Käftsmällar och elakheter - Elake Daves Krönika
Kanske en nästan genomtänkt och objektiv version av sanningen bakom David Mays, Dwight Yorkes och Cuddlys hejdå till Man Utd. En massa ord är det hursomhelst.
Det faller i genomsnitt 79 mm regn i Manchester under augusti månad. Under september 74 mm. Nästa år kommer dessa siffror behöva justeras kraftigt uppåt för nu faller det tårar som aldrig förr i Manchester.
Efter en sommar supportrar till Manchester United sent ska glömma har det blivit höst och dags för nya käftsmällar. I dagarna kommer David Beckhams bok - My Side - ut på bokdiskarna och Beckhams agenter SFX har legat i för högtryck. Nu kan man knappt inte längre vända sig om i badrummet utan att stöta på ett uttalande där Becks avslöjar sanningen om sina kalsonger, sitt hår och framförallt, den fasansfulla petningen mot Real Madrid.
Och det är just passagen om Real Madrid som retar gallfeber på Man Utd supportrar.
För att till fullo förstå varför måste man först känna till att arbetsmoral och lojalitet är två ord som väger tyngre än några andra för en Manchester United supporter - ingen tror väl t ex att det är Diego Forlans målsnitt som har gjort honom till Old Traffords kelgris? Genom åren har Uniteds supportrar också varit bortskämda med spelare likt Charlton, Robson, Bruce, Best och kanske den största av dem alla - Eric Cantona - vilka alla har uttryckt sin villkorslösa kärlek för klubben.
Det gör inte David Beckham.
När Beckham skriver att han efter kvartsfinalförlusten hemma mot Real Madrid gick runt och tackade supportrarna med en varm känsla inombords väcks det första obehaget. Vid fortsättningen att han funderade på att väcka pojkarna vid hemkomsten från samma match för att berätta om pappas stora kväll börjar supportrar skruva på sig. Varm inombords? Pappas stora kväll? Manchester United utslaget ur Champions League. Vilken del passar inte in?
När Beckham sedan följer upp med att skriva om hur han såg matchen på tv och insåg att hans tid på Old Trafford var över när Ferguson blev arg över en missad frispark i slutet, så är bilden av en något självupptagen man komplett.
Det är ingen hemlighet att arg är Sir Alex Fergusons normalläge. Han är född i Skottland. Tänk er själva att vara födda i ett land som Kejsar Hadrianus byggde en mur mot för att skydda resten av civilisationen. Ångest, ångest vår arvedel. jo du tjena. I Skottland är det ilska och indignation - ingenting annat.
När dessutom denna arge mans lag som vanligt åker ut i kvartsfinalen så förstår minsta småbarn att han blir förbannad, med rätta dessutom, på omständigheterna.
Alla utom Becks. För honom är ilskan alltid personlig och alltid riktad mot honom. Vilket kanske säger mer om Becks självuppfattning än någonting annat.
Men det är inte bara Ferguson som får sig en rejäl känga - och hur skoj är det inte när språket så plötsligt bara passar in i sammanget? Nej, även Hoddle är dum får vi veta. Han ansåg nämligen inte Beckham mogen för en startplats i VM 98. Något Beckham kraftigt ifrågasätter. Jag håller med. Det krävs en verkligt mogen man för dra på sig d-e-t röda kortet...
Becks är en underbar fotbollspelare men ibland undrar man om det verkligen bara är regntunga läderbollar som framkallar Alzheimerliknande syndrom eller om epitetet pussy-whipped trots allt har en poäng.
Men det var inte bara Becks som delade ut käftsmällar.
Käftsmäll två kom ifrån ett lite oväntat håll och var av betydligt allvarligare karaktär. Manchester United största boss Cuddly Pete Kenyon, lämnade helt plötsligt in sin avskedsansökan och berättade att han ville jobba för Chelsea istället.
Man kunde lika gärna ha berättat att Manchester United bytt namn till Liverpool och numera skulle ägna sig åt dambandy, ingen hade blivit mer förvånad.
Innan vi tar itu med snaskigheterna - och det finns gott om dem - måste ett par grundläggande saker slås fast.
För det första:
Att Kenyon lämnar Manchester United är i sak lika förvånande som att Ruud van Nistelrooy gör mål. Det är inte bara hormonstinna unga män dagens fotboll har gemensamt med dagens populärmusik. Det är även du-är-bara-så-bra-som-din-senaste-hit/match/affär - tänkandet.
För det andra:
Ingenting i fotboll eller affärer är någonsin enkelt eller självklart.
När Pete Kenyon tog över från Edwards år 2000 började Manchester Uniteds inköpskarusell snurra allt fortare. Cuddly skrev gladeligen under checkarna som förde Rio Ferdinand till Manchester United för £30 miljoner. Han spelade samma roll i Verons ankomst till Manchester för £28 miljoner där bara agentomkostnaderna låg på £4 miljoner. Mycket pengar javisst men ändå bara pengar och något Manchester United troddes ha gott om. Att summorna skenade iväg lite fick skyllas på att man var Manchester United, rikast betalar mest.
Men efter Uniteds märkliga transfersommar 2003 började det grymtas en hel del bakom stängda dörrar. Varför betalade United konstant överpriser för alla inköp? Varför skänkte man bort spelarna man ville bli av med? Beckham gick till Real Madrid för ungefär halva den förväntade summan. Veron skickades till Chelsea för en symbolisk peng trots Fergusons protester och det största fiaskot av dem alla, Ronaldhino, hamnade i Barcelona - något som säkerligen hela världen och halva månen vet vid det här laget. Tidigare år hade Dwight Yorke, som på sin tid kostade en förmögenhet, avslutat sin United karriär med att säljas till Blackburn för växelpengar.
Exemplen är många och det var mot Kenyon de anklagande blickarna vändes allt oftare. Kenyon försvarade sig tappert med att Real inte hade råd med mer och att Ronaldhino ändå var fel sorts spelare. Folk lät sig ändå inte riktigt övertygas och det skrevs fler än en krönika på gräsrotsnivå och uppåt om hur Uniteds klantiga transferaffärer måste få ett slut.
Därför var avgången faktiskt inte helt oväntat, åtminstone inte i den klara spegel som är efterklokhet. När människor står med brinnande facklor och vässade högafflar på jakt efter en syndabock spelar det ingen roll hur många bra affärer man har gjort, man flyr så fort man kan ändå.
Nej, det som var förbluffande var Kenyons val av ny arbetsgivare - Chelsea. Inte nog med att Kenyon höll sig kvar inom fotbollssfären, han valde dessutom det enda lag som på allvar ser ut att kunna rycka kungakronan ur Uniteds händer. Förvånande är inte ordet. Förbluffande, förpaffande, förhäpnande. Svenskan saknar ord för att beskriva snopenheten Manchester United måste ha känt. Lägg till pinsamheten som måste ha åtföljt snopenheten och det finns inte något annat sätt att beskriva situationen än som en av de största prestigeförlusterna i Premier Leagues historia.
Jodå, självklart finns det fler delar: Del 2 av 3
