltrams och toknonsens. Fotboll handlar om att vinna, ingenting annat. Man vinner genom att göra fler mål än motståndarna, inte genom att småjogga med rak rygg och lita till att alla andra gör nåt då man själv är alldeles för upptagen med att beundra sin egen karaktär eller vinka till sin fru. Ej heller vinner man genom att efter matchen framhålla: "Jamen okej asså, dom kanske gjorde 8 mål och vi gjorde inget... men vi har en jättefin stämning i truppen och jag känner verkligen att vi har blivit riktiga kompisar nu. T ex så hjälpte spelare A spelare B med matteläxorna på bussen och jag tycker det var så himla fint gjort så A fick spela hela matchen trots att han var lite ur form."
Spelar man så erbarmligt jättesämst som Man Utd gjorde mot Arsenal så förtjänar man en utskällning och att det regnar skor. ”Management by footwear” om man så vill. Coacher som tar sig för hjärtat och spelar spelare i någon fåfäng form av sympati för spelarens usla framgångar har ingen plats i dagens toppfotboll.
Del 2 av krönikan som behandlar de övriga FA-cupmatcherna finns här:
Del 2
