Tallyho - Elake Daves Krönika (II)
Naturligtvis tar Chelsea samtidigt en avsevärd risk med sin Championship Manager taktik. Lag som Inter har i många år varit en elefanternas kyrkogård och har samlat på sig stjärnspelare efter stjärnspelare. Resultaten har dock uteblivit. Istället har man uppnått något slags världsrekord i att fortast möjligt halvera spelarnas värde.
Men innan man målar fan på väggen för mycket så var det i helgen premiärdags för Englands dyraste lag, och inte vilken skitmatch som helst. Liverpool på bortaplan väntade. Ett möte man inte har lyckats vinna sedan tiden när England var en stormakt. Denna söndagseftermiddag vilade allas blickar på Anfield. Skulle Englands dyraste lag ha en chans mot - enligt egen utsago - titelaspiranterna?
Tja, Inte såg det särskilt bra ut för Chelsea under de första 20 minuterna. Liverpool spelade en bländande fotboll som inte setts på Anfield sedan 80-talet börsfyllda dagar. Högt tempo, bra passningsspel, rörelse och kanske mest chockerande av allt - offensivlusta så det stod härliga till. Yrvakna åskådare granskade sina biljetter och började se sig omkring. Var detta verkligen det förra säsongen så utskällda Boringpool?
Chelsea å sin sida såg mest förvirrade ut, Veron sprang runt och letade efter Nistelrooy, Geremi undrade hur han hade hamnat på kanten och vad Duff gjorde vet nog bara han själv.
Efter drygt 20 minuter föll dock bitarna på plats för Chelsea och lika plötsligt som elegant befann sig Veron på rätt plats vid rätt tillfälle och bankade in första målet för gästerna. Där får man för offensivt spel tycktes hemmalaget tänka och lade alla offensiva planer i malpåse för resten av matchen och föll tillbaka i den klassiska struten.
I andra halvlek med Chelsea fortfarande i stabil 1-0 ledning var det dags för eftermiddagens stora diskussionsämne. Straff för Liverpool och Owen fick två försök på sig att träffa mål. Detta får sägas vara en väldans tur för hans första straff var så dålig att t o m Southgates straff från EM 96 framstår som bra.
När Chelseas målvakt tydligt signalerade sin avsikt att dyka till vänster redan när bollen lades upp på straffpunkten så hade Owen gott om tid på sig att sikta in sig på målvaktens högra sida. Kanske hade han för mycket tid på sig för resultatet blev en flopp. Bollen rullade långsamt och obarmhärtigt en bra bit utanför.
Om det var av sympati eller om linjemannen helt enkelt tyckte att Cudicini gick för tidigt ska vi låta vara osagt men Owen fick som sagt en ny chans. Vis av erfarenhet försökte han denna gång sig inte på några konststycken utan drämde till mitt i målet och kvitteringen var ett faktum.
Men Liverpoolsupportrarna hann inte mer än att börja övertyga varandra om att denna säsong så är det bra att man följer regelboken - till skillnad från förra säsongen när Jeffers föll i straffområdet och Hyppiä blev utvisad - innan ännu ett ordspråk gjorde sig påmint, eller t o m två faktiskt: Den som gapar efter mycket och säg den lycka som är beständig.
Hasselbaink har fortfarande ett par saker kvar att bevisa och tre minuter före slutet tog han sig igenom Liverpools obefintliga backlinje och rullade retsamt enkelt in segermålet.
Det blir inga bonuspoäng för den som gissar att kommentarerna från Liverpools sida efter matchen var lika motsägelsefulla som vanligt. Även om man först lät förstå att Chelsea minsann var ett fantastiskt bra lag så hade de i slutändan förstås bara tur. Liverpool är minst lika bra om inte bättre och hade det funnits någon rättvisa i världen hade Liverpool vunnit med en fem-tio mål minimum. Visst är det skönt för oss konservativa engelsmän att t o m inflyttade fransmän benhårt faller in i vägra-förändras mönstret.
Ärligt talat, ett bra skott i mål är bättre än tjugofem dåliga utanför. Att Houllier gång på gång försöker rättfärdiga Liverpools spel genom att peka på antalet tagna skott luktar desperation. Med samma logik kan vi säga att Bolton är ligans bästa lag när Jay-Jay tar sina skott från halva plan.
Chelsea däremot ska vara nöjda med sin seger. I den lågmälde och humoristiskt lagde Ranieri har man en coach som personlighetsmässigt är så långt ifrån en bullrig skotte man kan komma men som förstår att själva spelet är vad som skapar mästarlag. Det spelar ingen roll hur bra spelare man än har, har man inte en fungerande fotbollsfilosofi så blir det ändå bara pannkaka av allting. Och Chelsea har inte bara spelarna, av denna match att döma har man även filosofin.
Låt oss heller inte glömma Ranieris uppvisning vid sidlinjen under matcherna. Likt en baseball coach står han vid sidlinjen och drar sig själv i näsan, håller upp fingrar, slår sig själv över axlar och rygg och trampar vatten likt en irländsk folkdansare.
Chelsea är stor underhållning, både på och vid sidan av planen.
#
Favoriterna från Tipsextra, Wolves, gjorde comeback i den högsta serien till allmän förtjusning. Sorgligt nog för de så stolta vargarna fick man lära sig att det är skillnad mellan Division 1 och Premier League. Hela 5-1 körde ett för dagen ovanligt inspirerat Blackburn över Wolves med. Om det var premiärnerver eller om spelarna helt enkelt inte håller måttet kommer säkert diskuteras flitigt på sina håll. Big Time Charlie (a.k.a Paul Ince) gjorde comeback i högsta serien men hans insatser bevisade inget annat än att tiden har sin gång.
Det finns alltid för många delar: Del 3 av 4
Eller varför inte ladda ner rubbet i ett enda svep.PDF