Shut up you southern muppet - Elake Daves Krönika (Del 1)
Nu i en helt ny smak med ännu fler bokstäver än någonsin tidigare! Känsliga läsare varnas.
Säsongen är slut!
De blivande mästarna höll inte hela vägen. Vad som så länge såg ut att vara en ren formsak för Arsenal visade sig vid närmare granskning inte hålla måttet när Manchester United kavlade upp ärmarna och började ta i. Trots ledning större delen av säsongen fick Arsenal se sig besegrade på upploppet av ett vilt spurtande Man Utd. Detta var Manchester Uniteds åttonde seger på elva säsonger och av Wengers berömda tal om maktskifte återstår endast förlägenhet.
Det har varit en omtumlande säsong såväl i toppen som i botten. Vem hade t ex trott att Manchester United skulle vinna ligan efter att ha sett laget så patetiskt kapitulera mot Manchester City i november? Inte jag. Jag har fått tillbringa de senaste veckorna med att försöka förklara hur jag kunde vara så naiv och enfaldig att jag räknade ut Manchester United fastän historien visar gång på gång att man aldrig aldrig aldrig kan räkna bort Fergusons pojkar. Inte vet jag. Jag skyller på att jag var tillfälligt sinnesförvirrad och bländad av Arsenals spel samtidigt som jag var frustrerad över Manchester Uniteds version av desamma.
Två nyckelord denna säsong har varit ekonomi och ursäkter. Efter transfermarknadens kollaps och TV-bolagens ovilja att betala mer än skäliga priser har pengarna tagit slut inom fotbollen. Klubb efter klubb måste nu anpassa sig till verkligheten och inse att man inte kan spendera monopolpengar säsong efter säsong. Värst drabbade var Leeds som efter åratal av lyxkonsumtion en dag tittade i plånboken, fann den tom och alla kreditkort sönderklippta. Vild panik förstås och trots utförsäljningar av truppen har man fortfarande en ekonomiskt kris djupare än Marianergraven. T o m anrika klubbar som Arsenal finner tiderna kärva och man ser över sina utgifter samtidigt som man desperat försöker få någon ordning i byggandet av sin nya arena.
Ursäkter förtjänar egentligen en egen uppsats. Att Wenger har selektiv syn är lika bekant som att Ferguson har en relativ tidsuppfattning. Denna säsong är det dock Liverpools coach Houllier i hård konkurrens med Blackburns Souness och Aston Villas Graham Taylor som har stått för de flesta märkliga uttalanden. Från Houlliers ”Mina spelare är så trötta efter VM” till Graham Taylors ”Aston Villa har aldrig spelat långbollar på flit”. Var går egentligen gränsen mellan ursäkt och lögn? Eller för all del mellan dumhet och ignorans.
En sak man bör ha fullständigt klart för sig, och här förväntar jag mig att särskilt Arsenals
Wenger och Liverpools Houllier lyssnar extra noga, är att varje lag styr sitt eget öde. När säsongen startar är förutsättningarna givna och gäller samtliga lag: vinner man alla sina matcher så vinner man ligan. Enklare än så kan det inte bli.
Ändå hör vi gång efter annan coacher och spelare stå och gnälla över om inte det hade hänt, om inte det hade varit för just den tacklingen, eller det stolpskottet, eller den skadan, eller det faktum att gräset var alldeles för högt etc. etc.…
Jag kan inte låta bli att förvånas över att inte fler journalister avbryter utläggningarna och stillsamt skjuter in: ”Well, life sux, Get a helmet.”
När alla poäng är sammanräknade får man den plats man förtjänar, varken mer eller mindre. Det förvånar mig oupphörligen hur just fotbollssupportrar, för att inte nämna coacher och diverse skribenter, tycks tro att det finns en rättvisa i fotboll. Det finns inte ens någon rättvisa i världen för guds skull. Varför skulle just fotbollen vara annorlunda?
Världens är orättvis, deal with it som jänkarna säger. Den enda form av rättvisa som finns är att livet är lika orättvist för alla, vilket innebär att allting jämnar ut sig med tiden.
Det första och största bitterhetspriset går naturligtvis till Arsene Wenger efter sina utspel när Manchester United så snopet gick och vann ligan. Det gick inte att få tyst på hans eviga uttalanden om att Arsenal var bäst i England - och antagligen i världen - ändå. Vad spelar det för roll att man kom tvåa i ligan och åkte ur Champions League i andra gruppspelet? Enligt Wenger hade man genom den fina fotboll man spelat under säsongens inledning och det faktum att man var i FA-Cup final bevisat för alla att man var Englands bästa lag och antagligen världens bästa också.
Självförtroende är bra men självbedrägeri är dåligt. Visst, Arsenal var b-r-a under hösten. Man spelade fotboll som sällan skådats i England och det var en ren fröjd att se de franske musketörerna slå ner bönderna på fotbollsplan. Icke desto mindre gick spelet i baklås efter nyår. Först åkte man ur Champions League efter att i andra gruppspelet endast mäktat med en enda seger och efter det gick spelet i baklås i ligan också. Detta avslöjade obarmhärtigt att hur elegant ytan än var i Arsenal så stod inte allt rätt till på insidan. Brist på kämpaglöd eller oförmåga att hantera motgångar, valet är fritt och är lika rätt bägge två.
Det råder inga tvivel om att Arsenal i medgång är ett makalöst bra lag som spelar med både flärd och elegans, men det råder ej heller något tvivel om att Arsenal i motgång är en helt annan historia. Detta gäller både på och utanför planen. Ett illustrerande exempel är när Manchester United i slutet av säsongen skaffat sig en ledning i ligan. Situationen var sådan att om bägge lagen skulle vinna återstoden sina matcher skulle man hamna på samma poäng och målskillnad skulle avgöra. United hade en liten fördel i att man redan låg ett par matcher före i schemat och det gällde nu för Arsenal att hänga på. Arsenals läge var dock långt ifrån dåligt. Man hade bättre målskillnad än Man Utd, ett betydligt lättare schema och framförallt fler matcher att göra mål på. Naturligtvis var läget betydligt sämre än den åttapoängs ledning man hade i januari men det var inte kört än, inte på långa vägar. Så vad gör Arsenal i detta läge? Tja, inte sjutton vinner de sina matcher inte. Istället springer spelarna till media i ett anfall av självbekännelse och berättar att man har givit bort guldet till Man Utd i en självuppfyllande profetia. Vissa av spelarna (Pires i synnerhet) gick så långt att de dömde ut den egna truppen som för svag och antydde att de endast tänkte stanna kvar om man förstärkte ordentligt.
Hade samma sak skett i Manchester United så hade The Sun tryckt extraupplagor än idag. Ferguson skulle nämligen ha monterat in åtta stycken skosparkningsmaskiner i omklädningsrummet, Peter Kenyon skulle ha förhandlat fram ett sponsoravtal med Reebook om vilka skor som smärtar mest och Roy Keane skulle ha förfinat sina Haalandsparkar. Man kan och får inte ge upp titeln innan alla matcher är färdigspelade. Det är enkelt. Det är självklart .Det är någonting särskilt Arsenal borde känna till.
Så sent som förra säsongen vann de själva ligan efter att ha lagt in en makalös slutspurt under våren. I år trodde man tydligen att ligan vanns på hösten. Kort minne eller Alzheimer light?
Fortsättning: Del 2
Hela krönikan i ett enda svep PDF
