Antilogik & Ligasegrar - Elake Daves Krönika (Del III)
De sista ickeobjektiva orden om Manchester United, Arsenal och ligasegrar.
Efter Arsenals poängtapp mot Bolton på lördagen hade Manchester United på söndagen chansen att rycka sig åt en fem-poängs ledning i ligan före Arsenal. För att uppnå detta krävdes seger över Tottenham på White Hart Lane. Hemmalaget hade värmt upp veckan innan med att spela säsongens sämsta match mot Manchester City så allting talade för att det skulle bli en bekväm resa för Man Utd. Hur skulle ett Tottenham som varit så dåligt mot City ens ha skuggan av en chans mot mäktiga Man Utd? Genom fotbollens underbara antilogik förstås, inget blir någonsin som man tänkt sig.
Missförstå mig rätt nu. Tottenham var lika skandalöst dåligt som mot City. Backlinjen liknade mest förvirrade höns och mittfältet i den form det fanns något var hopplöst utklassat. Inte nog med att japanen Toda fanns på plan för att sälja lite tröjor (inte sjutton var han där för att spela fotboll, den saken stod fullständigt klar). Teddy Sheringham tycktes mest benägen att hjälpa sin gamla klubb genom att göra självmål och faktum är att av utespelarna var Robbie Keane den enda som gjorde ett någotsånär stabilt intryck. Inte för att det hjälpte något eftersom han allt som oftast var ensam mot fyra backar men det är säkert skönt för Tottenham att se att man har något som liknar ett offensivt vapen trots allt.
Vad Tottenham däremot hade var en målvakt som tydligen hört talas om Manchester Uniteds planer på att köpa en målvakt till sommaren. Hans uppvisning var bland det svettigaste som setts. Gång på annan frustrerade han Ruud van Nistelrooy som i slutet av första halvlek såg helt gråtfärdig ut. Det var nickar, frilägen, skott, allt som tänkas kan. Chans efter chans skapades framför Keller men amerikanen hade bestämt sig för att detta var hans show. När Manchester United till slut lyckades spräcka nollan var föga förvånande Nistelrooy inte inblandad alls. Istället var det krutpaketet Paul Scholes som i sedvanlig ordning hoppade högst i straffområdet på ett inlägg från Giggs. Enligt alla officiella papper är Paul Scholes 5’7” feet, vilket då blir någonstans mellan 170,18 – 172,71 cm (det ska vara engelsmän till att ha sådant längdsystem där ingen vet exakt hur lång någon är. Det är som maten. Ingen vet hur länge grönsaker egentligen ska koka men låter man stå det i tre timmar så har man åtminstone täckt in alla möjligheter.). Men givetvis måste han spela i någon form av platåskor. Det är den enda förklaring jag kan tänka mig till att han gång på gång når högst och nickar in bollar i den mängd han gör.
På övertid fick också Nistelrooy sista skrattet när han fastställde slutresultatet till 2-0 för Manchester United, fem poängs ledning och en klar chans att ta hem ligan.
Ett sådant scenario borde betyda att allt är frid och fröjd hos Manchester United? Icke sa Nicke, eller rättare sagt Barthez. Jag nämnde ovan att Man Utd söker målvakter.
Barthez som var petad i denna match beklagade sig för fransk press eller en vän (Det är lite oklart i media vad som gäller.) att han uppenbarligen inte var bra nog för att spela.
Ferguson var mer diplomatisk och sa att Barthez behövde vila vilket på i pressen snabbt översattes till: ”Han var absolut superkass mot Real Madrid och det är hans fel att vi är utslagna, nu ska han ta mig sjutton straffas för det. Vore han engelsman skulle vi skeppa honom till kolonierna men nu nöjer vi oss med att sätta honom på Tottenhams läktare.”
Saken är att det inte är så dumt som det låter. Barthez framtid har varit under spekulation många gånger förut, särskilt efter dundertabbarna mot Deportivo och Arsenal förra säsongen. Hans fru har också enligt vissa källor uttryckt en viss ovilja mot att bo i Manchester (och vem kan klandra henne för det?). Allting sammantaget så kan detta vara en de få gångerna media har fått allting rätt. Å andra sidan kan det lika gärna vara så att Barthez, som Ferguson säger, behöver vila. Vad gäller målvaktsletandet så har ingen av andremålvakterna Ricardo eller Carroll övertygat de få gånger de fått chansen och ingen av dem är på sikt en arvtagare till Barthez.
Så var cirkus Beckham över för denna gång. Real Madrid vill inte ha honom, Man Utd vill inte sälja honom och Beckham själv vill stanna. Någon som på fullt allvar tror att detta innebär att spekulationerna om hans framtid upphör? Tänkte väl det, Milan är tydligen det nya laget som ska köpa honom. Frågan är bara vad de tänker betala med. Monopolpengar och skuldsedlar kanske funkar i Italien men det är inte troligt att Man Utd går på den Laziobluffen igen.
Men det kunde ju vara värre, tillåt mig att avsluta denna krönika med att berätta vad som hände när Atlético Madrid firade 100 år genom att spela mot Osanu. Givetvis förlorade man, det är ju en del av själen i Atlético, men det var sättet man förlorade på som fick klubbpresidenten Jesús Gil att utbrista följande harang:
”Det var en skam. Jag är så trött på dessa förmögenhetstjänade såkallade professionella spelare som inte har någon känsla för klubben. Det fanns ingen kamp, ingen vilja, ingen anda. Ingenting. De förtjänar inte att leva!”
Det finns alltså ledare som får Sir Alex Ferguson att framstå som rena rama Svennis, vem hade trott det?