En kväll på pressläktaren
Återberättande rapport kring min upplevelse på pressläktaren på Elland Road!
På en kall tisdagskväll den 10 december gästade Middlesbrough Elland Road i Leeds. I samma veva fick jag förmånen att se och rapportera matchen från pressläktaren, efter att Leeds Uniteds pressekreterare bjöd in mig till arenan för att kunna skriva åt Svenska Fans. I den här artikeln kommer jag berätta om allt som pågick under en matchdag på pressläktaren på Elland Road.
Utanför Elland Road
Tre timmar innan avspark öppnade arenan för media. Jag bor cirka en timme bort från Leeds United hemmaarena och tog bussen dit tre timmar före avspark och kom fram ungefär klockan 18:00. Väl framme i Beeston, stadsdelen och bostadsområdet där Elland Road ligger, tog det mig rätt lång tid innan jag hittade ingången för media. Jag hade fått ett mail från pressekreteraren där det beskrevs hur man skulle hitta till ingången, men av nån anledning var den väldigt undangömd. Till slut fick jag fråga några tjejer på biljettkontoret om vägen. För att ta sig till ingången behövde man gå förbi en stor grind och be en vakt släppa förbi en. Väl genom grinden gick man förbi alla spelarnas Ferraris och Mercedes-bilar som stod parkerade vid spelaringången. Bara runt 10 meter från spelaringången låg ingången för mediapersonalen.
Här var jag helt fel ute.
Där möttes jag av en väktare som gav mig min bricka och började snacka med mig om Malmö FF och Tomas Brolin – den enda klubben från Sverige han kände till, och den första svenska Leeds-spelaren han kom på. Sedan ledde han mig till pressläktaren och media-loungen. Min ryggsäck blev dessutom märkt med en lapp där det stod “Middlesbrough”.
Ingången till mediacentret.
Mediacentret på Elland Road kändes väldigt modernt för att vara England och för att tillhöra en sån gammaldags arena, till skillnad från Sunderlands Stadium of Light varifrån det nyligen spreds ett klipp på när taket rasade ihop under en presskonferens. På Elland Roads pressrum fanns bekväma kontorsstolar och skrivbord tillgängliga där man kunde sitta och arbeta. Precis bakom mig befann sig podiet för presskonferenser och tillhörande stolar. Som förväntat fanns det också gratis wifi, även om det var rätt krångligt att koppla upp sig till det.
Presspodiet.
Det serverades även varm och kall mat, i form av pajer, mackor osv. Var man mer sötsugen fanns det även chips (alltså det som engelsmännen kallar för crisps). Jag lyckades få tag i en macka, men alla pajer var redan slut när jag väl bestämde mig för att gå fram till matdisken. Det serverades även läsk och vatten på flaska, men även varma drycker i form av te och kaffe.
Här hade pajerna och mackorna redan tagit slut.
Energidrycksföretaget Red Bull blev nyligen Leeds Uniteds huvudsponsor och som man kunde tänka sig fanns det ett helt kylskåp fullt med Red Bull.
Innan matchen började satt jag och skrev i någon timme, och jag läste även igenom det medföljande matchprogrammet som alla i mediacentret fick. Det var rätt schysst att få det gratis, med tanke på att det egentligen kostar 5 pund (70 SEK) att köpa.
(Bild tagen hemma).
Väl uppe på pressläktaren var det, förutom att vara svinkallt, ganska obekvämt. Istället för en stol, satt man på en hård träbänk som snabbt blev väldigt obehaglig efter någon halvtimme. I framtiden bör jag komma ihåg att ta med mig en kudde.
Varje plats på pressläktaren hade tillgång till ett eluttag och en liten skärm som visade matchen med runt fyra sekunders fördröjning. Den var fiffig då den oftast visade reprisbilder och långsamma närbilder på situationer man inte kunde se med blotta ögat. Man blev även tilldelad ett pappersark med båda lagens startelvor.
Uppe på pressläktaren.
Här satt jag.
Just där jag satt, på John Charles West Stand, skymde taket rätt mycket av min sikt, men man såg tillräckligt mycket för att få en överblick av hela planen. Förutom någon enstaka pelare, såg jag hela planen väldigt bra, men inte så mycket av Leeds-publiken på någon av läktarna. Precis nedanför mig satt matchens kommentatorer.
Så här mycket av arenan fick jag se.
I halvtidsvilan sprang jag ned till media-loungen igen eftersom mina fingrar hade blivit så kalla i den engelska kölden att jag inte ens kunde skriva på min dator längre. Där gömde jag mig i en kvart och skrev lite på min matchrapport.
När andra halvlek började, runt 21:00, passade jag på att inmundiga min juliga baconmacka och snacka lite med min kollega som satt bredvid mig. Roligt nog höll han på Huddersfield, men hade en flickvän från Middlesbrough och hejade således på Boro den kvällen, då han, enligt egen utsago, “hatade Leeds”. Tyvärr, för både mig och honom fick Boro se sig slagna av laget från West Yorkshire.
Just den här mackan valde jag!
Jag hade inte fått tillgång till presskonferensen efter matchen, och på vägen ut fick jag lämna min bricka till en vakt som lite tjurigt påpekade att jag hade gått fel. Till slut hittade jag utgången och tog bussen hem, och kom hem vid runt midnatt.
Övriga bilder:
