Bah, humbug och absolut nonsens- Elake Daves Krönika
Manchester United har fortsatt sin utförsäljning av begåvade spelare och nu sålt även Veron. Men har klubben låtit ombyggnaden gå ett steg för långt i sin jakt på pengar? Elake Dave granskar, kritiserar och hittar på i sedvanligt nästan objektiv anda.
Becks och Veron sålda. Jaha, så vad ska vi supportrar göra nu? Lägga oss ner på marken, hålla andan och skrika "dumma, dumma Kenyon och Fergie" i hopp om att de kommer inse sitt misstag och försöka hävda öppen försäljning? Någon som tror att det kommer fungera?
Nej, tyvärr. Den taktiken kanske fungerar på stressade småbarnspappor vars längtan efter lugn och ro överstiger det sunda förnuftet men inte på räkmackeätande kostymnissar.
Ställda inför möjligheten att få lite transferåterbäring på de tre tåglaster med pengar man har spenderat över de senaste fem åren har Manchester United agerat och krängt iväg två av sina storstjärnor. Det spelade föga roll att en surmulen skotte stod och sparkade i gräset och beklagade sig över att hans lag saknar kreativitet på mittfältet. Inget är större än styrelsen. Fotboll är en nöjesindustri och det största nöjet för ägarna är att tjäna pengar. Det är också det som gör det möjligt för den surmulna skotten att överhuvudtaget stå och beklaga sig.
Och mot detta finns inte särskilt mycket att invända. För den normala moderna fotbollsklubben är det alldeles otroligt viktigt att ekonomin fungerar. Det finns inkomster och det finns utgifter. Dessa ska balanseras så att inkomsterna är högre än utgifterna. Välkommen till ekonomiskolan 1A. Det är denna verklighet Manchester United och 99% av världens fotbollsklubbar lever under. Visst finns det dock undantag. För klubbar som t ex Real Madrid, Chelsea och Barcelona gäller helt andra regler men dessa kan rimligtvis inte tjäna som måttstock. Utan att vara för respektlös mot Chelsea kan vi enkelt konstatera att bara deras lönekostnader snart är större än deras totala omsättning. Detta fungerar för att man har en nybliven rysk sugardaddy som står för alla kostnader. Vad som händer när ryssen har tröttnat och lämnar kalaset får helt enkelt bli en senare fråga. Man får för Chelseas skull hoppas att Blackburns ligaguld från 1995 och den följande nedflyttningen när bubblan sprack 1999 inte kommer tjäna som exempel.
Sanningen att säga är det ändå förvånade hur pass starka reaktionerna har blivit från många Man Utd supportrar. Redan under den förra säsongen utlovade Alex Ferguson och Kenyon förändringar. Det var ju inte så att man direkt hemlighöll sina planer. Efter inköpet av Rio Ferdinand klargjorde Peter Kenyon att det inte skulle bli tal om några nya köp utan försäljningar och vad Alex Ferguson sade efter katastrofen mot City minns väl alla? Men ändå, visst känns snopet för en del av oss som trodde att ligaguldet gav allmän amnesti på ovanstående uttalanden. Tji fick vi. Någon amnesti var det aldrig tal om utan styrelsen och Ferguson (om än motvilligt och under stora protester angående budget) skred till verket. Två saker skulle uppnås. Ekonomin skulle hyfsas till och Ferguson skulle föryngra/komplettera laget. Nio dagar innan ligastart kan vi konstatera att man åtminstone har lyckats med den första delen, dock på bekostnad av den andra.
Missförstå mig rätt här, det är inte så att styrelsen inte förtjänar kritik. Tvärtom. Styrelsen förtjänar mycket kritik. Man har gjort Manchester United till åtlöje världen över i sina ytterst taffliga försök att bearbeta transfermarknaden. Man har accepterat löjligt låga bud för de spelare på Old Trafford som bäst kunde hantera en boll och man har kapitalt misslyckats i sina försök att köpa ersättare. Det var visst ett bra bud försökte Kenyon envist övertyga alla om när han sålde Becks till Real. Transfermarknaden är inte vad den var. Sanningen är förstås att det var ett skambud men det har jag redan gått igenom i en annan krönika. Vad som kan vara värt att lägga till är dock två saker. För det första var budet inte riktigt så illa som man kan förledas att tro av de värsta kritikerna. Real Madrid har t ex inte alls fått tillbaka hela övergångssumman bara på tröjförsäljningen. Det är återigen ett mediarykte som nu har blivit en sanning. Den absolut bästa glädjekalkyl som finns visar att Real kommer få tillbaka ungefär vad man lade ut i handpenning för David Beckham i år, cirkus ungefär 20% av den möjliga totalsumman. Den andra saken som är värd att notera är att Man Utd helt plötsligt har blivit väldigt pigga på att dela med sig av sina Asiensiffor och det var en smula chockerande. Här har vi gått och trott att man var störst i Asien och tjänade tonvis med pengar så visar det sig att det bara var en (1) futtig procent av omsättningen. Inte konstigt att man nu har vänt ansiktet mot väst där lagarna om piratmarknad är betydligt strängare.
Men för att återanvända till ämnet, vi talade om bra priser och hur Kenyon envisades med att det var ett bra pris på Becks. Efter Veronförsäljningen var det Fergusons tur att hålla samma tal angående Veron. Nu har ju inte han den borne företagsledarens konst att vända och vrida på sanningen så när han sa att det var ett bra pris med 12,5 miljoner kände han sig nödd att tillägga: om man räknar in alla pengar vi spar på lön förstås. Och där har han onekligen en poäng. Veron tjänade mycket bra och man har säkert sparat en saftig summa på att skjuta över det problemet till Chelsea istället men det förändrar inget i sak. Om summan man fick för Becks var ett skambud var Verons pris inget annat än en förolämpning. Skulle 12,5 miljoner för en argentinsk landslagskapten och möjligen världens bästa yttersida vara ett bra pris? Bah, humbug och absolut nonsens. Givetvis hade man kunnat få ut mer. Tyvärr för Man United hade ingen annan klubb dock fattat att man var villiga att skänka bort Veron. Inter, Juventus, Barcelona, Lazio med fler trodde alla att det rörde sig om summor runt £25-30 miljoner och drog sig därför ur. Hade de vetat hur billigt de hade fått honom hade de stått i kö från Manchester till Lissabon.
För att till fullo förstå exakt hur illa styrelsen med Cuddly Pete i spetsen har skött sig under sommaren måste vi till allas otrevnad dra upp affären med Ronaldhino igen.
Olyckligtvis innebär det också att jag måste dra upp Beckham igen för andra gången i denna krönika. Jag ber om ursäkt för det. Låt oss börja med en enkel frågeställning: Hade Manchester United sålt David Beckham om inte ersättaren redan varit utpekad och klar?
Antagligen hade man faktiskt det, men nog sjutton underlättade det att man hade siktat in sig på Ronaldhino. Enligt Manchester United själva och Ronaldhinos beryktade bror skedde den första kontakten mellan Man Utd och PSG redan i mars.
[För den mer konspiratoriskt lagde vill jag här inflika att många av Laportas konkurrenter i Barcelonas presidentval ifrågasatte hur löftet att köpa Beckham skulle låta sig göras när det redan i mars skrevs en första avsiktsförklaring mellan Real Madrid och Beckhams rådgivare.]
Det finns alltid fler delar: Del 2
