Gästkrönika: My First Season
John Pettersson om livet i exil och om att återvanda.
Like I never rode in a limo
Like I just dropped flows to a demo
Like it's ninety-two again and
I got O's in the rental.
- Jay-Z, "My First Song"
När fotbollsåret 2004 summeras kommer det att påstås att den Allsvenska säsongen för IFK Göteborg började den fjärde april på en potatisåker i Kalmar. Detta är helt fel. Säsongen 2004 började inte då - den började inte heller på hemmatriumfen mot Elfsborg, eller på den första träningsmatchen i La Manga eller när truppen spikades efter Alexanderssons återkomst. Den började inte ens på Stora Teatern i höstas.
Säsongen 2004 kommer att börja den femte maj när domaren blåser till avspark på vårderbyt, eller möjligen - om jag har tur - på Malmö Stadion tio dagar tidigare. En av dessa matcher kommer nämligen att bli min första vårsäsongsmatch på plats sedan 1998. Och jag ger fan i vad alla andra säger; en säsong är inte en säsong om inte jag är där.
Det är som den evangeliska rörelsen av kristendomen; de påstår att det inte är den kristna gemenskapen som är det viktigaste, utan att varje individ har ett personligt förhållande till Jesus Kristus. So be it; jag har ett personligt förhållande till ett fotbollslag. Detta förhållande har bringat mig större lidande än vad den judiske snickarsonen någonsin kunde ha känt på korset, oavsett hur många liter låtsasblod Mel Gibson hällde over honom, och det kommer snart att återuppväckas.
Det här är grejen; den 20:e november 1998 flyttade jag utomlands, först till USA som high school-student, sedermera till Portugal som diskplockare. Den 19:e April 2004, bara någon timme efter hemmamatchen mot Halmstad, kommer jag att återvända till Sverige. Jag har alltså varit Blåvit i exil sedan säsongen 1998. Någon som minns den?
Vår tränare var en ölmagad 4-5-1 fantast vid namn Reine, vår "spelmotor" hette Persson, och i backlinjen huserade en skåning vars namn jag inte minns, men jag har förstått att han sedermera blev golfare. Det sista jag minns, innan det svartnade för ögonen och jag vaknade upp tiotusen mil från Ullevi, är en åldrande Johnny Ekström som makabert nog skulle föreställa våran nya anfallsstjärna.
Om nu livet som supporter är ett mycket verkligt och påträngande lidande, så är livet som supporter i exil snarare en sorts koma; påfrestande för anhöriga, men relativt smärtfritt for patienten själv. Ju längre tid jag spenderade åtskild från Ullevi, desto djupare sjönk den där vettvilliga passionen som fick mig att sjunga Stefan Bärlins namn in i en disträ dvala. Den återuppväcktes endast på somrarna och vid de fåtal tillfällen jag kunde fånga en match "live" via nätet. Förra årets vårderby till exempel, är inte en extatisk folkfest på 40,000; det är en småkall skolsal i North Carolina, där mina klasskamrater undrar varför jag far upp och skriker framför datorn med jämna mellanrum.
Höstderbyt, å andra sidan, är som de flesta andra matcher; en deprimerande (eller vid vissa, sällsynta tillfallen, upplyftande) TT-ingress, intagen efter skolans och matchens slut nar jag äntligen fick tillgång till min hemmadator. Det var givetvis inte alls samma sak. På ett tillräckligt betryggande avstånd reduceras även den mest bottenlösa katastrof till en total abstraktion. Mardrömmen 2002 till exempel, var för mig jämställd ungefär med krigsrapporterna från Balkan eller Mellanöstern - ofattbara tragedier fångade i trycksvärta, som förblir obegripliga trots en rent teoretisk vetskap om deras existens. Den enda greppbara sinnesbild jag har av eländet är från en av de få hemmamatcher jag såg den säsongen - Malmö. Dar var å andra sidan uppvaknandet lika bryskt som om jag, efter att ha läst en historiebok om första världskriget, plötsligt transporterades till en skyttegrav i Verdun 1917. Någon jävel blåste i en pipa, sedan sprang vi alla käpprätt in i kulspruteelden. ("Go home and pray you'll never know the Hell where youth and laughter go" - Siegfried Sassoon).
