MK 1 - 2 Portsmouth
Portsmouth vände sent och kunde lämna Milton Keynes med årets första trepoängare. Matchen avgjordes i näst sista tilläggsminuten.
Portsmouth tog med sig drygt 6000 supportar för en match mellan två formsvaga lag på ligans modernaste arena. Kenny Jacketts indikation om mittbacksspel för Anton Walkes och comeback i startelvan för Adam May visade sig vara en mörkning. Avstängde Christian Burgess, på läktaren bland fansen med skadade Stuart O'Keefe, ersattes i mittförsvaret av Oliver Hawkins. Hawkins position i anfallet togs som väntat av Brett Pitman.
Portsmouth inledde matchen bra och hade kontroll över händelserna. Lee Nicholls var sysselsatt i hemmamålet, men första heta chansen fick MK. Kieran Agard frispelades av Ed Upson och sköt mitt i vändningen, men hade inte koll på vart målet var och Luke McGee behövde inte ingripa. Sedan räddade Nicholls Gareth Evans fina distansskott innan MK överraskande tog ledningen. En fin passning ut till vänster hittade Josh Tymon. Hans låga inspel styrdes rakt på McGee av Agard, men på returen dök Ike Ugbo upp och satte bollen i nät via stolpen.
Portsmouth svarade på detta med tre bra avslut. Först sköt Matty Kennedy utanför, sedan sköt Ben Close tätt över innan Nicholls snyggt tippade Pitmans fräcka lobb till hörna. MK var nära att utöka ledningen på hörna när Scott Wootton fick fin träff med pannan, men lyckligtvis rakt på McGee. Underläge för Portsmouth i paus.
Jackett agerade omedelbart. In med Conor Chaplin och Jamal Lowe och ut med Connor Ronan och Kennedy. Det hjälpte inte mycket. Portsmouth hade problem med att få tag på bollen. MK agerade mer som den playoff-utmanaren laget borde vara enligt förhandstipsen med lugnt, metodiskt och fyndigt passningsspel. Första chansen i halvlek nummer två gick ändå till bortalaget. Chaplin hittade in till Evans i straffområdet, men skottet rakt på Nicholls. Sedan var det McGees tur att briljera. Först kom han fint ut på Ugbos friläge och räddade med benen till hörna och på hörnan tippade han skickligt Upson nick över ribban.
Men efter detta tog Portsmouth över. Pitman var ytterst nära att lirka sig igenom hela vägen in i mål, men Wootton fick undan bollen halvmetern framför mållinjen. Lowe sköt sedan över innan Hawkins nickade Dion Donohues hörna i stolpen. Pressen gav utdelning med sju minuter kvar. Evans slog en hörna kort till Donohue, vars inlägg nickades in av Matt Clarke i dennes hundrade match för klubben.
Clarke orsakade sedan en frispark metern utanför eget straffområde och Upson sköt denna tätt utanför stolpen bredvid en ställd McGee. Men det var Portsmouth som jagade segern mest mot ett alltmer nervöst hemmalag. I tredje tilläggsminuten av fyra fick gästerna frispark på egen planhalva. Upp med hela laget, inklusive Hawkins. McGee skickade långt, men försvaret fick undan. Andravåg. Donohue lyfte in mot straffområdeslinjen, Pitman nickade ner och Hawkins fick på något sätt fram bollen till Chaplin som kunde stöta den förbi Nicholls och in i mål. "He's one of our own" ekade från den mäktiga klacken.
Portsmouth hade vänt sent och MK som hade spelat bra stundtals hade förlorat först två och sedan ytterligare en poäng. Och det är ändå typiskt för bottenlag ur form. De kan göra mål och sedan ha bud på fler utan att lyckas, men ju längre matchen lider desto mer nervositet kryper in. Stolpen hade räddat dem, men Portsmouth skulle få utdelning till slut. Med 24 avslut mot elva var det rättvist i slutändan.
Detta var inte konsensus bland våra supportrar. De som såg matchen på plats tyckte MK förtjänade segern och att det var McGees förtjänst att hemmalaget inte drog ifrån ytterligare. Det här är något jag inte riktigt for huvudet runt. Jag har läst Kahnemann, Eagleman och Fexeus och kan ändå inte förstå behovet av att överdrivet nedvärdera egna lagets insats så länge det går dåligt. Är det den upplevda frustrationen som gör att man inte minns motståndarens målvakts räddningar? Eller stolpträffen? Även om McGee förtjänade sin utmärkelse som Portsmouths bästa tycker jag att Nicholls räddningar var väl så bra, framför allt den på Pitmans fräcka lobb.
Men kanske är jag mer benägen att minnas det som var bra. Matcher svänger, Portsmouth låg på för ledning när MK gjorde 1-0, sedan var det nära 2-0 flera gånger innan Portsmouth tog över sista 30 plus tillägg. Det går att argumentera för både och. Men en sak tror jag de flesta kan enas om. Om det var någon gång som supportrarna förtjänade en stopptidsseger var det denna match. Drygt 6000 tillresta supportrar som sagt, och en betydande andel av dessa har sett laget förlora på grund av sena mål mot Bristol Rovers och Rotherham nyligen. Senast Portsmouth avgjorde en bortamatch på tilläggstid var så långt tillbaka som i april 2012, då man som redan nedflyttade till League 1 såg till att även motståndaren Doncaster också åkte ur. Mål av Marko Futács i 93e såg till att vändningen från 3-1 till 3-4 fullbordades. Doncasters fans är fortfarande sura över det och i ärlighetens namn gick det väl inte helt rätt till då domaren bjöd Portsmouth på en straff och ett handsmål.
Som en liten parantes noterar vi att Plymouth fortfarande ligger efter Portsmouth trots en synnerligen imponerande vinst mot Shrewsbury, men det twittrades säkert en del om avståndet mellan tåg och plattform under den halvtimme som Plymouth låg en poäng före. Nu är det bara Wigan som besegrat Plymouth i ligan genom december, januari och tio dagar februari. Imponerande av ett lag som jag skrev skulle åka ur så det visslar om det efter att Portsmouth besegrat dem. Att analyserna på experimental361.com indikerar på att de allra flesta av segrarna kommit efter en större dos flyt än normalt (dock ej senast, den segern var tydligen lika rättvis som imponerande) ger jag inte mycket för. Det är så det har sett ut under Derek Adams och kan mycket väl vara ett resultat av hans taktik. Hatten av för Plymouth, nu kan deras lokaltidning skriva om derbyn nästa säsong också.
MK (3-5-1-1): Nicholls; Williams, Wootton, Lewington (k); Brittain, Pawlett (McGrandles 58), Upson, Cisse (Ebanks-Landell 80), Tymon; Ugbo; Agard
Pompey (4-2-3-1): McGee; Walkes, Hawkins, Clarke, Donohue; Thompson, Close; Evans, Ronan (Chaplin 46), Kennedy (Lowe 46); Pitman (k)
Domare: John Brooks
Publik: 14762 (6257 gästande)
